Utmanad

- 9

SAM

"Eftersom att vi hållit på med rörelse och kraft sedan i måndags och ni förmodligen kan det rätt okej nu," sa Jonas och såg på klassen genom de små glasögonen, "har jag förberett ett oförberett prov!" Han slog ihop händerna och log glatt mot oss.

Klassen stönade högt, missnöjt och ogillande. En av tjejerna på främre raden slog till och med huvudet hårt i bänken. Jag flinade nöjt och skadeglatt mot dem där jag satt ensam i hörnet längst bak i klassrummet. Om de varit mer alerta under veckans lektioner angående detta eller gjort som jag, tagit hem fysikboken och läst sidorna om rörelse och kraft, hade de kanske inte haft det så miserabelt just nu. De fick skylla sig själva.

Jag lutade mig bakåt i stolen med blyertspennan i munnen medan Jonas la frågepappren upp och ner på bänkarna. De flesta såg ut att kunna bryta ihop vilken sekund som helst och det fick ett flin att åter spridas på mina läppar. Det här var ju kul.

"Varsågod och sätt igång", sa Jonas när han delat ut papper till hela klassen. Medan alla vände på sina papper såg jag på när han satte sig ner bakom sin kateder med händerna belåtet knäppta över den runda magen.

Det fanns fyra frågor. Relativt enkla och inget problem för mig. Jag blev därför inte det minsta förvånad när jag var den första som la ifrån sig pennan. Sedan vände jag blicken mot Jonas och förvånades över att han redan såg på mig. Han höjde finurligt på ögonbrynen. Vad var han så nöjd över?

Jag slog upp fysikboken och fortsatte repetera kapitlet som vi jobbade med i väntan på att resten av klassen skulle bli klar. Detta kändes verkligen för enkelt. I nian hade jag faktiskt läst nästan precis samma sak som detta, så jag hoppades verkligen att det vi hittills gjort bara var en typ av repetion. Annars skulle jag bli besviken på Jonas, som än så länge verkade som en helt okej lärare.

När det var fem minuter kvar av lektionen och det såg ut som om bara drygt hälften av klassen var färdiga (killen snett framför mig hade ett helt plankat papper, bortsett från den tämligen omogna avbilden av en penis) avslutades lektionen. Jag lämnade in mitt papper, innan jag ställde mig bakom min stol.

Klassen såg mycket missnöjd och besviken ut, men Jonas bara log brett mot oss. "Igår", sa han, "var det mars. Idag, är det april."

Det kunde inte vara sant.

"April, april!" ropade min fysiklärare och skrattade högt.

Det var tyst i salen. Alla tittade förvånat på Jonas som stod bakom sin kateder med ett stelt flin i ansiktet. Sedan utbröt ett tveksamt skratt någonstans i klassrummet.

Jag blängde bara på Jonas och resten av klassen. Det kunde inte vara sant. Var det ingen som hade några ambitioner eller tog skolan det minsta seriöst här, eller? Inte ens lärarna? Borde inte de försöka göra sitt bästa för att förbereda oss för sådant här? Alltså det "oförberedda provet", inte det åh så roliga aprilskämtet. Nu fick jag väl bara hoppas att vi ändå på något vis skulle bli bedömda på detta, annars skulle jag bara ha slösat trettio minuter användbar tid.

När Jonas väl sa att vi fick gå var jag först ut ur klassrummet, trots att jag befunnit mig längst bort från dörren.

Jag skulle träffa Elli en snabbis, för hon behövde hjälp med att plugga till ett prov i matematik och jag kände ett stort behov av att prata ut om alla mina känslor om denna lektion. Sedan skulle jag hem och själv läsa på om kvarkar och neutriner. Inte för att jag behövde, utan bara för att jag kunde.

---

Det var sent. Alldeles för sent för min smak. Men jag kunde inte sova. Månen lös genom mitt fönster och kastade då och då skuggor på väggarna från träden som vajade i blåsten utanför.

Mobilskärmen lös upp mitt ansikte medan jag scrollade igenom dem. Meddelanden vi delat, bilder... Allt. Jag läste våra konversationer om och om igen, men jag kunde ändå inte förstå varför hon sagt och gjort som hon gjort. Det fanns inga tecken någonstans.

På bilderna med oss tillsammans såg hon alltid glad ut. Hon log mot mig, mot kameran eller såg ut genom ett fönster. Hon var så vacker, speciellt om morgnarna då hon såg nyvaken ut och det blonda håret endast var ett virrvarr hon störde sig på. Och jag såg inga tecken någonstans.

Hade allt kanske varit falskt redan från början från hennes sida? Var hon kär i mig alls, eller hade jag bara varit en distraktion? Hon kanske hade varit kär i Johan hela tiden? Det sa hon ju i alla fall att hon var nu.

Det gjorde ont i mig. Mest i hjärtat. Det värkte så efter henne. Jag behövde henne, så himla mycket.

Jag strök tummen över hennes kontakt på skärmen och kände hur en tår rullade nerför min kind.
"Alice", viskade jag tyst i mörkret med en klump i halsen.

Jag förstod verkligen inte.

___
WOWOWIWO

Tack för 300 följare! Ni är åsum. (Följ mig gärna tho (((; )

Skrev en hel bok idag här. Lol på den. Ska göra ett omslag och sedan publicerar jag nog alla kapitel på en gång. (Följer ni mig får ni ju reda på när jag publicerar den ((((; )

Och jag lovar att det snart kommer hända kul saker i den här boken.

//Adi Dassler

xoxo