kapitel 39

631 31 12
                                    

Zoes perspektiv.

Trots det som hade hänt med Gabriel dagen innan hade inte spänningen släppt. Det var med stela ord, trippandes på tå och spända axlar som vi städade huset innan vi åkte hem. Harry ville ta min väska till bilen, och för att slippa en diskussion lät jag honom göra det. Jag gick till övervåningen för att kolla alla sovrum, lägga i ordning madrasserna och fixa till gardinerna. Det gjorde ont i hjärtat. Snart skulle vi vara tillbaka i London. Snart skulle friheten här borta vara försvunnen. Kanske var det bäst så. I London bodde vi i varsin lägenhet. Där skulle vi få tid att tänka. I London låg inte fokusen enbart på mig och Harry, vilket den till mestadels gjorde här. I London var man vilsen. Där hade man inte tid för mycket annat. Där var man bara lilla sig själv, i stora London.

Jag gick ner igen. Harry kom tillbaka från bilen. Huset var städat. Poolskyddet var överdraget. Kylskåpet var tömt och avstängt. Fönstren var stängda. Båda två stannade och tittade ut mot horisonten. Man hörde hur vågorna rullade upp på stranden trots att allting var igenbommat.

"Ska vi åka?" frågade jag tyst och svalde. Harry nickade. Jag vände mig om och gick ut, mot bilen. Det gjorde ont. Hela bröstet värkte. Efter bara tre veckor hade en plats fångat mig. Och det var såhär jag skulle lämna den platsen. Med ett tryck över bröstet och brännande ögon satte jag mig i bilen. Vyn skulle vara kvar hos mig länge. Det var något magiskt över det huset.

I flera mil satt vi helt tysta. Jag visste inte ifall jag skulle skratta eller gråta. Det var hemskt. Men jag ville inte prata om det som hade hänt. Det var ännu värre. Istället lutade jag huvudet mot rutan och bara tittade. Vi var snart i London. Snart skulle den hemska tystnaden vara över.

"Zoe, jag är ledsen. Kan vi inte prata om det?" Harry bröt tystnaden. Jag fortsatte att titta ut genom fönstret.

"Jag vill inte prata om det." sa jag kort.

"Men det vill jag och jag är så jäkla ledsen över det som hände. Du vet att jag aldrig skulle göra något medvetet för att såra dig. Men den här gången gjorde jag något jävligt illa, och jag ångrar det som fan." sa han upprört. Han försökte låta lugn på rösten, men det fungerade inte. Svordom efter svordom for ur hans mun i samband med ursäkten, och det högg i hjärtat när han upprört försökte be om min förlåtelse.

"Harry, snälla." bad jag. Jag ville inte prata om det. Jag ville inte höra ett enda ord till. Det var för jobbigt att veta hur mycket han visste. När han pratade om det, blev jag påmind hela tiden.

"Innan vi träffades på fotoutställningen där du slank in, så visste jag vem du var. Inte vad du hette, inte vad du gjorde. Men jag hade sett dig, tiotals gånger förut. Du satt alltid i den där parken. Skrev i din dagbok. Till slut la du märke till mig också. Att läsa det du skrev om mig, kändes så bra. Det kan ha varit det finaste någon skrivit om mig. Så jag ångrar inte att jag läste, men att jag gjorde det utan din tillåtelse." sa han. Jag försökte avbryta honom gång på gång. Men han bara fortsatte, för han ville så gärna få fram det han ville säga. Tårarna började tränga fram bakom solglasögonen. Det sved i ögonen, brände.

"Snälla, sluta." bad jag. Ögonen tårades och rann över. Vi var i London vid det här laget. Efter flera timmars tystnad, och han bestämde sig för att förstöra den. Aningen försent. Han svängde in på min gata och parkerade utanför porten. Han stängde av motorn men satt kvar, så jag förstod att han inte hade pratat klart.

"Jag är ledsen, Zoe," sa han ännu en gång.

"Sluta säga det." svarade jag. Min röst lät grötig och tjock.

"Vad ska jag säga då? Jag får ändå inget svar. Jag är jävligt ledsen och vill inte att det vi har ska förändras. Men du svarar inte." sa han och slog händerna mot ratten. Jag hoppade till, men behöll min blick ut genom fönstret.

"Är det så konstigt? Jag vill bara ha en paus. Hinna tänka lite. Det går inte att tänka när du är i närheten. Acceptera det." sa jag och knäppte loss bältet. Harry var snabb med att göra likadant, och var på väg att öppna dörren när jag stoppade honom.

"Jag tar väskan själv. Tack för att jag fick följa med." sa jag kort och gick ut ur bilen. Vanligtvis skulle han protesterat. Gjort tvärtemot vad jag sa och tagit väskan i handen och burit upp den till min lägenhet. Sen tvingat mig att se honom i ögonen och då hade jag fallit som jag gör varje gång. Men på tonfallet jag hade så förstod han att det inte var någon idé. Det vore att leka med elden. Jag stängde dörren, tog ut väskan ur bagaget och drog upp handtaget.

"Ring mig!" ropade han innan jag hann stänga luckan och bege mig upp till min lägenhet.

"Zoe!" Han öppnade dörren och hoppade ut när jag hade tryckt in koden. Jag gick raka vägen in, med tårarna tryckandes bakom ögonen. I bilen hade jag gråtit, men jag ville inte gråta ifall jag mötte någon i trapphuset. Så fort jag kom innanför dörren i min lägenhet sjönk jag ner längs väggen och bröt ihop. Jag älskade honom, men han hade gått över gränsen. Jag reste mig upp, gick till fönstret ut mot gatan och såg honom ilsket sparka på däcket. Han hoppade in i bilen och gjorde en rivstart. Det rev i bröstkorgen. Om vi älskade varandra tillräckligt, om det vi hade hunnit bygga upp under de här månaderna var tillräckligt starkt, skulle jag förlåta honom. Jag behövde bara tid till att tänka.

stay alive | h.sWhere stories live. Discover now