kapitel 7

968 35 2
                                    

Zoes perspektiv.

Försiktigt stryker jag med händerna över den mörkblå klänningen. Det känns för mycket, även fast den inte är särskilt märkvärdig. Den är snarare ganska tråkig, men klänning känns för uppklätt. Det är bara en fotoutställning. Istället tar jag på mig en svart jumpsuit, det känns välklätt men inte för uppklätt. Jag vrider mig om i den stora kroppsspegeln. Vanligtvis brukar jag ha lätt för att hitta något att ha på mig. Idag är det tvärtom. Trots det ser mitt platta, axel-långa hår ganska bra ut tillsammans med jumpsuiten. Det ser stilrent ut. Och modernt. Innan jag hinner ångra mig tar jag på mig ett par simpla, vita skor och en jeansjacka innan jag ger mig ut i vårvädret. Även fast klockan är närmare sex är det fortfarande ganska varmt ute. Kanske är det tack vare vädret som jag känner att livet börjar sakta men säkert komma tillbaka inom mig.

När jag kommer in genom lokalen är det redan mycket folk. Mycket mer än vad det var på hans väns utställning. Vad var det han hette? David? Dylan?

Fotografen han själv står vid bordet fyllt med dricka och små tillbehör. Så fort någon får tillfälle går de fram och pratar med honom så jag bestämmer mig för att inte störa och istället titta på fotografierna.

Det är något med hans fotografier som får mig att stanna vid varje bild extra länge. Det finns något i dem som hans vän inte hade. Jag är inte så insatt i sådant här men det känns ändå som att han har på något sätt kunna avspegla något i hans bilder. Något äkta. Och alla är svart-vita, han behöver ingen färg för att hitta djupet och ärligheten.

Han har tagit många foton, det är säkert runt femtio stycken uppsatta i den här lokalen och jag tror det inte är de ända han har tagit. Det är bara de han väljer att visa upp.

Svag musik blandas med allt prat. Vissa bilder gör att man får titta på de extra länge för att se vad de föreställer, men när man väl ser det är det så självklart. Ungefär som en synvilla, fast det här är egentligen ingen synvilla, utan verklighet.

"Varför har du inget att dricka?" Jag vänder blicken mot Harry, fotografen han själv och ler försiktigt när han sträcker fram ett glas.

"Tack."

"Så, vad tycker du?" frågar han och höjer glaset till sin mun.

"De är jättefina, verkligen." svarar jag och kollar upp på bilderna igen. Den framför mig har jag fastnat för. Det är en bild ut över London, tagen från en hög byggnad och allt som rör sig är ur fokus, medan byggnader och sevärdheter är i fokus.

"Det säger du bara, kom igen. Spotta ut sanningen." säger han och flinar lätt.

"Nej, jag menar det. Jag gillar den här extra mycket." säger jag och nickar menande mot London bilden.

"Den av alla foton här?" säger han och skrattar lågt.

"Ja, det är ju en ren reflektion av London. Det är aldrig lugnt, men byggnaderna är alltid det samma." säger jag och lägger huvudet lite på sne för att studera fotot igen.

"Visst visst, tyck vad du vill." säger han och rycker lätt på axlarna.

"Är de till salu?" frågar jag och tittar upp på honom. På långt håll ser han så lång ut, det är han också, men inte för lång.

"Priserna står på baksidan." ler han och tar loss ett fotografi från väggen och visar mig baksidan där en handskriven prislapp sitter.

"Får jag köpa den här?" frågar jag och pekar lätt mot fotot jag fastnat vid.

"Du kan få den."

"Nej, jag köper det."

"Lägg ner, bara ta den." suckar han och gestikulerar mot fotot medan han tar en till klunk från champagnen.

"Jag kan inte, om du har lagt ner så mycket tid på allt det här måste jag betala." säger jag och visar med händerna över alla uppsatta verk.

"Vi gör såhär, du får mitt foto, jag får en av dina böcker, deal?" föreslår han.

"Deal." ler jag och tar en till klunk av drickan.

stay alive | h.sWhere stories live. Discover now