Utmanad

- 15

OLIVER

Med en duns la jag ner matteboken på bänken på den plats jag suttit vid denna tid sedan tre veckor tillbaka. Sam slängde en snabb blick på mig där hon satt med lurarna i öronen på sin stol närmast väggen. Hon såg inte arg eller på något vis irriterad ut. Förvånat höjde jag på ögonbrynen - detta var något nytt. Förmodligen berodde det på att vårt snack i fredags hade lugnat ner stämningen mellan oss en aning.

Det var faktiskt rätt skönt att slippa ligga på den dåliga sidan med Sam. Dels för att det kunde vara rätt ansträngande att alltid behöva hålla uppe min dryga fasad när jag än kom i närheten av henne, men också för att det var skönt att slippa oroa sig för att bli mördad vilken stund som helst. För med Sam visste man aldrig, hon kunde gå från noll till hundra snabbare än en Ferrari.

Jag slog mig lugnt ner på min stol och öppnade matteboken på rätt sida, för att sedan överväga om det ens var värt att ta upp pennan den här lektionen. Skrivhäftet skulle ändå ligga orört. Det spelade ändå ingen roll, för jag kände att jag hade börjat förstå lite mer av det här nu på sistone. Dessutom var de nationella i matematik inte förrän om en dryg månad, så jag skulle ha lång tid på mig att öva ifall det behövdes.

Sam satt tyst bredvid mig och - inte direkt till min förvåning - jobbade i boken. Eller, det var i alla fall vad det såg ut som. Vad jag visste skulle hon likaväl kunna skriva kärleksdikter till sitt ex. Hur som helst verkade hon inte låtsas om mig. Det skulle jag inom kort göra en förändring på.

Suget av att berätta allt jag kommit fram till under helgen om vår kommande tid tillsammans ökade när jag studerade det mörka, långa håret som ramade in hennes ansikte. Det jag hade hittat på var inte mycket, men det var tillräckligt - och viktigast: det var perfekt. Jag tyckte faktiskt att det skulle bli kul, inte bara på grund av de roliga sakerna vi skulle göra, utan även för att... Tja, för att jag förhoppningsvis skulle lära känna Sam lite bättre. Det skulle bli en utmaning i sig att steg för steg lära känna henne och därmed bryta ner hennes hårda fasad. Jag undrade verkligen vad hon dolde, för det hur hon betedde sig kunde omöjligt endast bero på den föredetta flickvännen.

Efter en stund avbröt jag slutligen hennes räknande med en lätt knack på axeln. Hon drog ur en hörsnäcka och blängde på mig. Hoppsan, det var det lugnet, det. Men ändå, hennes blick var inte riktigt som förut. På något vid var det inte lika ilsket, som om hon bara låtsades vara irriterad. Ett litet leende spreds på mina läppar av tanken.

"Vad?" frågade hon och strök en hårslinga bakom örat.

"Jag tänkte att vi skulle snacka lite", svarade jag med ett höjt ögonbryn.

"Om vad?"

Hennes fråga fick ett lätt skratt att lämna min mun. "Vad tror du?"

Hon suckade lätt, innan hon satte sig med ryggen lutad mot väggen så att hon var vänd mot mig. "Utmaningen", konstaterade hon.

"Jo, under helgen tänkte jag lite på den", sa jag och såg för en sekund hur en gnista tändes i hennes ögon, bara för att försvinna sekunden efter då jag fortsatte. "Jag har gjort regler. Eller, jag menar; en regel. Du måste göra utmaningen, annars förlorar du. Sedan måste du komma ihåg att alla utmaningar hittar jag på för din skull, för att du ska bli lite mer spontan. Dessutom borde du, för ditt eget bästa, göra utmaningarna när jag säger det."

När jag slutat prata tittade hon en aning tveksamt på mig och hennes figur hade sjunkit ihop. "Så du menade alltså allvar?" frågade hon.

"Ja, det är klart", svarade jag. "Vadå, vill du inte?"

Sam suckade djupt. "Nej", svarade hon.

Nu var det min tur att sjunka ihop till en säck potatis. "Åh, jaha", sa jag och kände mig till min förvåning besviken. Allt jag planerat var alltså i onödan. Hur kunde jag varit så dum att jag hade sett fram emot detta? En utmaning med Sam, av alla människor? För Guds skull, vi hatade ju varandra! Min hjärna kände en stor lust att skratta och bara vifta bort det, men jag kände mig bara besviken.

"Men", fortsatte Sam och avbröt därmed mina tankar, "även om jag blev lite tagen av stunden i fredags, så..." Hon suckade och la handen uppgivet över ögonen. "Jag vill inte, men jag måste. Vi tog ju hand på saken."

Ett brett leende la sig på mina läppar. "Najs!" utbrast jag, men samlade mig snabbt då jag insåg att najs inte är något jag borde säga. Det lät inte bara töntigt, utan även så entusiastiskt att hon måste varit dum för att inte inse hur mycket jag gladdes över de kommande utmaningarna. Bara för jag planerade att bryta ner hennes fasad betydde det inte att jag tänkte låta henne ta sig igenom min.

"Den första utmaningen kan komma när som helst", sa jag sedan och försökte se allvarlig ut.

Sam suckade för miljonte gången. Hon verkade verkligen inte njuta av detta lika mycket som jag gjorde. Men det kunde jag förstå, jag hade nog inte heller tyckt om att någon skulle ge mig utmaningar, möjliga som omöjliga, trots att jag var världens vinnarskalle.

Slutligen svarade hon med en nick. Hon förstod alltså, men förmodligen inte hela meningen. Jag log nöjt, innan jag plockade ihop mina böcker och reste mig från stolen.

"Kom ihåg regel number one and only", sa jag.

"Jadå", svarade Sam.

Det hade ju trots allt tagit hand.

___
WIWOWIWO

TAR LOV NU HJAHHA INGA MER LÄXOR WEHO

Där jag bor finns det två killar som har höns och får som precis fått lamm (dör på insidan)... Det är en ganska udda miljö för får med tanke på att jag bor ganska centralt i Stockholm. Dessutom bygga ett sprillans nytt bostadsområde inte mer än femtio meter från deras hage hahahah

//JAJAJAJJA

xoxo