Unforgettable love

Kapitel 5

Jag reste mig från stolen när rektorn ropade ut mitt namn. Föräldrar och elever klappade händerna och jublade från sina platser. Jag tog ett steg i taget upp för trappan och koncentrerade mig noga så jag inte skulle snubbla eller ramla. När jag kom upp på scenen gick jag fram till rektorn som höll det ihoprullade pappret. Jag tog tacksamt emot den och bugade.

"Grattis till examen Alice, lycka till i framtiden."

"Tack." sa jag. Jag vände mig om mot publiken. Tanken att mamma och pappa inte var här gjorde mig tårögd. 

Leo ställde sig upp bland alla elever och klappade händerna och om jag inte såg fel tror jag att även mormor stod upp lite längre bort. Jag vinkade ivrigt till henne och hon började vinka förfullt tillbaka, det såg ut som hon slog till mannen bredvid. Jag skrattade och fortsatte ner från scenen. När jag gick förbi Leo kastade jag en släng kyss till honom och han låtsades som om han fångade den och satte den på munnen. Jag satte mig igen och rektorn fortsatte ropa upp namn.

"Leo Miller" Ropade hon upp. Hela laget började jubla och ställa sig upp och även jag med. Leo gick nöjt upp och tog emot rullen tacksamt. Han vände sig om och slog ut armarna med pappersrullen i ena handen. Alla jublade ännu mer och hojtade. Han snurrade runt med armarna utsträckt och den vinröda kappan fladdrade. Publiken skrattade och började hojta. Mest killarna i laget.

"Mormor" ropade jag när jag fick syn på henne en bit bort. Hon vände sig om och när hon fick syn på mig började hon genast gråta. Jag joggade fram till henne och gav henne sen stor kram.

"Min stor flicka." sa hon när vi drog ifrån. En tår rann ner från min kind som hon torkade bort.  

"Mamma och pappa hade varit så stolta." jag omfamnade henne i en kram igen. 

"Jag älskar dig mormor." 

"Och jag dig, mitt älskade barnbarn."

Jag och mormor pratade en stund till innan jag skulle söka upp Leo. Föräldrar stod och kramade sina barn och tog familjefoton. Jag önskade att jag kunde vara som dem. Jag ville ha mina föräldrar här.

Där stod han, Leo, men han stod inte själv. Han pratade med en annan man. En man jag inte kände igen. De diskuterar om något och eftersom att jag stod så långt ifrån kunde jag inte höra. Jag väntade på att de skulle sluta prata och när mannen lämnat hans sida så gick jag fram till honom. Leo vände sig om och fick syn på mig. Vi log och omfamnade varandra i en kram. 

"Grattis." sa vi samtidigt.

"Livet kan börja." skämtade han. Jag skrattade till.

"Vem var det du pratade med?" Frågade jag. Han kollade först bak sedan vände han sig tillbaka och sa lite nervöst.

"Det var en släkting som jag inte träffat på ett tag." Jag nickade. 

"Jaha." Han kollade runt och jag förstod att han inte ville ha ögonkontakt med mig.

"Var det jobbigt att träffa honom?" Frågade jag, varför blev han så nervös helt plötsligt? 

"Jag vill helst inte prata om det."

"Okej." sa jag lugnt.

"Ska vi leta upp Kate och David?" Jag nickade och sedan gick vi vidare till alla ungdomar.

***

Jag öppnade sakta mina ögon och gäspade. Det hade blivit sent igår. Jag tror vi kom hem vid 05:00. Vi brukar inte vara ute så sent men vid tog ju examen.

Jag vände mig om till Leos sida men såg att sängen var tom. Jag drog bort täcket och gick upp ur sängen, sedan fortsatte jag in i köket. Ingen där. När jag letat på alla tänkbara  ställen i lägenheten gav jag upp. Han måste vara ute någonstans. Jag satte mig i soffan, startade tv och drog filten över mig. Han kanske var ute och köpte frukost. 

Två timmar senare hade han fortfarande inte kommit tillbaka. Under tiden hade jag somnar i soffan igen.

Jag tog fram telefonen och knappade in hans nummer. Många signaler gick och till slut kom jag till telefonsvararen. Jag ringde igen men fick inget svar. Jag skrev ett sms där jag frågade vart han var. Jag började bli orolig. När jag inte fick något svar bestämde jag mig för att ringa David. Han kanske visste var han var. 

Efter att jag berättat som de var kom både Kate och David över. Kate försökte lugna ner mig så gott som möjligt men det funkade inte så bra. Jag var orolig och rädd. Vad hade hänt med honom? 

"Varför svarar han inte, tänk om det hänt något. Han kanske ligger döendes någonstans?" Sa jag i panik när jag gick fram och tillbaka i köket.

"Allt är säkert bra." sa David lugnt.

"Men det är inte det, då hade han svarat på mina meddelade eller ringt mig. Varför har han inte ringt—mig?" sa jag panik och bröt ut i gråt.

"Men hjärtat." sa Kate och kom fram till mig för att ge mig en kram. Efter en liten stund sa jag.
"Det kanske är något med hans släkting som kom igår." Kate kollade på mig konstigt och David med.

"Vad menar du?" Frågade David.

"Igår såg jag han diskuterade med en man i grå kostym, och sen frågade jag honom vem det var. Då sa han att den var en släkting han inte sätt på ett tag."

"Det kan inte stämma för ingen i hans familj var där igår." Jag blev lite fundersam. Hade hans föräldrar missat hans examen? 

"Exakt hur såg den här mannen ut." 

"Har han blivit kidnappad?" Frågade jag oroligt och smällde handen över munnen. Vidriga bilder bildades i huvudet. 

"Nej, bara beskriv hur han såg ut." Jag funderade ett tag och försökte se framför mig hur han såg ut när de pratade.

"Han hade en grå kostym, röd slips tror jag, och sen höll han i massa papper." Jag kollade upp på David och såg att hans ögon blev större.

"VAD?" skrek jag när jag förstod att han fattade. 

"Jag tror jag vet vad som pågår." Sa David och var påväg ut i hallen.

"Vad är det som händer?" Frågade jag och följde efter honom. Han satte på skorna och jackan och lämnade lägenheten utan ett ord. Kvar stod jag helt förvirrad och tårarna som brände bakom ögonlocken.

***

Jag och Kate väntade och väntade på att David skulle komma tillbaka eller höra av sig. En timme blev till två timmar och till slut knackade det på dörren. Självklart hoppades jag på att båda skulle stå där, men det var bara en andfådd David.

"Vart är han, lever han?" Frågade jag så fort jag öppnade dörren.

"Han lever." sa han kort och gick in i lägenheten. Jag följde efter honom.

"Du måste säga mer än så." Sa jag och kom upp bredvid honom.

"Sätt din ner." Sa han lugnt. Jag kollade på honom argt och gjorde sedan vad han sa. Han satte sig bredvid mig och kollade på mig.

"Mannen i kostym som stod och pratade med Leo igår var ingen släkting. Han är coachen för ett amerikanska fotbollslaget som heter Buffalo Bills." Han tog paus. "Varje år är det alltid en eller fler som får en plats i ett berömt lag från vår skola. De brukar haffa oss på examen för att sedan övertyga oss om att vi får en bra framtid hos dem." En tår rann ner från min kind när jag förstod var samtalet skulle leda. "Mr Clark pratade även med mig igår men jag tacka nej. Han gav mig hans nummer ifall jag skulle ändra mig. Jag ringde honom nyss och frågade om han hade Leo närheten. Men han sa att han tränade med sitt nya lag. Han sa att han blev signad för Buffalo Bills igår och att det var bäst att vi lämnade honom ifred." David blev tyst. "Han har lämnat oss för en plats i Buffalo Bills." Jag började stor gråta och visste inte vart jag skulle ta vägen. Det kände som att jag fick en kniv i hjärtat. Samma känsla som när mamma och pappa hade gått bort.

•••••

Kommentera och rösta. <333