Utmanad

- 14

SAM

Brädorna under mig dukade regelbundet till i och med att skatboarden rullade över skarvarna i rampen. Jag gjorde en kickflipp följt av en noseslide på en metallstång och landade med en duns. En bit bort klappade Elli händerna.

"Snyggt, Sam!" ropade hon och skrattade.

Jag såg över axeln och log brett mot henne, sedan tog jag fart igen och hoppade i rampen. Återigen klappade Elli händerna och hejade glatt på.

Slutligen saktade jag in och kickade upp brädan, innan jag klättrade upp till toppen av rampen. Ellinor följde efter och slog sig ner bredvid mig med en nöjd suck. Det var bara vi två här, vilket var skönt eftersom att det omslöt oss med tystnad, bortsett från några fåglar som kvittrade i ett naket träd och det avlägsna mullret från bilvägen en bit bort.

Elli var ingen man pratade med. I alla fall inte om annat än skateboardåkning och ifall hon verkligen var tvungen till det. Men för mig gjorde det inget. Hon var min bästa vän, även om hon förmodligen var min enda riktiga.

Det var varmt i luften och mellan de höga lägenhetshusen syntes solen gå ned. Typiskt aprilväder var det - imorgon skulle det väl vara minusgrader och snö igen, och det skulle inte göra någon förvånad. Välkommen till Sverige, var nog det enda man kunde säga angående vädret, men det var på alla vis bättre än Philadelphia. Dåligt väder över mina kusiner och morföräldrar varje dag i veckan.

"Jag måste gå nu", sa Elli efter en stund och avbröt därmed tystnaden.

"Okej", sa jag och såg på henne när hon hoppade ner från rampen och försvann bakom mig. Jag behövde inte gå riktigt än, så jag kunde lika väl sitta kvar och njuta en stund till.

Jag suckade tungt. Det kunde faktiskt vara skönt att ha någon att prata ut med ibland. Jag hade ju mormor, och hon förstod mig ju bra, men henne kunde jag inte träffa så ofta som jag ville. Alice kunde jag prata med om nästan vad som helst, men det var ju då, när vi var tillsammans. Dessutom kunde det vara trevligt att prata om sitt förhållande med andra personer än just den man var i förhållandet med.

Sedan var det ju inte bara kärleks-förhållanden man behövde prata om. Hat-förhållanden kunde vara ganska krävande också, och det hade jag ju fått en rejäl smakbit av från Oliver. Det kunde ju vara bra med någon att prata ut med som inte bara skrattade åt en, vilket var vad nana gjort när jag berättat om vad Oliver gjort och hur äcklig han var.

Jag ville kunna prata med Elli. Men det gick inte. Antingen sa hon bara som det var - att hon inte var bra på den typen av snack, eller att hon inte brydde sig ett skit - och då var det bara för mig att lämna ämnet. Men trots detta var hon en riktigt bra vän, min bästa vän.

Plötsligt fick jag syn på någon som gick en bit bort på gångvägen åt mitt håll. Det var någon som jag kände igen mycket väl och som jag helst inte ville träffa. Vem kunde det vara? Oliver? Ja!

"Fan", viskade jag och skulle just hoppa ner från min plats högst upp på rampen för att gömma mig, när han fick syn på mig. Han log brett och vinkade mot mig.

Förskräckt stelnade jag i kroppen. Snälla, säg att han inte kommer hit. Jodå, han svängde av gångvägen och gick den korta biten över gräset till rampen.

"Tja", hälsade han, satte solglasögonen på huvudet och ännu mer till min förskräckelse hoppade han upp och satte sig bredvid mig.

Stel som en pinne satt jag där och kände hur hans arm borstade mot min när han satte sig till rätta. Varför var han så lugn och vänlig? Hade han tagit något, eller? Försiktigt sneglade jag på honom för att kolla ifall jag kunde se några symptom på att han hade gjort det. Jag kunde bara se hans skarpa profil, men utifrån det såg han ut precis som vanligt.

Plötsligt vred han på huvudet och såg mig rätt in i ögonen. Skrämt hoppade jag till och vände bort blicken, fortfarande undrande vad det var med honom.

"Du rodnar", sa han och jag kunde klart och tydligt höra flinet i hans röst.

"Gör jag inte alls", sa jag och blängde på honom. Men jo, kanske hade jag blivit lite varm om kinderna, men det var ju bara för att han kommit på mig med att stirra på honom!

Till min förvåning sa han inte emot mig, utan nickade istället mot brädan som låg bredvid mig. "Åker du?" frågade han.

"Nej", svarade jag med rösten drypande av ironi och himlade på ögonen. Var det inte självklart att jag gjorde det? Varför annars skulle jag vara här, med en skateboard?

Bredvid mig skrockade Oliver lågt. "Hur kommer det sig?" undrade han och såg på mig.

"Vadå? Att jag bara sitter här, på en skateboardramp, med en bräda bredvid mig och inte skatear?"

"Nej", svarade han och skrattade. "Att du är så dryg. Hur kommer det sig?"

Ännu en gång stelnade jag till. Jag visste att jag var dryg och att andra tyckte det, men aldrig hade någon sagt det till mig så rättframt. Till min förvåning blev jag inte arg, utan ryckte bara lätt på axlarna. "Jag är snäll mot dem jag tycker om", sa jag.

"Som vem då?"

"Mormor, min bästa vän Ellinor, Alice-" Jag kom på mig själv och tystnade abrupt. Den familjära klumpen började träda fram i min mage.

"Vem är Alice?" frågade Oliver.

Jag skakade på huvudet. "Ingen", svarade jag.

"Hon verkar inte vara ingen."

En stund gick i tystnad, innan jag öppnade munnen igen. "Hon var min flickvän, nu är hon mitt ex." Jag tog ett djupt andetag och hoppades att det inte hördes på min röst att jag skulle kunna börja gråta vilken sekund som helst.

"Varför gjorde hon slut?" undrade han och lät en aning tveksam över frågan, som om han inte tyckte frågan var lämplig. Det tyckte jag i så fall inte heller, men jag svarade ändå.

"Hon tyckte att jag var ...  för tråkig, inte tillräckligt spontan för henne." Förvånad, men ändå förundrad, var jag verkligen över att jag öppnade upp mig såhär inför honom, av alla människor på denna jord.

Oliver flinade och skrockade. "Tja, det var ju inte så konstigt", sa han.

"Var fan fick du luft ifrån?!" utbrast jag ilsket och knuffade till honom.

"Förlåt för att jag förstörde vårat bonding-moment," flinade han och känslan av att vilja ta livet av honom fanns än en gång i min kropp, "men var hon tillsammans med dig kunde hon ju inte ha varit särskilt kul och spontan själv."

Denna gången knuffade jag till honom hårdare. "Säg inte sådär, du vet ingenting om henne!" Tårarna hotade bakom ögonen och jag bad till ateist-gudarna att de inte skulle spilla över nu. När som helst, men inte just nu när Oliver satt bredvid mig med det där belåtna flinet på läpparna. Jag kunde inte stanna kvar här en sekund till. Med brädan i handen hoppade jag ner.

Halvvägs över gräsmattan hörde jag honom igen. "Jag skulle säkert kunna göra dig mer spontan", sa han, bara såpass högt att jag precis skulle höra.

Tveksamt vände jag mig om mot honom. Hur skulle han kunna göra mig mer spontan? Trycka ner mitt huvud i en dasstunna och hävda att det var för mitt eget bästa? Förmodligen inte, men med Oliver kunde man aldrig veta.

"Vad menar du?" undrade jag, fortfarande arg.

"Jag skulle kunna göra dig mer spontan", upprepade Oliver sig.

"Så vadå," sa jag, "menar du att det här är ett vad?"

Han tänkte efter en sekund. "Se det mer som en ... utmaning." Han flinade okynnigt.

"Kör till. Men detta förändrar ingenting mellan oss. Jag hatar dig fortfarande."

"Och jag hatar dig av hela mitt hjärta."

Sedan vände jag mig om och lämnade honom kvar på rampen.

Hade jag just blivit utmanad av Oliver, av alla människor på denna jord, och gått med på det?

___
Dont know shit about skateboarding lmao sry not sry

//sprider-ma'am

xoxo