Utmanad

- 4

SAM

När jag vaknade var klockan bara fem över sex. Det var nästan en timme för tidigt, igen. Både i måndags och i tisdags vaknade jag innan väckarklockan skulle ringa och i söndags, efter att ha kommit hem från Alice, kunde jag inte sova alls. Trots att jag nu sovit i nästan sju timmar kändes inte kroppen det minsta utvilad. Men det skulle nu vara omöjligt att somna om.

Alice fanns i mina tankar och hon skulle inte försvinna på ett bra tag. Hon var nästan som ett spöke i mitt huvud som hindrade mig från att hamna i djupsömn och bara tillät mig att sova lätt så att hon kunde hemsöka mig med sitt ansikte och sina toppiga bröst. Kvällen spelades upp om och om igen. Du är för tråkig för mig, helt enkelt.

Hur länge hade det pågått egentligen? Hur länge hade hon funderat på att bryta upp vårt förhållande och lämna mig för Johan? Han var killen som Alice påstått lämnat för min skull för dryga sex månader sedan. Han var hennes ex. Nu hade jag och Johan bytt roller.

En suck lämnade mina läppar och jag vred mig om i sängen så att jag kunde se ut genom fönstret på andra sidan rummet. Det såg ut att bli en fin dag, vilket bara gjorde mig mer sorgsen än innan. Jag älskade ju henne.

Jag tänkte på personen som hittat mig på bussen i en näst intill gråtande pöl i mörka, svettiga kläder. Vad hade hen tänkt om mig? Själv skämdes jag nästan över händelsen. Det var inte likt mig att gråta, speciellt inte bland människor. Jag var mer den personen som satt med ett uttryck likt en stens och höll känslorna inombords, för det var så jag ville ha det för att vara bekväm.

Efter en liten stund och ännu ett försök till några fler minuters sömn drog jag täcket av kroppen och satte ner fötterna på golvet. Det var kallt och jag tassade snabbt fram till garderoben i mörkt trä för att plocka fram kläderna för dagen.  Svarta jeans tillsammans med den mörkgrå tröjan med tryck? Ja, det fick jag nöja mig med. Ingen hade ändå några höga förväntningar på mina klädval.

De mörka kläderna skulle även passa mig bättre än vanligt just idag. För inte bara skulle jag se mörk, tråkig och deppig på utsidan - insidan kändes precis likadan, som om en svart dimma smugit sig in i mina porer under natten för att rista in samma namn i varje cell om och om igen.

Alice, Alice, Alice.

Jag kände mig som ett vrak. Hade vi inte haft ett prov i matematik just idag hade jag spelat sjuk inför mamma så att jag hade fått stanna hemma.

Med släpade steg och påklädd kropp gick jag ut i hallen och såg till min irration att badrumsdörren redan var låst. Inifrån hördes vatten som spolade och någon som sjöng lite för högt och lite för falskt.

"Abigail!" sa jag högt och bankade på dörren.

Duschen tystnade. "Vadå?!" ropade hon tillbaka.

"Är du klar snart?" undrade jag och hoppades innerligt att hon var det, för det hände alldeles för ofta att jag fick vänta i en hel timme på att hon skulle bli klar där inne. Därför försökte jag alltid var först om morgnarna, men på onsdagar gick min syster upp innan sex.

Som svar sattes duschen på igen och hon återgick till sitt sjungande.

"Kom igen!" ropade jag. "Jag behöver bara min hårborste. Släpp in mig!"

Efter en stund gav jag upp och gick nerför trappan till köket för att äta en snabb frukost. Abby var verkligen helt hopplös. Att hon alltid skulle hålla på med sitt utseende och kände ett så stort behov av att se "perfekt" ut. Dock tyckte mamma och pappa att hon var det utan den minsta tvekan. Annars hade de ju inte låtit henne ränna ute sent på vardagskvällarna, trots att hon bara var femton.

Tiden hade runnit förbi och jag hade bara en dryg halvtimme på mig innan jag behövde gå. Det kanske verkade som mycket, men jag skulle helst ha velat klämma in lite plugg i de där trettio minuterna eftersom att gårdagens brist på koncentration inte gett mig mycket avklarat.

"Godmorgon", mumlade jag till pappa som satt vid matbordet med en tidning framför sig. Han svarade inte, utan fortsatte bara att läsa om aktier som steg eller sjönk i värde. Mamma sågs inte till i köket, så jag antog att hon gått tidigt för att träna idag.

När Abigail drygt tjugo minuter senare kom ner för trappan, fullt påklädd och sminkad, skyndade jag mig uppför trappan och gjorde mig färdig. Jag skulle inte hinna studera något, utan skyndade istället till hallen med min väska och klädde på mig mina ytterkläder, innan jag sa hejdå.

Med skateboaren under armen sprang jag en stund senare uppför trapporna till fysiksalen. Jag hade redan böckerna i väskan, så jag slapp springa förbi mitt skåp. Läraren var precis på väg att stänga dörren när jag med andan i halsen svängde runt hörnet.

Han gav mig ett förvirrat uttryck. "Du brukar alltid vara i tid", konstaterade han och jag nickade ursäktande. För visst, detta var nog första gången i världshistorien jag nästan kom försent till en lektion i skolan.

---

Från: Elli
Lust att ses ikväll och åka lite?

Det var rast och matematiklektionen skulle inte börja förräns om dryga tio minuter. Jag var påväg till klassrummet med tankar om att jag skulle hinna ta ikapp det där pluggandet jag inte hann med imorse och hög musik i öronen, när Ellinores meddelande rullade in. Jag stannade upp mitt i trappan och skrev in ett svar.

Till: Elli
Visst. Har ändå inget plugg som måste göras.

Jag skickade snabbt iväg det och fortsatte sedan gå uppför trappan med blicken ner i mobilskärmen.

Rätt som det var gick jag in i något, eller snarare: något kraschade in i mig. Mobilen flög ur min hand och det kändes som om kroppen krossats mellan två bilar i en bilkrasch, medan jag sakta tappade balansen och började min bana mot trappstegen under mig.

___
Någon som gjort något nationellt prov och som möjligtvis kan spoila lite ;))))

//cheetah

xoxo