stay alive | h.s

kapitel 40

Harrys perspektiv.

Mitt hjärta höll på att gå itu när samtalet kom. Hennes namn på min telefon lös upp hela min värld. Jag trodde att jag drömde. Även fast jag inte visste vad hon skulle säga, var det bättre än tystnaden. Tystnaden som hade pågått i över en vecka. Det var nio dagar sedan jag hade släppt av henne utanför hennes lägenhet. Jag bad henne att ringa, och det gjorde hon nu. Även om det hade tagit nio dygn. 216 timmar. Kanske snarare 220 timmar. Klockan var mycket, närmre midnatt.

"Harry?" Hennes röst sprack så fort jag tryckte grön lur. Jag stängde av Tv:n.

"Zoe?" Mitt hjärta hamrade i bröstet. Hon lät så liten. Så ynklig.

"Harry? Var är du?" Hon sluddrade, mumlade. Hon var full. Jättefull.

"Hemma, var är du?" Jag reste mig upp ur soffan.

"Hemma, det gör ont." pep hon. Det högg till i bröstet.

"Vad gör ont? Har någon gjort dig illa?" Paniken sköljde över mig likt en stor våg. Hade något hänt?

"Nej, mitt hjärta gör ont." sa hon kort. "Det värker, trycker. Allting gör ont. Så fort jag tänker på dig gör det ont. Det gör ont även om jag inte tänker på dig. Det gör ont hela tiden." la hon till. Varje ord var svårt att förstå. Allting stakade sig, vred sig och blev oförståeligt. "Kom hit." bad hon.

"Vill du det?" frågade jag. Jag hade kommit även om hon inte hade bett mig. Oron höll på att äta upp mig. Hon var svinpackad. Vad som helst skulle kunna hända.

"Ja, kom nu." bad hon.

"Jag kommer, jag går nu." sa jag och satte fötterna i skorna. Det skulle tagit längre tid att ta bilen. Ta ut den från garaget, köra i Londons trafik.

"Bra." sa hon och la på. Jag låste dörren och sprang. Sprang nerför trapporna och genom Londons gator. Hon ville att jag skulle komma. Även om hon var full så visste jag att det betydde något. Det var mig hon hade ringt till. Det var mig hon bad om hjälp från. Mitt hjärta höll på att sprängas. Jag hade tappat hoppet under de här nio dagarna. Men det fanns fortfarande kvar.

Med snabba steg tog jag mig uppför trapporna när jag tryckt in koden. Jag knackade och väntade ett par sekunder innan jag öppnade dörren. Den var olåst, hon låste alltid dörren, oavsett ifall hon var hemma eller inte. När jag kom in i hallen stod det skor huller om buller. Resväskan hon hade haft med sig till sommarhuset stod öppnad fast tom intill kaoset av skor. Zoe hade alltid ordning i sin lägenhet. Skorna som inte användes stod i garderoben. Resväskan låg nere i källaren. Disken var diskad. Blommorna var vattnade. Kläderna var vikta. Sängen var bäddad. Men nu var allting tvärtemot. Jag sökte mig igenom lägenheten.

"Zoe?" Snyftningar kom från TV-rummet. Jag hade inte ens hunnit ta av mig skorna. Mitt på bordet stod en vodkaflaska. Mitt hjärta gick sönder när jag såg röran. Hade hon levt såhär under de senaste nio dagarna? Jag ville skrika. Jag ville slå sönder allt i min närhet. Det var jag som hade orsakat detta. Det var jag som gjorde att hon hade hällt i sig sprit tills benen inte bar henne. För det var jag som hade krossat henne.

"Zoe?" Med snabba steg var jag framme hos henne. Hon satt på golvet, lutad mot soffan. Hon hade ansiktet i händerna. Axlarna skakade. Hon såg smal och blek ut trots att hon hade blivit ännu mer solbränd än vad hon redan var när vi var i sommarhuset. Jag sköt undan soffbordet och föll ner på knä bredvid henne. Hon lät mig hålla henne i min famn när jag gjorde det. Inte bara såg hon smal ut, hon kändes smal. Tunn och skör. Hon fortsatte att skaka i min famn, men jag lät henne. Jag lät henne skaka och gråta tills hon var helt tyst. Hon sträckte sig upp och la armarna runt min nacke. Då brast hon ut i gråt igen. Jag lyfte upp henne. Hon såg smal ut, påmindes jag av. Hon kändes tunn, lättare än vanligt. Försiktigt satte jag ner henne i soffan. Hon klamrade sig fast runt min nacke, som om jag skulle lämna henne.