Utmanad

- 7

OLIVER

"Så, klassen!" sa Lasse framme vid tavlan och drog till sig allas uppmärksamhet. "Sist, men inte minst, ska ni få tillbaka provet ni gjorde för två veckor sedan."

Spridda mummel och en del uppgivna stön spreds runt om i klassrummet. Själv satt jag tillsammans med Milton längst bak i salen. Han satt med blicken fäst i knät där fingrarna knappade frenetiskt på mobilen. Förmodligen hade han inte ens lagt märke till vad Lasse sagt.

Snart fick jag några pappersark med texten vänd ner mot bänken och ett leende av läraren. Då hade det förhoppningsvis gått bra, alltså. Jag lyfte på pappret och vände det mot mig och väggen för att Milton inte skulle de vad jag fått.

B, stod det i rött bläck med en ring runt om. Det var väl bra för att vara fysik, men jag kände ändå att jag var lite missnöjd eftersom att det inte var högst betyg.

"Oliver! Vad fick du?"

Jag vände bort blicken från pappret och mötte Markus som satt vid bordet intill mitt och Miltons.

"Eh, jag..." började jag och svalde. "D fick jag."

"Se inte så missnöjd ut!" utbrast han.

Och nej, jag såg inte missnöjd ut. Snarare var jag osäker. Jag kände alltid ett behov av att hålla uppe min skapade image inför mina vänner. Vad trodde jag egentligen? Att de skulle dumpa mig på soptippen efter skolan om de fick reda på att jag fått B på ett fysikprov? Men ändå, det var ju alltid bra att vara på den säkra sidan.

"Du fick i alla fall ett bättre betyg än jag", sa Markus och höll upp sitt prov där bokstaven E lös i rött.

"Det är ju ändå en förbättring från förra fysikprovet", sa jag och flinade. Då hade han fått underkänt. Men vad kunde han förvänta sig egentligen? Om han inte ens ägnade en minut åt pluggande fick han ju nöja sig med det han fick.

"Så, klassen!" sa Lasse igen. "Bra jobbat allihopa, men nu är lektionen slut. Vi ses imorgon."

Alla skyndade sig ut genom dörren med fysikböckerna i famnen. Alla förutom jag, då. Jag stannade framme vid katedern där Lasse stod och plockade med några papper. Jag harklade mig.

"Oliver! Javisst, ja", sa han och log brett. "Extramatten ska du på, antar jag. Den är i sal 304. Mia, du vet, kommer vara där idag och jag hörde också att en tjej - Samantha heter hon - kommer vara där. Ni läser samma kurs, så jag har sagt till Mia att ni ska hjälpa varandra."

Jag nickade förstående. Vem säger nej till att få hjälp av en tjej? Förhoppningsvis var hon väl snygg också.

---

När jag klev in i sal 304 hälsade jag på Mia som satt vid katedern med en dator framför sig. Hon nickade mot mig och pekade sedan mot bakre delen av klassrummet där en person i svarta kläder satt med en mattebok framför sig.

"Sätt dig bredvid Samantha", sa hon.

Samantha själv verkade inte reagera på sitt namn, och inte heller reagerade hon när jag slog mig ner på stolen bredvid henne.

"Hallå", sa jag och knackade henne lätt på axeln.

Snabbt vände hon blicken mot mig och strök undan det mörka håret från ansiktet.

"Vad fan...?" mumlade jag när jag insåg att Samantha var samma person som Sam. Jävla Sam.

Hennes reaktion var ungefär densamma som min. Hon stönade irriterat och lutade sig bak i stolen. "Vad gör du här?" frågade hon, drog ut en hörsnäcka ur örat och blängde på mig.

"Ja, vad gör man om man går på extramatten?" sa jag med eftertryck och himlade med ögonen. Sedan reste jag mig från stolen, för jag tänkte absolut inte sitta bredvid Sam om det fanns andra bänkar som var lediga.

"Oliver, vart ska du?" frågade Mia och såg på mig över glasögonen.

"Jag tänkte bara sätta mig här", svarade jag och pekade på bänken jag stannat vid.

"Lars sa att du skulle sitta bredvid Samantha för att ni ska kunna hjälpa varandra", sa hon med höjda ögonbryn.

"Men jag..." Äsch, Mia tänkte inte ge sig, och vad spelade det ens för roll? Jag behövde ju inte be Sam om hjälp. Så återigen slog jag mig ned på stolen bredvid henne, men denna gången med en suck.

Sam blängde på mig. "Vad gör du här?" frågade hon igen, men denna gången betydligt mer irriterat.

"Tja... Om du hörde vad Mia sa så är jag tvungen att sitta här. Anledningen till att jag är här överhuvudtaget är för att höja mig." Jag log stelt mot henne och höjde ögonbrynen.

"Ska du höja dig från underkänt, eller?" sa hon med ett drygt flin.

"Nej", svarade jag och spände käkarna. "Jag har B i matte, faktiskt."

"Oj, jag är imponerad", sa hon och himlade med ögonen.

"Jaha? Jag antar att du är här för att visa hur jävla duktig du är."

"Nej, jag är här för att jag har varit bortrest." Hon spände blicken i mig och jag kunde inte låta bli att känna mig road över hur provocerad hon blev.

"Bortrest på rehab, eller?" Jag flinade mot henne och de mörka kläderna. Hon skulle lätt kunna tas för en person som gick och rökte på under rasterna, eller, med tanke på att hon verkade vara så jävla mån om dina betyg, drogade sig själv för att kunna hålla sig vaken hela nätterna för att plugga.

"Jag hälsade på min släkt i Philadelphia." Ilskan brann om henne.

"Mm, säkert", sa jag, men hon hörde mig inte, för hon hade stoppat tillbaka hörsnäckorna i öronen och ett svagt dunk hördes från dem.

___

Sorry för att jag varit helt inaktiv typ hela veckan, men skolan gör att jag bara hinner plugga, äta, plugga och sedan sova om jag ska hinna med allt. Jag vet att jag kanske överdriver, men jag känner mig ärligt talat utbränd. Förmodligen kommer kapitlen komma ut lite hipp som happ ända fram till sommaren. Hoppas ni står ut, haha.

//Darwin

xoxo