29

2.2K 49 15
                                    

Frida's perspektiv:

Jag sitter framför datorn och äter frukost samtidigt som jag kollar Twitter när jag får ett sms.

Från: Liam
Hej! Är du hemma?

Till: Liam
Ja.

Från: Liam
Kan jag komma?

Till: Liam
Absolut

Efter bara ett par minuter knackar det på dörren och jag går ner för att öppna. Jag är ensam hemma. Liam brukar vara här rätt så ofta eftersom han är vän med min storebror men det känns konstigt att han kommer för att träffa mig.

"Hej", säger jag.
"Hej."
"Kom in."
"Är det någon annan hemma?"
"Nej, bara jag."

Han går in och tar av sig skorna.

"Vill du ha någonting?" frågar jag när han satt sig i soffan.
"Nej det är lugnt."
"Okej", säger jag och sätter mig bredvid honom.
"Mamma pratade med polisen innan och de har hittat Norah's bil."
"Va? Vart?"
"Hon har lämnat in den till en bilaffär i Södertälje."
"Va? Varför skulle hon göra det?"
"För att få pengar. Polisen tror att hon antingen behövde det till att betala för någonstans att bo eller att hon har åkt utomlands."

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är fortfarande chockad över att hon bara kunde lämna oss alla här hemma utan att säga till någon.

"Det är ändå en bit på vägen..." säger jag.
"Ja, bättre än ingenting!"

Det gör mig galen att inte ha en aning om vad som händer med henne just nu.

"Och det var egentligen bara det jag kom för att berätta", säger han. "Jag ska nog gå."
"Nej!" flyger det ur mig lite för fort. "Eller jag menar, du får gärna stanna om du vill."

Han tvekar några sekunder men nickar sedan.

"Okej."
"Ska vi se en film?"
"Visst."

Jag låter honom välja och till min förvåning väljer han en komedi. Det känns inte riktigt som att han är i en period i livet där han vill se komedier men om man tänker efter kan det ju vara bra också. Man kanske kan försöka släppa de jobbiga tankarna en stund och bara fokusera på filmen.

Det är en rolig film. Vi skrattar inte hysteriskt men både han och jag fnissar till några gånger. På något sätt känner jag mig skyldig när jag skrattar, som om jag inte får ha roligt. Däremot vet jag att vart än Norah är så vill hon att vi ska må bra och vara glada.

När filmen är slut reser han sig up från soffan.

"Jag borde gå hem till mamma, jag vill inte att hon ska vara ensam."
"Okej", svarar jag och ler.
"Det var kul, det här. Skönt att tänka på något annat. Tack."
"Det är lugnt. Säg till om du behöver prata eller bara umgås igen."

Han nickar och kliver i sina skor. Sedan drar han in mig i en kram. Han flyttar bak sitt huvud men håller kvar armarna runt min kropp och tittar snabbt ner på mina läppar.

Några sekunder senare kysser han mig. Jag blir så förvånad att jag inte vet vad jag ska göra. Istället står jag bara förfrusen och låter honom kyssa mig med sina mjuka läppar. Tills jag kommer att tänka på Sebastian. Min pojkvän. MIN POJKVÄN!

I Don't Even Know Your Name | Shawn MendesDär berättelser lever. Upptäck nu