kapitel 23

830 31 24
                                    

Zoes perspektiv.

Jag lägger ner min dator och drar igen dragkedjan. Jag är övertygad om att Harry har med sig kameran, och därför tar jag med datorn. Och dagboken såklart, men den ligger inlindad i en tröja för att ingen ska hitta den. Det är lite barndomskänsla över det. Att åka iväg över sommaren. Brunbrända ben, glass i mängder och sand i hela huset. Allt man vill är att tiden ska stanna. Man vill leva kvar i den härliga sommarkänslan i resten av året. Fasar inför hösten och vintern. Kylan som äter en utifrån och in. 

Klockan elva ska han vara här och vi åker vidare mot sommarstället. Vi har planerat att åka en bit innan vi stannar och äter, och sedan åker vi vidare. Jag är exalterad, efter allting som Harry har berättat kan jag inte vara annat än det. Exalterad, alltså.

Vi ska vara där i tre veckor. Kort tid för att vara på ett sommarställe, men vi båda två har andra saker i livet att ta hand om. Jag tror dessutom tre veckor är lagom, vi känner varandra inte helt och hållet än. Tre veckor är en lång tid med en person man nyss lärt känna.

Tio i elva ringer det på dörren. Med en suck reser jag mig upp från golvet där jag nyss packat ner allting i väskan. Jag tittar i kikhålet innan jag öppnar. Självklart. Jag vet redan varför han är tidig.

"Du är tidig." säger jag med ett leende när jag öppnat dörren.

"Självklart. Jag tänkte hjälpa dig med väskan." ler han. Jag skakar lätt på huvudet. Den här gentlemannen.

"Vad då? Är den inte tung? Alla tjejer packar väl extra mycket." säger han och kliver in i lägenheten. 

"Jo, självklart ska du få hjälpa mig med väskan. Får man gentlemanshjälp ska man ta emot den." säger jag och pressar ihop läpparna för att försöka sluta le. 

...

Han nynnar med i musiken som spelas på radion. Ingen housemusik, utan gamla, riktiga klassiker som alla tycker om. 

"Never cared for what they do, never cared for what they know, but I know." sjunger han och trummar dramatiskt på ratten. Jag ler, så att det gör ont i hela ansiktet, innan jag också stämmer in. Det blir falskt, och jag förstör Harrys dramatiska framträdande, men vi båda skrattar. Det regnar inte, utan för en gångs skull, är riktigt varmt. Han skruvar upp volymen och drar ner rutorna. Jag gillar det mer än AC:n. Det är som att man förstår att det är sommar. Och vi tänker likadant.

Det är svettigt mellan solglasögonen och näsan, det blir klibbigt i sätet och håret i nacken är obehagligt blött. Håret trasslar sig i vinden, man får ont i ögonen från solglasögonen, men det är så fantastiskt befriande. Jag sparkar av mig skorna och lutar knäna mot instrumentbrädan, sätter ut armen och gör vågor i vinden. 

"Vet dina föräldrar om att du tog med mig till deras hus?" frågar jag. Jag är tvungen. Det är spännande att veta ifall han har berättat. Ifall han ens nämnt mig inför sina föräldrar. Jag har inte nämnt honom för mina. Jag sa bara att jag skulle med en vän, så jag är inte hemma i London. 

"Nej, det får de reda på sen." ler han. Varje gång han ler smälter man som smör i sommarvärmen. Varje gång.

Han svänger av vägen vi befinner oss på, och kör in på en mindre, asfalterad gata. 

"Snart framme." säger han hoppfullt. Jag kollar nyfiket på alla hus vi åker förbi, de flesta är stora, gamla sommarhus. Om det här är gatan huset ligger på, förstår jag att det inte är någon liten stuga. Utan ett stort, gammalt trähus med pool och stor gräsmatta. Och mycket riktigt, när Harry svänger upp på uppfarten och berättar att det är här, så får jag mina tankar bekräftade. Huset är gammalt, men långt ifrån förfallet. Jag förstår genast att Harrys familj inte har ont om pengar.

"Åh, det är så skönt att vara tillbaka." säger han och andas ut ett djupt andetag som det verkar som om han har hållit inne ett tag. 

"Jag förstår det." säger jag ärligt och kliver ur bilen. "Visa mig runt." 

Vi låter väskorna ligga kvar i bilen och Harry drar mig upp för trappan. Han trycker ner handtaget och vi slås av en somrig, lite dammig, men ändå somrig doft. Det luktar så som det gör när solen har stått på hela dagen mot de stora glasfönstren och trägolvet. Det är en öppen planyta. 

"Wow." säger jag i ett andetag när jag ser den fantastiska utsikten rakt ut över havet. Flera kilometer av sandstrand och hav. Det luktar värme. Det luktar hav, det luktar sand, det luktar sommar.

"Vi borde öppna överallt, så att det luftas lite." säger Harry och sätter fast dörren med en träkloss. Jag går raka vägen fram till dörren som leder ut till verandan gjord av stora stenplattor och öppnar dörren. Ännu en gång slås jag av den härliga doften från havet. 

"Kom, jag ska visa dig runt." säger han och tar tag i min hand. Mitt hjärta hoppar till, ungefär som en axel hoppar ur led. Men det känns som att mitt hjärta inte hittar tillbaka riktigt. Det skuttar och slår som det vill när jag är i närheten av Harry.

"Här har vi köket. Känn dig som hemma här." säger han och pekar ut över köket med hela armen.

"Så du tog hit mig för att du ska ha någon som matar dig över sommaren." fnyser jag, men lämnar ett kvävt skratt. Han skrattar och skakar på huvudet.

"TV, ja du ser ju. Här finns inte så mycket." säger han och drar med mig upp för trappan. Han tar två steg i taget, men jag hänger med ganska bra ändå. Den knarrar efter varje steg, och jag kan inte låta bli att älska det.

"Här har vi alla sovrum, fyra stycken." berättar han och öppnar dörren till varje. 

"Varför så många?" frågar jag nyfiket och sticker in huvudet för att kolla. Alla sängar är tomma, det ligger bara en madrass i varje. Inte så konstigt. Bara väldigt härligt. Här är man bara på sommaren.

"Detta är mitt gamla pojkrum. Det här är min brors, och resten är till gäster. När jag var liten var det folk här hela tiden. Alla ville vara här." berättar han och pekar ut varje rum. I varje rum står en säng, en liten byrå, och ett nattduksbord. Det är nästan lite som ett vandrarhem, men alla möbler står på olika sätt i varje rum. Varje rum har sin charm med olika tapeter och möblering. 

"Mamma och pappas rum är där nere. Rummet till vänster. Rummet till vänster där nere är en toalett. Toaletten här uppe ligger där borta." berättar han och pekar på en dörr till vänster om toaletten. "Men, jag har sparat det roligaste till sist." lägger han till och drar med mig ner för trappan igen. Under hela tiden har han hållit kvar i min hand. Ungefär som att han ska vara försäkrad om att jag hänger med. Vi går ut genom dörren igen, och han tar med mig till den högra gaveln på huset. Intill huset går en brant trappa ner till källaren och Harry är inte långsam ner. Han låser upp dörren och drar med mig in. Golvet är täckt av en heltäckningsmatta. Det är bara en megastor öppen yta, inga rum. Bara ett enda stort. I mitten av rummet står ett biljardbord. Längs väggarna finns det minst fem stycken soffor.

"Här nere, här fick jag aldrig vara när jag var liten." berättar Harry, viskande, som om det vore en lägenhet. "Här är anledningen." förklarar han och öppnar ett skåp, fyllt av alkohol av alla dess slag. "Och eftersom jag inte har varit här de senaste åren, och när jag varit här, har jag varit här med min familj, så har jag aldrig fått uppleva en fet fest i sommarhusets källare. Men, det hade jag tänkt att det skulle bli ändring på den här sommaren."  berättar han med en slug min.

"Partyanimal." skrattar jag och tittar mig om i rummet ännu en gång. Det är fascinerande, det här huset. 

"Ska vi åka och handla något? Så kan jag visa dig runt i stan." frågar han. Jag nickar och följer med honom ut ur partykällaren. Jag undrar hur Harrys föräldrar är, särskilt när jag ser det här. Det kanske är från de Harry fått sina festegenskaper. Tanken får mig att skratta.

Vad är din största dröm? Kommentera <3

Min största dröm är att bli författare, och ni hjälper mig dagligen att nå dit. För några dagar sedan fick jag 300 följare och 10k på forgive me.
Tusen tack. Utan er, inget jag. 

stay alive | h.sWhere stories live. Discover now