kapitel 14

989 30 14
                                    

Zoes perspektiv.

"Hej, det är jag." Den bekanta rösten brusar i luren. Dålig mottagning. 

"Harry." lägger han till, för att förtydliga.

"Hej, hur är det?" svarar jag och ställer ner datorn på soffbordet framför mig. 

"Bara bra. Själv?" frågar han. 

"Det är bra. Sitter och skriver." 

"Stör jag?" 

"Nej nej, inte alls." säger jag snabbt. Fast det gjorde han, på sätt och vis. Men det spelar ingen roll. 

"Jo, jag har två biljetter till en musikal. Jag undrar ifall du vill följa med eftersom du är den av mina vänner som kanske är mest intresserad. Självklart behöver du inte, du kanske inte tycker om musikaler överhuvudtaget." säger han. Jag ler lätt, en av anledningarna är att han kallar mig hans vän, den andra är förfrågan om att följa med. 

"Jag följer gärna med." svarar jag. Är det något jag tycker om är det musikaler. "När är det?"

"Imorgon. Jag kan hämta dig klockan 19?" 

"Låter bra." ler jag och lägger på. Musikal med Harry. Min fredagkväll låter helt okej.

...

Majluften är varm mot mina bara armar och ben. Klänningen är inte varm, men det spelar ingen roll eftersom solen har värmt oss hela dagen. Jackan hänger bara över mina axlar, det är tillräckligt varmt så jag skulle kunna vara utan. Harry öppnar dörren till taxin och gestikulerar med handen att jag ska hoppa in.

"Vilken gentleman." flinar jag. Smilgroparna kommer fram i hans kinder. Taxichauffören tittar på oss med ett leende genom backspegeln. 

"Var ska detta vackra paret?" Jag försöker hålla inne skrattet. Vi är inget par, även fast det kanske ser ut som det. Harry ger honom adressen innan han vänder sig om till mig.

"Så, du tycker om musikaler?" frågar han. 

"Jag älskar musikaler. När jag var liten gick jag alltid på musikal med min mormor." berättar jag. "Hon kan varenda musikal som någonsin visats, det är nästan värre än hennes tårtor. Hon vinner pris för dem, det räcker att hon ser en bild på en tårta och hon vet hur man ska göra den. Men nu var det ett tag sen jag var på musikal. Livet kom mellan både mig och mormor." 

"Har du sett Footloose förut? Det är inte världens bästa direkt, men den duger." 

"Absolut. Jag har sett både filmen och musikalen live. Live är så mycket bättre." säger jag. Harry nickar medhållande, ingenting slår riktigt bra live framträdanden. 

"Vad är det som du tycker är så bra med musikaler då?" frågar han och vrider lite på kroppen mot mig. Jag tittar ut genom fönstret en kort stund.

"Jag vet faktiskt inte. Jag bara älskar känslan. Historier kan berättas på så många olika vis. När man bara kan släppa allting runt om sig. När man inte behöver irritera sig på personen framför som skymmer lite av sikten. Bara att bli uppslukad av musiken och framträdandet." säger jag drömmande och möter Harrys blick igen. Han ler och skrattar lätt. Inte på ett nedtryckande sätt, det bara bubblade ur honom.

"Förlåt, jag bara älskar hur passionerad du är över allt du gör. Det spelar ingen roll vad, så fort du gör eller tycker om något blir du så passionerad. Som boken, jag har snart läst ut den." 

"Redan?" frågar jag häpet. Det har bara gått några få dagar. Till och med jag hade inte läst ut boken så fort. Visserligen gjorde jag det när jag var yngre. Då läste jag ut böcker på några få timmar. När jag hade läst varenda bok på hyllorna i biblioteket fick jag bara förflytta mig till nästa hylla och kategori, om jag inte läste om en bok vill säga. 

"Den är riktigt bra, hur många exemplar är sålda?" frågar han. Det är inget jag brukar prata om. Jag har koll på hur många exemplar av mina böcker som är sålda, men det är inget jag vill prata om. Det är inte viktigt. 

"Sammanlagt har mina böcker sålts över fem miljoner gånger." säger jag och tittar ner på mina händer i knäet. 

"Wow, det är ganska många böcker." säger han storögt. Jag tittar upp och nickar. Det är en hel del, och jag hatar att prata om det. "Är du inte stolt?" 

"Självklart. Det är min största dröm som blivit sanning. Men jag gillar inte att prata om statistiken eller pengarna. Det känns så oviktigt och jag har aldrig siktat efter att sälja flera miljoner exemplar. Jag har bara siktat efter att nå ut till människor, att jag kan leva på det är självklart en bonus. Men jag skulle lika gärna kunna sitta i en kassa på närmsta mataffär och vara lika lycklig för det, för jag hade ändå suttit mig vid skrivbordet på kvällen." 

Det enda Harry gör är att nicka. Han tittar ut genom fönstret, och sen tittar han på mig igen.

"Wow. Du är rätt unik du. Hur länge hade du publicerat böcker sa du?" frågar han.

"Två, snart tre år." 

"Så du menar alltså att på ett år säljer du två och en halv miljoner böcker och du är bara tjugoett. Det är ganska bra karriär det där." säger han och skrattar lätt. 

"Jag antar det." säger jag och ler försiktigt. Det är ganska bra, det är ganska riktigt bra. Vid tjugoett har inte många gjort det jag gör, men det är ändå jobbigt att prata om det. Att jag är annorlunda är inte det jobbiga, det är äran alla verkar tycka att jag ska ta åt mig mer av. Jag är stolt, så stolt att jag skulle kunna spricka. Men när folk påpekar det, då känner jag mig mer som en snobb än författare. 

Taxichauffören stannar utanför teatern musikalen spelas på. Harry håller artigt upp dörren innan han krokar armen och höjer frågande på ögonbrynen. Jag sticker in min hand och håller ett mjukt tag runt Harrys arm, bara för att ha stöd när jag går uppför trapporna i mina klackar. I väskan har jag lagt ner mina andra skor eftersom jag vet att jag inte överlever i klackar särskilt länge. Dessutom är Harrys förnamn spontan, därför vet jag aldrig när jag kan behöva byta skor. Klackarna är inte särskilt höga, men det är tillräckligt för att balansen ska hamna ur funktion.

Harry leder mig in i teatern och fram till våra platser. Vi sitter på läktaren, min favoritplats. Även fast jag älskar att sitta där ner och hamna mitt framför scenen så får man en helt annan syn här uppifrån. Det blir ett helt annat mönster när man ser det från ovan. Särskilt när det är mycket dans, man ser varenda detalj och placering på ett annat sätt. Och en dag när man vill känna sig extra osynlig, då ska man sitta uppe på läktaren och låta fokuset ligga på scenen och parkett. Bara titta, uppfatta och uppskatta. Rummet släcks ner, och showen börjar. 

De få stunder som jag inte är helt uppslukad av det som händer på scenen sneglar jag diskret på Harry. Han är minst lika uppslukad av det som mig, förutom när han han upptäcker mina diskreta blickar. Eller så upptäcker jag honom, det beror på. Hur som helst tittar båda två på varandra och jag blir generad över att han avslöjar mig. Eller att jag avslöjar honom. Hur som helst var jag tvungen att titta på honom, det är något som gör att man vill titta mer. Det lockiga håret är uppsatt, sist vi träffades och tog en kaffe i parken sa han att han skulle klippa det, men det har inte inträffat ännu. 

Han ler försiktigt, som för att försäkra mig om att det är okej, hoppas jag. Kanske tycker han att jag är en läskig stalker och väntar tills det är över, men i så fall hade han ju inte bjudit mig. Det kändes bara pinsamt att han märkte mina blickar. Men hans utseende är en sevärdhet och jag antar att jag inte är den enda som tycker så. Flera blickar drogs mot honom så fort vi steg ur taxin. Det är flest äldre människor här, men de få som är i vår ålder tittade, det är svårt att sticka under stolen med. 

"Ska vi dra någonstans efter det här?" Han lutar sig närmre mig och viskar i mitt öra.

"Som?" frågar jag och sväljer tyst. Mitt hjärta börjar slå när hans läppar är så nära mina öronsnibbar. Helt plötsligt får han mig nervös, och det får mig att rodna ännu mer.

"En klubb, hem till mig, en promenad, du bestämmer." svarar han och lutar sig tillbaka i sin stol igen. Jag nickar. 

Dela gärna denna storyn med era wattpad vänner ♡


stay alive | h.sWhere stories live. Discover now