kapitel 41

729 35 5
                                    


Zoes perspektiv.

Det kändes som om gårdagen hade varit en dröm. Mardröm eller vanlig, jag vet inte. Suddigt kändes det i alla fall. Man kunde tro att jag inte mindes, men det gjorde jag. Jag mindes nästan allting, några delar var lite suddiga som sagt. Men de delarna jag mindes, de var kristallklara.

Jag hade ringt Harry, bönat och bett för att han skulle komma hit. Jag grät, som ett litet barn som hade tappat bort sin förälder. Jag grät tills det gjorde ont i ögonen och de sved som om man droppat citronsaft i dem. Han hade hållit om mig, betryggande och beskyddande. Just då, i hans famn, så trodde jag på allting som han sa. Det gjorde jag annars med, men särskilt då. Då trodde jag på att det skulle ordna sig. Jag trodde på honom när han sa att han älskade mig. Jag trodde på honom när jag sa att jag skulle ångra mig idag, när jag var nykter. Och visst var jag full igår, men det hade nog sett värre ut än vad det egentligen var. För trots att jag var berusad kände jag smärtan, nykter som full. Det gjorde ont, tryckte och värkte. Det kändes som om jag inte skulle få någon luft. Jag hade gråtit som ett litet barn även om jag inte hade druckit så som jag gjorde.

Jag visste att han tittade på mig redan innan jag hade öppnat ögonen. Jag kände hans blick, han vakade över mig. Om det var skrämmande eller betryggande och beskyddande som dagen innan, visste jag inte. Troligen det sista.

"Jag vill inte ens öppna ögonen och möta din blick." sa jag hest. Det skulle vara för pinsamt att inse mitt beteende från gårdagen. Jag hade ringt till personen som krossade mig och bett honom att göra mig hel igen. Men jag skulle inte säga att jag ångrade det, för det gjorde jag inte innerst inne. Det skulle ändå bara såra bådas känslor.

"Det behöver du inte. Jag kan fortsätta att titta på dig, du behöver inte titta på mig." sa han med en raspig morgonröst. Leendet på mina läppar var omöjligt att stoppa. Jag vred mig mot honom och bet mig i kinden för att låta bli att le. Han gjorde likadant. Den tunga rytmen av våra andetag hade förstörts och mitt hjärta hade börjat dunka på riktigt. Harry lutade sig lite fram och kysste mig i pannan. Jag märkte att han tvekade, men kunde samtidigt inte låta bli.

"Förlåt, jag klarar bara inte av att ha dig framför mig utan att kunna göra något." viskade han. Jag nickade kort.

"Det är lugnt." svarade jag tyst. Vi låg så, tysta, en stund. Till slut öppnade jag ögonen. Inuti mig värkte det när jag såg honom. Jag hade antagligen varit för full och självupptagen igår för att inse hur borta han såg ut. Hans blick var tom, vilsen. Hans hy var blekare, mattare. Allting såg så mycket dödare ut. Däremot hade han nog inte gått ner i vikt på samma sätt som mig. Men det märktes, att han blev straffad av det också. Men trots den tomma och vilsna blicken så tittade han på mig på samma sätt som han brukade. Lugnande och tryggt. Däremot var det jag som blev vilsen när jag mötte hans ögon.

"Vi kan göra så som du brukar. Åka iväg till ett hotell och bara vara där, miljöbyte. Så att vi kan prata, någon annanstans. Där det inte finns några vänner, inget jobb, ingen press, ingenting. Jag betalar. Bara så att vi kan prata och lösa det. Snälla." bad han. Jag svarade inte med en gång. Var det rätt sak att göra? Fly från verkligheten lite till. Om Harry och jag inte kunde lösa det, så kanske det var lika bra att följa med. Det skulle bara ge mig fler anledningar till att gå vidare. Jag brukar alltid ge personer en andra chans, varför skulle inte Harry då få en?

"Vi kan åka till Skottland till och med kanske. Roadtrip." föreslog han. Idéen var lockande. Om det inte skulle fungera, så skulle vi bara kunna vända och köra hem. Det kunde vara min kompromiss.

"Om du lovar att lyssna på mig ifall jag vill hem igen." sa jag.

"Självklart."

"Och inga råttbon till sovplatser. Ingen överklass heller. Bara simpelt." la jag till.

"Ska bli."

"Och så ingen housemusik i bilen. Jag vill ha riktig musik." sa jag och log försiktigt. Var det okej att le? Var det okej att visa honom att han gjorde mig glad? Skulle det ge falska förhoppningar? Att jag hade accepterat det han gjort. Slängt det över axeln. Jag vet inte, jag kunde inte låta bli. Visst gjorde det ont, så ont, så ont. Han hade svikit mig på ett sätt en annan människa aldrig gjort. Men det höll inte, när han var i närheten blev jag galen.

"Taget." sa han och sträckte fram handen. Jag tog honom i handen, skakade ett handslag som om vi vore affärsmän. Kanske var det det som skulle behövas om jag skulle kunna förlåta honom. Förhandlingar från bådas sidor, så vi visste vart vi stod.

"När åker vi?" frågade jag.

"När du vill." svarade han.

"Imorgon?" föreslog jag.

"Perfekt." log han. Han strök en hårslinga ur ansiktet på mig. Jag blinkade till, och han märkte det. Hans ansiktsuttryck förändrades hastigt, det liksom stelnade till, han insåg vad han höll på med. Men han fortsatte ändå, och kysste mig i pannan ännu en gång.

Vi låg kvar i sängen i säkert en timme till. Låg tysta och bara lyssnade på den galna trafiken utanför fönstret. Jag hade ingen aning om vad klockan var. Säkert framåt lunch. Efter en stund gick Harry upp. Han drog på sig sina kläder, svarta jeans, svart t-shirt och svarta converse. Svart, svart, svart.

"Jag kommer snart tillbaka. Stanna här." sa han och tittade på mig med en hastig blick. Jag visste att han skulle komma tillbaka, så jag blev inte orolig. En kvart senare kom han tillbaka med en kasse i handen. Han hade varit och handlat. Min kyl var tom, bara massa gammal mat som inte gick att äta. Jag hade legat kvar i sängen. Min kropp kändes tung och utmattad.

"Ta en dusch." beordrade han. Jag nickade kort. Det var ingen idé att invända. Jag behövde duscha dessutom. Det skramlade från köket medan det varma vattnet värmde upp mina stela muskler. Han städade, han gjorde allt för att jag skulle må bra. Det här kanske var hans ursäkt. Han ville visa att han kunde, att han brydde sig. Men han behövde inte visa det, för det visste jag redan. Det var lite egoistiskt, men jag lät honom städa. Det kändes skönt att någon tog hand om mig. Det behövdes ibland.

"Tack Harry." sa jag lågt när jag kom in i köket. Allting var bortröjt, man kunde tro att bomben aldrig hade slagit ner. Han vände sig förvånat om men log när han såg mig.

"Ingen orsak. Hugg in." sa han och visade med händerna över frukosten han hade fixat. Pannkakor, björnbärssylt, frukt, frallor. Allting som jag tyckte om. Han försökte verkligen, och det gjorde jag med. 

> Följ mig < kommentera och rösta! <3

stay alive | h.sWhere stories live. Discover now