I Don't Even Know Your Name | Shawn Mendes

42

Det har nu gått en och en halv vecka sedan jag kom hem till Sverige igen. Imorgon börjar jag sista året på gymnasiet. Trots att jag känner alla i min klass så känns det ändå jobbigt att gå dit efter allt som stått om mig i tidningen och på nyheterna. Jag antar att jag kommer få en del frågor och konstiga blickar.

Jag har precis snackat med Frida och Sandra på skype och de berättade att Shawn såg helt förkrossad ut på sin första konsert i Toronto. Han grät till och med på någon låt och nu är det tydligen en massa teorier över hela Twitter om vad som hänt. Jag har verkligen undvikit Twitter sedan jag kom hem så därför hade jag ingen anig om detta.

Sandra och Frida har inte fått gå ut eller träffa någon alls sedan vi kom hem till Sverige så det ska bli skönt att börja skolan igen för att få umgås med dem.

Mamma ropar att maten är klar så jag skuttar ner för trappen och tar en stor portion med vitlöksbiffar och potatismos. Liam är inte hemma så jag och mamma får äta själva.

"Det är fortfarande jättemycket skriverier om var du egentligen höll hus när du var borta..." börjar mamma.
"Ja, jag vet..."
"Du måste vara beredd på att de kanske listar ut det snart eftersom du sa att det fanns bilder på dig när du var hos Shawn. Om du vill hålla det för dig själv så får du vara försiktig med vem du berättar saker för. Vem som helst kan känna en reporter eller sprida saker vidare."
"Jag förstår det. Jag kommer inte berätta för någon. Jag vill bara att det ska vara glömt nu direkt typ..."
"Tyvärr kan det inte vara det. Det är bara ditt eget fel att det blev så här, tänk på det."
"Jag vet", muttrar jag.

Hur mycket jag än vet att jag gjorde fel så ångrar jag inte en sekund med Shawn. Jag saknar honom faktiskt extremt mycket även om jag kämpar för att inte tänka på honom.

Liam's perspektiv:

Jag tar ett djupt andetag innan jag plingar på dörren till Fridas hus. Marcus brukar jobba på söndagskvällar så jag hoppas att det gäller även nu för annars blir det stelt att fråga efter hans lillasyster

Dörren öppnas och till min besvikelse står deras mamma där.

"Hej Liam!"
"Hej."
Marcus är på jobbet", säger hon och ler mot mig.
"Ehm, egentligen så är jag här för att träffa Frida."

Hon ser lite förvånad ut.

"Hon har utegångsförbud och får inte träffa kompisar", säger hon.
"Vem är det?" hör jag Frida ropa inne i huset.
"Liam", svarar hennes mamma.
"Han kan komma in", säger hon och dyker upp i dörröppningen.
"Inga undantag som sagt", från hon strängt som svar.

Hon mimar förlåt till mig innan dörren stängs framför mig.

Jag måste verkligen prata med henne så jag tar upp min mobil och ska precis börja skriva till henne men hon hinner före.

Från: Frida
Vi får prata en annan dag. Kan vi träffas i stan när jag har håltimme eller något?

Egentligen vill jag prata nu för att få det gjort men jag antar att jag får fortsätta vänta... Hon har helt ärligt varit det enda jag tänkt på de senaste veckorna, förutom Norah såklart. Jag vet att hon har en pojkvän men jag vet även att vår kyss var speciell. Hon måste också ha känns det...

Det jag inte gillar är att hon är Norahs bästa vän för det känns som att skulle bli så arg om vi blev ett par.

Jag ska precis gå när jag får en idé. Det finns en brandstege som leder upp till hennes fönster så jag smyger mig dit utan att hennes mamma ska få syn på mig.

När jag är uppe knackar jag försiktigt på rutan och ser hur hon hoppar till där hon sitter på sängen med ryggen mot fönstret. Hon ler när hon ser mig och går för att öppna.

"Du är galen", viskar hon och skrattar.

I dig, tänker jag men säger inget.

Vi sätter oss på hennes säng och båda blir tysta en stund.

"Hur är det nu när Norah är hemma?" frågar hon sedan.
"Skönt. Jag var så otroligt rädd och ännu mer när du och Sandra också försvann."
"Fast vi försvann inte riktigt..."
"Nästan."
"Ja ja."
"Nej men det har varit en del reportrar och sådant som kommit till vårt hus så det är ju lite jobbigt men det har minskat nu."
"Jaha, oj... Norah har inte sagt något om det."
"Hon vill undvika att prata om Shawn och allt som påminner henne om honom."
"Jag förstår det..."
"Så du såg dem tillsammans?" undrar jag.
"Ja."
"Var det något seriöst? Jag trodde hon skämtade först när hon började berätta."
"Det var verkligen seriöst. Man såg hur mycket han gillade henne och hon honom. De kan vara bland de gulligaste människorna jag sett tillsammans så jag förstår att hon blev helt förkrossad..." förklarar hon och jag rynkar ihop min panna lite.
"Vad var det som hände egentligen?"
"Jag borde inte berätta men du får låtsas att du inte vet", säger hon och börjar berätta om vad som hände.

"Oj", avslutar jag när hon är klar. "Han kanske inte är den där drömkillen då som alla verkar tro."
"Nej tydligen inte men jag är fortfarande chockad eftersom han verkade så lojal mot henne."

När vi pratat en stund till uppstår en väldigt stel tystnad. Båda vet att vi måste prata om det som hände mellan oss men ingen tar första steget.

"Så angående den där kvällen..." börjar jag efter att ha tagit några djupa andetag.
"Ja..."
"Jag är ledsen om jag gjorde så att du blev obekväm eller något. Jag tänker inte stå och låtsas att jag är ledsen för kyssen för det är jag inte. Den var faktiskt väldigt bra..." säger jag och blir lite röd om kinderna.
"Jag blev inte obekväm och jag håller med om att den var bra. Det är bara det att jag har ju Sebastian..."

Jag suckar lätt och biter mig i läppen.

"Det har inte varit jättebra mellan oss den senaste tiden men jag känner mig ändå skyldig."
"Gör inte det. Det var jag som tog initiativet så du gjorde inget fel, okej?"
"Okej..."
"Även om jag inte var tillsammans med honom och hur mycket jag än gillar dig så skulle det väl vara väldigt konstigt? Med Norah..." säger hon nedstämt.
"Ja, det skulle det ju..."

Jag tittar ner i marken och sväljer. Det här är pinsammare än jag trodde. Jag har aldrig varit i en sån här situation innan. Egentligen har jag inte ens haft ett seriöst förhållande, bara kortvariga flörtar.

"Jag är ledsen Liam", säger hon och lägger sin hand på min överarm.
"Nej, nej, det är lugnt. Du är en väldigt bra tjej. Sebastian är lyckligt lottad. Det hade som sagt aldrig funkat ändå."

Hon ser medlidande på mig och jag känner själv hur dålig jag är på att dölja min besvikelse.

"Jag ska gå hem nu men vi ses", säger jag och försöker le.
"Ja..." säger hon och tar undan sin hand.

Jag går mot fönstret igen och öppnar det så mycket jag kan. Först sätter jag mig i fönsterkarmen och sedan sätter jag ner ena foten på spegeln och börjar klättra ner.

"Vänta", säger hon och går snabbt fram mot mig.

Jag kollar upp på henne och hinner knappt reagera på hur nära hon är innan hon pressar sina läppar mot mina i en lång kyss.

Jag klättrar tillbaka upp och fortsätter kyssa henne, hårt men passionerat.

"Vad- Va- Varför?" är det enda jag får ur mig när vi slitit oss från varandra.
"Norah behöver inte få veta..." säger hon och kysser mig igen men jag backar undan.
"Sebastian då?"
"Jag gör slut med honom."
"För mig?"
"Ja!"
"Är du säker?"

Hon ler och kysser mig för tredje gången.

"Helt säker."

______________

Hej. Jag är sååå så ledsen för att det gått nästan en vecka utan kapitel. Jag har inte glömt bort, jag lovar! Det har bara varit jättemycket i skolan så jag har inte hunnit skriva... Hoppas ni gillade detta kapitlet i alla fall så kommer det ett nytt så snart som möjligt.