Utmanad

- 16

SAM

Den första utmaningen kom redan två dagar senare.

Jag hade precis satt mig vid det vanliga bordet i matsalen med mina, tja, vänner. De få personerna i klassen som jag tolererade. Vi var ett ojämnt antal, vilket resulterade i att det var jag som fick sätta mig längst ut till kanten utan någon i stolen framför mig.

De andra pratade om provet i samhällskunskap som just inträffat och vare sig de svarat rätt på frågorna eller inte. Personligen tyckte jag att det var lätt, men jag brydde mig inte om att engagera mig i diskussionen. Dels för att det bara blev jobbigt då med alla frågor och svaren som jag förmodligen skulle ha behövt upprepa flera gånger på grund av ouppmärksamma människor, men också för att jag var rädd att faktiskt låta för dryg eller snäsig. Jag var fullt medveten om att jag inte var världens trevligaste person alla gånger, men det betydde inte att jag ville att de få personerna som umgicks med mig skulle börja ogilla mig på grund av min dåliga attityd. Inte heller betydde min tysta, och en aning tillbakadragna, image att jag ville vara helt ensam. Därför höll jag hellre mina ord inom mig.

Plötsligt var platsen framför mig inte längre upptagen. Oliver hade slagit sig ner. "Tja", sa han och log. Jag höll tyst, medan jag tveksamt såg på honom bakom luggen. "Hur mår du?" frågade han efter en stund.

Vad var nu detta? Var Oliver trevlig?

"Det är väl bra", svarade jag tveksamt. Otroligt nog kände jag mig obekväm i att han hade bytt attityd över en natt.

"Är det inte nu du frågar mig hur jag mår?" undrade Oliver och flinade.

"Eh..." Orden fastnade i munnen. "Öh, hur mår du?" klämde jag slutligen ur mig.

"Det är bra, tackar som frågar. Vad har du för dig sen?" Han lät alldeles för hurtig för att vara äkta. Det var något lurt bakom hans trevliga mask, och jag fasade att jag visste exakt vad det var.

"Vad vill du?" viskade jag.

"Ser du killen där borta?" teaterviskade Oliver tillbaka, bara för att göra narr av mig, och pekade mot ett bord med endast fyra platser som stod i närheten där en kille med ljust hår satt med blicken ner i en mobil. "Han heter Markus. Be om hans nummer. Kom inte tillbaka förrän du har det."

Just som jag tänkte protestera upptäckte tjejen bredvid mig att det faktiskt satt en person mitt emot mig. Över all förmodan hade alla runt bordet missat att vi inte längre var ett ojämnt antal och att jag hade öppnat min mun. Antagligen berodde det på att de var så insatt i provet som redan var över, men som de tvunget behövde diskutera ändå.

"Nej men Gud, hej", sa hon med rösten drypande av smör. "Jag såg inte att du var här." Hon satte armbågen mot bordet och lät hakan vila i handflatan, medan hon såg på Oliver med en blick som förmodligen skulle föreställa förförisk.

Tjejen mittemot henne vände sig som på signal bort från de andra vid bordet och såg på Oliver med stora ögon. Hans rykte sa mig att det var helt normalt att korkade tjejer som dessa började dregla bara av åsynen av honom. För ett par veckor sedan hade ett samtal angående hur bra han var i sängen diskuterats runt just detta bord. Tur att man inte var korkad, då.

De båda tjejerna inledde ett ivrigt samtal med Oliver som han gladeligen verkade ha. Varje gång jag försökte skjuta in något angående utmaningen och varför jag behövde göra just detta, avbröt någon av tjejerna mig med en ny fråga eller smörigt beröm. Dessutom resulterade det i att Oliver flinade belåtet.

Till slut gav jag upp. Jag hade inget annat val än att gå över till den där Markus och be om hans nummer, för dra mig ur utmaningen och därmed förlora gick jag absolut inte med på. Det var väl ändå inte hela världen att be någon om dennes nummer? Vad fan, det kunde ju varenda människa. Dessutom handlade utmaningarna om att göra så att jag bröt min standard och blev mer spontan.

En suck lämnade mina läppar när jag sköt ut stolen och reste mig, för att sedan gå de få metrarna fram till bordet där Markus satt. Jag harklade mig. "Hej", sa jag sedan.

Inget hände. Markus satt tyst kvar med blicken på mobilskärmen. Kanske hade han inte hört? "Hej", sa jag igen, denna gång lite högre.

"Vänta lite", sa han, utan att möta min blick. "Jag håller på att vinna."

Först då upptäckte jag att det han höll på med på mobilen var ett spel. "Åh, jaha, förlåt", sa jag och kände till min ilska att hettan spreds uppför halsen och över kinderna. Bra start. Men allvarligt talat, rodnade jag seriöst över att jag nästan avbröt en kille från hans mobilspel? Jag hoppades verkligen att den kommande tiden på något vis skulle förändra mig till det bättre.

Efter en kort stund hördes ett missnöjt läte från Markus och han la ifrån sig mobilen på bordet. "Så, vad vill du?" frågade han och såg på mig med en aningen förvirrad blick. Han var väl inte van vid att prata med personer som jag - tysta, halvt osynliga, klädda i svart.

"Kan jag få ditt nummer?" frågade jag snabbt och blev själv förvånad över min framfusighet.

Tydligen tänkte Markus samma sak. "Värst vad du var rakt på sak", sa han med höjda ögonbryn. Sedan log han och nickade gillande på huvudet. "Shysst. Men får jag fråga varför? För vad jag vet skulle du kunna vara en psykopat som planerar att stalka mig för att sedan mörda mig i min egen säng. Så är det väl det går till i alla filmer om stalking? Telefonnumret är bara första steget."

"Jo, så är det väl", svarade jag och log snett. Varför, sedan. Han frågade varför jag ville ha hans nummer. Skulle jag lämna ut Oliver som boven i detta, och därmed riskera att han blev arg på mig? Kanske var det sant det där Markus sa om stalking. Numret var bara första steget. Men det var inte jag som skulle ha det, utan Oliver. Det var han som var psykopaten som skulle få sin ondskefulla hämnd på Markus för något han inte gjort...

"Kan jag inte bara få det?" frågade jag istället.

Markus flinade, otäckt likt det Oliver brukade ge mig. "Inte förrän du säger varför."

Jaha. Jag fick inte gå tillbaka till bordet där mina vänner satt utan ett mobilnummer och jag fick inte det där numret utan att jag berättat anledningen till att jag behövde det. Lämna ut Oliver, dö på min plats bredvid Markus stol eller förlora tävlingen? Svårt val.

Inte.

"Killen där borta", sa jag och pekade över axeln mot Oliver, "utmanade mig att be om ditt nummer."

"Jävla idiot", mumlade Markus, troligen inte menat mot mig, innan han brast ut i ett stort gapskratt. "Här satt jag och trodde att en snygg tjej försökte ragga på mig, när det egentligen bara var en utmaning." Återigen började han skratta, och jag kunde inte låta bli att le lite åt hela situationen.

"Okej, okej", sa Markus sedan och tog mobilen från bordet. Snabbt skrev jag in mitt nummer och skickade ett meddelande till mig själv. Så enkelt var det.

Utmaning avklarad.

___
Okok long time no see

Det här var mitt sista utkast, och jag har alltså inte hunnit skriva några fler. Så det kommer ta ett tag tills uppdatering igen. Fyi.

//potatiis

xoxo