Utmanad

- 8

SAM

Det var alltid mycket folk i matsalen. Dels för att den var ungefär fem storlekar för liten för att alla elever skulle få plats samtidigt, vilket var hur lärarna så klokt planerat att det skulle vara.

Matkön var däremot några meter för lång, ungefär tio. Men vad gjorde det? Jag skulle kunna stå i den här kön hela dagen bara för att få smaka på den underbara fiskgratängen cateringfirman, som skolan hyrde, ordnat för dagen. Mm, vad jag såg fram emot överkokt fisk och slemmig sås. Mm.

Mina vänner, eller vad man nu skulle kalla dem - de tjejerna i klassen som var hyfsat okej och som jag brukade sitta med på lunchen, men inte umgås med så mycket annars -, lät inte heller särskilt nöjda. Men jag orkade sällan lyssna på deras ständiga tjat, även om det inte var lika ihärdigt som andras, till exempel tjejernas som stod bakom mig i kön. Jag visste inte vilka de var, men jag kunde inte heller bry mig mindre.

"Är det meningen att hon ska se ut sådär?" råkade jag höra en av dem säga. Sedan hördes ett retsamt fnitter.

Jag himlade med ögonen och vände mig om mot dem. "Hurså?" undrade jag och spände blicken i den ena av dem - en blond tjej i för små kläder.

"Ja, är det verkligen meningen att du ska se så där ... deprimerande ut?" De båda fnittrade igen.

"Deprimerande? För att jag tycker om att klä mig i mörka kläder?" Jag höjde på ögonbrynen mot dem.

"Ja, du ser ju ut som ett emo", sa den blonda tjejen och fnittrade igen.

"Okej, låt mig klargöra en sak här", sa jag och harklade mig. "För det första heter det en emo, eftersom att emo står för emotionell rockare och har du någonsin hört någon säga ett emotionell rockare?" Jag flinade mot deras häpna ansikten. "För det andra", fortsatte jag sedan, "så är man inte en emo bara för att man klär sig i svart. Visst, jag är delvis rockare, men jag är knappast emotionell - eller verkar det som det?"

De såg ut att vilja säga något, men jag höjde handflatan mot dem och avbröt dem. "Vänta, jag är inte klar", sa jag och log falskt. "För det sista... Är det verkligen meningen att det ska se ut som om ni har skit i ansiktet?"

Jag kände mig nöjd och stolt över mig själv när jag vände mig bort från dem och hörde deras förolämpade flämntningar. Det var min tur att ta mat och en tjock mattant log mot mig. Jag tog sleven från lådan framför mig och lassade upp en stor portion ris och underbar fiskgratäng på min tallrik. Mm.

---

Jag skyndade mig nerför trappan när det plingade på dörren. "Nana!" utbrast jag när min mormor klev in i hallen.

"Hej, Sam", sa hon med sin amerikanska dialekt och drog in mig i en mjuk kram. Hon luktade lavendel och det mjuka, lockiga och grå håret kittlade mig på kinden.

Jag tog med henne in i köket, där vi slog oss ned. Ingen annan var hemma, så vi skulle kunna prata fritt.

"Vill du ha te?" frågade jag, även fast jag redan visste svaret. Jag hade till och med redan kokat vatten och ställt fram koppar på köksbänken.

Hon svarade med en nick och jag fyllde de båda kopparna med varmt vatten, innan jag stoppade ner en påse African Roibos var i dem. Det teet tyckte nana bäst om.

"Hur känner du dig?" frågade hon när jag satt mig på stolen mittemot henne.

Jag höll koppen med båda händerna, även om det brändes lite. "Det känns väl okej", svarade jag och tittade ner i vattnet som sakta färgades av örterna i tepåsen.