Utmanad

- 19

SAM

Det var en fest. En jävla fest. Oliver hade tagit med mig till en jävlans, fucking fest. Irrationen över vad han gjort bubblade i mig och en röd varningslampa lös i bakhuvudet. Dålig idé. Dålig idé. Dålig idé.

All mödan med att smita ut bara för det här. Det kändes verkligen inte värt det. Än hade vi bara hunnit halvvägs uppför stenplattorna mot ytterdörren till den gula Svensson-villan där festen ägde rum. Än hade dock en tjej snubblat förbi mig och kräkts i gräset en bit bort.

Jag blängde på Olivers rygg där han gick framför mig. Varför hade han lett mig in i det här? Kul utmaning, liksom. Festa, supa, knulla var kanske sådant han tyckte var kul. Men inte fan var det det för mig. 

Kunde det ens räknas som en utmaning? Det var ju inte direkt så att jag gått igenom ett helvete för att komma in på festen. Den enda utmaningen jag stött på den här kvällen var att smita ut utan att mamma eller pappa märkte. Festa? Ingen utmaning. Jag hade haft många chanser förut att gå på fest, då när jag varit i ett förhållande. 

Jag stannade upp. Oliver hade precis nått farstutrappan med höger fot. Han skulle inte märka om jag försvann. Han skulle bara fortsätta in genom dörren och ha en för honom jävligt kul kväll. Jag skulle också få en mysig kväll hemma i mitt rum, tillsammans med allt avklarat plugg. Om han över all förmodan skulle märka att jag var borta skulle jag kunna skylla på att han varit för berusad för att märka när jag sa hejdå och gick.

"Kommer du eller?" I mina grubblerier hade tyvärr Oliver hunnit enda upp till dörren, öppnat den och vänt sig mot mig för att se efter om jag hängde med. 

Han såg förmodligen att jag övervägde mina alternativ. "Vill du inte hänga på är det helt okej," sa han och såg alldeles för förstående ut för att vara äkta, "men glöm inte att du i så fall förlorar utmaningen och därmed förblir tråkiga, lilla Sam."

Den lilla... Jag ville ta tag om hans hals, hårt, och aldrig släppa taget. Han såg road ut. 

Jag log ett så sarkastiskt leende jag kunde förmå mig, innan jag i tre långa steg tog mig uppför trappan och trängde mig förbi honom genom den öppna dörren. 

Det var som att bli bländad. Förvåningen sköljde över mig som en flodvåg.

Jag kom in i en hall där folk trängdes utmed väggarna för att få en bra plats till att strula med någon på. Hallen vidgades i ett stort vardagsrum. Sofforna hade blivit skjutna mot väggarna för att göra plats åt ett dansgolv. Ungdomar dansade som galningar, klunkade öl som om det varit vatten en varm sommardag.

Oliver slöt upp bredvid mig och flinade. "Kul, va?" sa han och fortsatte före mig in i vardagsrummet.

Det här var inte hur jag tänkt mig en fest skulle vara. Såhär var det ju bara i böcker och på film, inte i verkligheten. Det kändes overkligt och nästan lite lustigt, med tanke på att folk faktiskt spenderade sina helgkvällar såhär. Men kul? "Absolut inte", sa jag åt det håll Oliver försvunnit.

Med en suck sneglade jag bakåt mot ytterdörren som fortfarande stod öppen och lät den svala vårnattsluften blåsa in. Det kanske var lika bra - nu skulle jag inte vara tråkiga, lilla Sam något mer.

---

Det går inte att förändras över en natt. Hur gärna man än ville. Men man kunde göra framsteg.

Mina framsteg såhär långt var att ta mig in i köket och sätta mig på en stol så långt bort från alla människor som regelbundet kom in för att hämta något att dricka från kylskåpet. Oliver hade aldrig sagt specifikt vad just den här utmaningen handlade om. Jag hade bara uppfattat det som om jag skulle gå på fest, och var var jag inte nu? På en fest. Än så länge hade även alla hållit sig borta från mig. Den till synes deprimerande tjejen var väl inget i jämförelse med sprit.

Det hade börjat bli kvavt och den svarta munkjackan var inget ultimat festplagg. Dessutom luktade det rök i hela köket på grund av en tjej som rökte under spisfläkten. Hon stod på berusat vingliga ben och fimpade sedan cigaretten mot köksbänken i trä. Något jag inte kunde förstå var hur föräldrar fortsatte lämna sina barn ensamma om de visste att huset skulle brytas ned ännu lite till av en fest.

Tjejen under fläkten slängde en kort blick på mig och rynkade pannan innan hon lämnade köket. Vad måste inte andra tro om mig när jag satt här alldeles ensam, inte ens med en burk öl i handen? Men vad brydde jag mig, jag trodde nog om dem så att de knappast räckte över. Dumma var de säkert, precis som Oliver.

Jag var inte ensam i köket - en grupp ungdomar stod och satt vid köksbänken och några satt vid köksbordet och hällde i sig öl. Några få av dem kände jag igen, förmodligen från skolan. En av dem tror jag att jag hade sett tillsammans med Oliver någon gång. Jag undrade verkligen var alla människor kom ifrån. Såhär många ungdomar kunde det ju inte finnas i den här staden som ville eller hade tid till att gå på fest. Vad värdesatte sådana här människor för saker, om det enda de ville göra var att dricka sig fulla om helgerna? 

Vad värdesatte ens jag, som satt här, ensam, i ett främmande hus, utan någon egentlig anledning till att vara här, förutom en dum utmaning? Jag kunde gå, nu, om jag ville. Oliver skulle inte bry sig, och förlora utmaningen skulle jag inte heller göra, för nu hade jag faktiskt varit på fest. 

Jag plockade fram mobilen ut byxfickan och såg att klockan faktiskt börjat närma sig tolv. Det var mer än nog. Oliver brydde sig förmodligen inte ens om att jag varit på festen, han kom säkert knappt ihåg att han tagit med mig hit. 

Stolen skrapade mot parketten när jag reste mig upp. Några som satt vid köksbordet vände sig frågande om och tittade på mig. Nu orkade jag faktiskt inte vara här längre.

I vardagsrummet var det om möjligt ännu mer folk än när jag kommit hit. Huset var på väg att rämna. Olivers mörka hår fångade min blick där han halvt satt, halvt låg i en av sofforna över en stackars tjej. Just nu kysste hon honom tillbaka, men när hon vaknade imorgon och var lite mer nykter skulle hon nog komma fram till att Oliver var den idiot han var.

Sedan vände jag mig om och lämnade den gula Svensson-villan bakom mig i natten.

Halli hallå allihopa som över all förmodan fortfarande har kvar den här boken i sitt bibliotek! Jag har ju varit borta under i princip hela sommaren och jag har (kanske) (inte) mina skäl. Men det är inget ni ska behöva höra på.

Jag vill bara att ni ska veta att det kommer vara segt med uppdateringarna en tid framöver i och med att jag börjat gymnasiet och det är stressigt hit och dit. Men jag har i alla fall fått en dator från skolan som jag kanske kan skriva på en under någon tråkig biologilektion... ;)) Har också lite idétorka och skrivkramp, vilket kan skapa en och annan försening.

Jag vill också be er att inte tjata om att jag ska lägga ut nya kapitel (inte för att ni gjort det, sweet children), men ni får gärna fråga hur det går osv osv osv... RESPECT TJAT IM ONLI HUMAAN HALLÅ

Men ni är i alla fall underbara hela bunten. Älskar er för att ni stödjer mig i mitt skrivande, för utan er tror jag inte att jag hade skrivit böcker! u rule <333

/ur mom

xoxo