stay alive | h.s

kapitel 43

Harrys perspektiv.

Det var fascinerande att se denna sida av henne. Den var annorlunda, vågad. Med solglasögonen på näsan tittade hon rutinerat i backspeglarna för att hålla koll på trafiken bakom henne. Hon körde fort, men hade full kontroll.

"Vem lärde dig köra bil?" frågade jag.

"Pappa." log hon. "Han har körkort för alla olika sorters fordon. Han var en stenhård körlärare." la hon till och tittade kort på mig.

"Du har aldrig berättat något om din familj." sa jag och la bak huvudet mot nackstödet igen.

"Inte du heller." sa hon och log. Jag himlade med ögonen.

"Berätta. Jag vill veta."

"Jag har en storebror." sa hon. Jag spärrade upp ögonen och tittade på henne.

"Har du en storebror?" frågade jag förvånat. Hon nickade och tittade kort på mig innan blicken landade på vägen igen.

"Det är därför du är en sådan stor kärring." flinade jag.

"Tyst Harry." Hennes ultrafeminist slog ner snabbare än blixten.

"Hur gammal är han?" frågade jag.

"Två år äldre än mig. Det är därför jag är en sådan stark själ, för jag har levt ihop med en äldre bror." snäste hon. Jag skrattade tyst.

"Hur är dina föräldrar?" frågade jag. Det var en sida av Zoe som jag inte kände. Jag kände den vilda, busiga och alldeles underbara ungdomliga Zoe. Men familjesidan, den personliga och allra käraste sidan, den kände jag inte.

"Så som föräldrar ska vara." svarade hon. "De älskar mig och Matthew så mycket att de skulle kunna göra vad som helst för oss. Det finns ingen som älskar mig som de gör." la hon till. Jag tänkte svara: "jag gör", men den kärleken är inte samma som min kärlek till Zoe. Det går inte att jämföra två olika sorters kärlek, oavsett hur mycket vi allihop älskar henne. Vi älskar henne på två olika sätt, men antagligen lika mycket. "Hur är din familj?" frågade hon innan jag hann svara. Jag visste inte om jag var tacksam eller frustrerad över det.

"Farsan har druckit ända sedan jag var liten, så han är väl inte så mycket till pappa för mig. Så de skiljde sig redan när jag var liten. Min pappa är mammas nya, han har alltid varit pappan för mig. När jag pratar om honom kallar jag honom för min pappa, men jag kallar honom för Jake när jag pratar med honom." berättade jag. Det kändes konstigt att öppna upp sig på det sättet. Det har aldrig varit viktigt för mig att min riktiga pappa har funnits där, för jag har ju alltid haft Jake. Jag har aldrig pratat om det bland mina vänner, Jake har alltid varit pappa för mig, oavsett om han är min biologiska eller inte.

"Är din bror din hel eller halvbror?" frågade hon. Hennes röst var len, inte beklagande och ledsen. Bara len och mjuk. Det kändes skönt, att hon inte gjorde det till en stor grej. Jag hade en familj som alltid brydde sig. Om det inte var min riktiga pappa som ingick i den familjen spelade inte mig någon roll eftersom det inte hade varit en trygg familj om han hade varit med.

"Halvbror. Han är fem år äldre än mig. Nyskild och har nyss flyttat tillbaka till Manchester igen. Mamma och Jake flyttade dit för tio år sedan. Först bodde vi i London, sen flyttade vi till Manchester. Jordan träffade sin före detta och flyttade tillbaka till London efter några år. Ett par år senare flyttade jag ner till London igen och för ett år sedan flyttade Jordan hem till Manchester. Det var längesedan vi alla var samlade i samma stad samtidigt." skrattade jag. Zoe skrattade mjukt.

"Nyskild?" frågade hon.

"Jag tyckte aldrig om hans tjej, det var väl egentligen ingen som gjorde. Hon var en sådan som ställde en fråga och svarade också. Lite smått korkad. Varken mamma eller Jake tyckte om henne men var tvungna att låtsas. Det var alltid hemskt att umgås med henne. Alla log och skrattade så tillgjort och allt det där gav mig huvudvärk. Jag har alltid varit säker på att det skulle ta slut mellan dem. Det var väl inte så konstigt, de träffades när de var sjutton." berättade jag. Zoe kunde inte låta bli att skratta.

"Härligt, det ska alltid vara minst ett hemskt förhållande i en familj." skrattade hon. "Kan vi inte åka dit? Manchester ligger bara två timmar bort." frågade hon. Jag blev alldeles ställd. Åka till min familj? Med Zoe?

"Vi behöver inte, om du inte vill." Hon märkte min reaktion, hur förvånad jag blev. Det var antagligen därför hon var snabb med att ångra sig. Jag visste att hon ville, och det kanske var rätt sak att göra. Att presentera henne framför min familj skulle vara som att visa att detta var något jag ville. Det skulle få henne att inse hur seriös jag är när det gäller henne.

"Nej, vi åker dit." sa jag och log. "Men först måste du stanna snart så jag kan få pissa. Och tanka. Och köpa godis. Och så jag kan köra." sa jag. Hon fnissade tyst, men svängde av vägen vid nästa mack och kysste mig. Hon tankade medan jag sprang in och köpte godis och kissade. När jag kom tillbaka satt hon i passagerarsätet och väntade på mig. Hon hade blicken på en barnfamilj som satt vid en bänk och åt.

"Harry, ser du den lilla tjejen där borta?" frågade hon. Jag följde hennes blick och nickade kort. "Är det inte det sötaste du sett?" Jag kunde inte låta bli att skratta.

"Ser du inte hennes hår? Hon ser ju ut som en docka." sa hon sårat åt min reaktion.

"Jo, jo, visst." svarade jag.

"Tycker du inte om barn?" frågade hon och knäppte fast bältet. Jag ryckte lätt på axlarna.

"Jag har väl aldrig varit särskilt fascinerad eller intresserad av barn." svarade jag. Hon himlade med ögonen.

"Vad tråkig du är." suckade hon. "Jag tycker i alla fall att barn är gulligt." sa hon och öppnade godispåsen.

"Godisgris." retades jag.

"Det var du som köpte det." kontrade hon. Jag skrattade och la handen över hennes lår.