Utmanad

- 13

SAM

Fan ta dig, Oliver. Dra åt helvete. När skulle han sluta förstöra mitt liv? Imorgon, om en vecka, ett år? Eller skulle det behöva gå så långt att jag hann ta död på honom för att bli av med honom?

Två veckor hade det gått sedan jag krockade med honom i trappan och min mobils liv var över. På två veckor hade han fått mig att hata honom så mycket man bara kunde. Han kunde vara den vidrigaste människan jag någonsin träffat. Till och med vidrigare än min homofobiska släkt i Philadelphia (som för övrigt förmodligen inte visste om att jag var bisexuell, eftersom att mamma och pappa skämdes för mycket för att berätta det för dem och för mig skulle det aldrig falla mig in att göra det).

Hjulen på brädan skramlade ilsket mot gruset på trottoaren och de snurrade ungefär så fort de kunde utan att lossna från sina fästen. Jag sparkade ifrån hårt, och en aning våldsamt, mot asfalten och tänkte att jag gärna skulle sparka lite på Oliver. Gärna så att hans pungkulor åkte tillbaka till var de kom från.

Det var inte bara cigarettröken som äcklade mig. Det hade varit en aning töntigt att bli så vred på något som att man skulle lukta cigaretter några dagar framöver och att man andats in ungefär en miljon giftiga partiklar med röken. 

Att det var just han som gjort så var vad som fick mig att ilskna till såhär ordentligt.

Att det var just han som tvunget skulle förstöra min dag med sin närvaro.

Att det var just han som flinade på det där viset som gjorde att blodet i mina ådror började koka.

Att det var just Oliver. Jävla Oliver. Fan vad jag hatade honom. Kunde man hata någon så mycket att det kändes som att man skulle spricka bara för att kunna släppa ifrån sig allt hat i ett ilsket åskmoln som skulle mullra över himlen och möjligtvis låta en blixt träffa just den person man hatade mest av allt? Eller var det bara inbillning?

Jag sparkade ifrån mot asfalten igen och försökte denna gången trycka ut ilskan ur min kropp. För även om jag ville ta död på Oliver med en elstöt, ville jag inte att nana skulle behöva bevittna det. Även fast hon var en väldigt tuff och cool mormor var jag rädd att ett sprucket barnbarn kunde leda till några traumatiska minnen.

Egentligen var det inte meningen att jag skulle åka hem till min mormor idag, men jag skulle omöjligen klara av att komma hem till familjen och tvingas spela glad. Det skulle bara sluta i ett raseriutbrott med följd av att de trodde att det var mer fel på mig än de redan gjorde, och kanske även någon veckas utegångsförbud eller något så hemskt som att jag tvingades städa toaletten.

När jag slutligen saktade in utanför nanas hus hade den mesta mördar-ilskan runnit av mig, men jag kände ändå ett väldigt stort behov av att skrika av mig lite. Så när ytterdörren öppnades gav jag henne en snabb puss på kinden, innan jag skyndade mig in i vardagsrummet. Där tog jag tag i närmaste kudde, en orange sak med stora röda blommor, tryckte den mot ansiktet och skrek.

Nana skrattade åt mig i öppningen mellan hall och vardagsrum. Jag stoppade åter huvudet i kudden och skrek därmed ut den sista ordentliga vreden.

"Jag kunde känna din energi på långa vägar", sa nana. "Det var som om åskan var på väg." Passande. Mycket passande. Det var som om hon kunde läsa mina tankar.

Jag log snett mot henne och la tillbaka kudden på sin plats, sedan gick jag fram till henne och omfamnade henne.

"Har du rökt?" Mormor sköt mig ifrån sig, sniffade med näsan och såg förvånat på mig.