kapitel 49

664 28 14
                                    

Zoes perspektiv.

Jag knackade på dörren. Steg hördes inifrån. Mamma öppnade och lös upp. Sedan såg hon mitt krossade ansikte och slocknade. Jag föll gråtandes in i hennes famn.

"Älskade vännen, vad är det som har hänt?" frågade hon och drog in mig i hallen. Hon vaggade mig i sin famn.

"Jag har träffat en kille under ett par månader." berättade jag. Hon visste inte, ingen visste egentligen i min närhet. Hon nickade försiktigt och lät mig fortsätta.

"Han är underbar. Han har de vackraste ögonen, charmigaste leendet. Jag har aldrig känt så som jag känner för honom. Mitt hjärta bultar, det slår inte bara, det bultar helt galet när jag tänker på honom. Jag följde med till hans föräldrars sommarställe. Vi bråkade. Vi åkte på bilsemester upp till Skottland. Vi bråkade. Jag tog min grejer och lämnade honom på mindre än tio minuter. Och det gör så ont, det enda jag känner är smärta." berättade jag. Tårarna rann. Jag blundade och bet mig i läppen för att hålla tillbaka känslorna. Mamma höll om mig, gungade mig sakta i sin famn.

"Varför lämnade du så fort?" frågade hon mjukt. Hennes röst var len, inte alls dömande.

"Jag ville bort ifrån honom. Han är som en drog. Jag blir helt manipulerad av honom. Ifall jag skulle stannat skulle jag förlåtit honom, men jag behöver tänka innan jag förlåter."

"Sårade han dig djupt?" Jag nickade.

"För någon annan skulle det inte gjort lika ont kanske. Men för mig var det djupt. För mig betydde det han förstörde så mycket."

"Sätt dig i soffan. Jag ska göra te." sa hon. Jag tog mig in till vardagsrummet och föll ner i soffan. Det var som om hela världen slocknade. Allting stannade upp och smärtan kom rakt in i bröstet, som en skjuten pil. Mamma kom ut från köket med två ångande tekoppar i händerna.

"Berätta vännen min. Berätta från början." sa hon mjukt och satte sig ner bredvid mig. Jag ställde tekoppen på bordet framför mig och blandade långsamt med skeden i det varma vattnet.

"Vi träffades på en fotoutställning. Det var hans väns. Jag bara råkade snubbla in där och stod och tittade på ett fotografi när han började prata med mig. Han var som en blodsugande igel, men han sög bara ur ondskan ur mig. Jag kände mig lätt och uppe bland molnen när jag pratade med honom. Han bjöd in mig till sin fotoutställning. Jag gick dit, för jag kunde inte hålla mig ifrån honom. Han var beroendeframkallande. Jag ville bara ha mer och mer av hans historier, skratt och leenden. Han var helt underbar. Det går liksom inte att beskriva. Jag föll för honom pladask. Det var ingen tvekan, han var den ende. Jag blev kär i honom med stängda ögon." sa jag. Tårarna rann i takt med orden. Jag tittade tomt ner i tekoppen där vattnet virvlade runt, runt, runt. Mamma sa inget, så jag fortsatte.

"Han ville ha med mig till sitt sommarställe. Hans föräldrars sommarställe, rättare sagt. Jag sa till dig att jag skulle med en vän, för jag visste inte ifall jag kunde lita på våra känslor för varandra. Huset var helt otroligt. De hade havsutsikt. Det var ett stort och luftigt hus med massa rum. Det var gammalt men hade en själ och man märkte verkligen det. Det var helt fantastiskt. Vi hade sådana bra upplevelser ihop med hans gamla vänner. Det var inget speciellt, det var middagar och mysiga filmkvällar bara han och jag. Men det var speciellt för det var med honom. Jag levde i en klyschig bubbla där mina ögon hade fokus på honom. Allt runt om var suddigt." Luften gick ur mig. Jag var tvungen att andas och ta sats, förbereda mig inför smällen som gjorde ont ända in i benmärgen.

"Jag fick ett samtal från förlaget. Boken skulle släppas tidigare. Jag satt dag och natt på övervåningen och skrev tills det kändes som att fingrarna skulle brytas av på mitten. Han stoppade mig tillslut, när allting bara föll. Han tog emot mig, och hjälpte mig. Han fick läsa boken, han gav mig feedback, trots att han inte är en författare eller någon som rättar manus. Men han visste samtidigt, för han är en sådan äkta person. Hans enda mål var att hjälpa mig och lätta tyngden från mina axlar. Jag namngav boken efter hans utställning, mamma. Jag la hela mitt liv i hans händer. Sedan, när jag en dag gick in i sovrummet, hade han min dagbok i sina händer. Tilliten jag hade mot honom sprack som ett vinglas från tionde våningen. Det var omöjligt att laga. Jag pratade knappt med honom på de få dagarna som var kvar innan vi åkte hem. I den där dagboken står allt. Alla mina tankar om honom. Alla privata upplevelser och allt sådant som inte någon i hela världen får läsa. Det är min bok, bara min. Han fick läsa en annan bok, som är det närmsta till dagbok jag någonsin officiellt skrivit. Ändå sitter han och läser ur min privata dagbok. Sedan gjorde jag något klantigt. Jag drack mig full ensam i min lägenhet. Ringde till honom, grät och bad honom komma hem till mig. Han tog hand om mig, precis som han alltid gjort. Vi bestämde oss för att åka på en bilresa till Skottland, som för att visa att han var ledsen och att jag skulle förlåta honom. Vilket jag gjorde, självklart, han var det dyrbaraste jag hade. Jag träffade hans familj i Manchester. De var helt underbara. Så jordnära och beundransvärda. Jag köpte honom ett nytt vinglas. Som han sedan släppte från tionde våningen ännu en gång. Jag tog mina grejer och åkte." Jag grät. Jag grät så att jag inte fick någon luft. Mamma vaggade mig i sin famn, kysste min hjässa.

"Jag älskar honom mamma. Trots att han läste min privataste ägodel två gånger. Jag älskar honom så att det känns som att jag ska spricka." viskade jag.

"Vad heter han?" frågade hon mjukt och strök håret ur ansiktet på mig.

"Harry. Harry Styles. Jag trodde nästan att jag skulle få hans efternamn en dag. Så kär är jag. Zoe Styles. Det kändes helt rätt, och gör fortfarande trots att han gjorde om samma misstag. Det är honom jag vill växa och bli gammal ihop med."

"Vet du vad? Jag tycker du ska ta en paus. Skriv på dina underbara böcker. Koncentrera dig på din senaste bok som släpps om en vecka. Och ring honom sen. Om det fortfarande känns lika rätt. För han gjorde inte misstaget med någon annan. Han läste din dagbok, kanske för att han bryr sig så himla mycket om dig. Skrev du något illa om honom?" frågade hon.

"Nej, bara massa bra saker. Jag skrev efter vårt bråk, men varje ord var fyllt med respekt. Men det står så mycket annat i den boken." grät jag. Jag kände mig som en tonårstjej som just blivit krossad av sin första kärlek. Han var min första kärlek, riktiga kärlek, en kärlek som jag kan leva på resten av livet. Men jag var ingen tonårstjej. Jag var bara människa.

"Precis. Han kanske saknar att höra orden ifrån dig. Därför hittade han dem någon annanstans. Och precis som att du förlät han så gjorde han om samma misstag. För han klarar sig inte utan dig och din kärlek och dina tankar som du skriver i ord, istället för att säga högt." viskade hon. Jag nickade sakta. Jag kände mig så kluven men lovade ändå mig själv att inte förlåta honom innan jag var redo.

"Får jag sova här inatt?" frågade jag. Jag ville inte mötas av en tom lägenhet, fylld med saknad efter honom.

"Självklart." svarade hon. Jag nickade kort och reste mig sakta upp.

"Jag vill bara vara ensam. Är det okej om jag är i ert sovrum en liten stund?" frågade jag. Hon nickade.

Det var samma foton som hängde på väggarna inne i mammas och pappas sovrum. Foton på mig och min bror, familjefoton och gamla minnen och upplevelser. Pappa jobbade sent. Ifall han hade varit hemma hade han hållit mig i sin famn, precis som när jag var liten. Sängen var prydligt bäddad med vackra prydnadskuddar ovanpå. Jag la mig ner mitt i sängen och förstörde den noggranna inredningen. Jag tog fram min mobil, inte ett enda samtal eller sms. Jag hade bett om det, men ändå gjorde det ont.

Till: Harry
Skickat: 20:34
Jag är hos mina föräldrar. Hör av mig när jag känner mig redo. Var är du?

Det tog inte många sekunder innan jag fick ett svar. Hjärtat pumpade runt smärtan i min kropp.

Från: Harry
Skickat: 20:35
Jag är hos mina föräldrar. Tog tåget hit. Jag är så ledsen. Ångrar allt jag har gjort som har sårat dig. Du är den enda för mig. Älskar dig villkorslöst. Förlåt.

Jag brast ut i gråt igen. Han var den enda för mig med. Trots smärtan han fick mig att känna.

stay alive | h.sWhere stories live. Discover now