Unforgettable love

Kapitel 8

Jag hade precis lämnat Logan på dagis och var nu påväg till cafét. Idag var det Kate som öppnade vilket betydde att vi fick sovmorgonen en stund.

Bortsett från Kate och jag så har vi även en anställd, han heter Eric och är i 20 års åldern. En trevlig och charmig kille som alltid gör en på bra humör. Trots att han är tre år yngre än oss är han väldigt mogen för sin ålder. Han är inte så dum att kolla på heller, väldigt söt.

Jag svepte runt med blicken i stan. Jag älskar verkligen den här staden. Vår stad är så liten, alla känner alla. Det är nog det som är det mysiga. Några butiker här och där och vårt lilla café på hörnan. Några uppklädda män gick i högt tempo för att hinna till jobbet. Ett äldre par gick långsamt längst trottoaren och var säkert påväg till vårt café.

Jag kollade över gatan och fick syn på en kille som stod lutad mot lyckstolpen. När han kollade upp från telefonen stannade mitt hjärta. Det var Leo. Av ren reflex böjde jag mig ner och gömde mig bakom en bil. Jag kollade upp för att försäkra mig att det verkligen var han, vilket det var. Jag reste mig försiktigt och gick med snabba steg med riktning mot caféet. Jag hade blicken in mot byggnaden så han inte skulle se mig. Mitt hjärta dunkade fort och mina steg blev snabbare. Han kan inte vara här, inte nu, varför?

Jag öppnade dörren till cafét. Det var ganska fullt eftersom att klockan var 09:00. Kate stod med ett leende och serverade kunderna. När hon fick syn på mig sprack hon upp i ett ännu större leende.

Jag log tillbaka men blev snabbt seriös. När jag kom fram bakom disken tog jag tag i hennes arm och drog henne med mig bakom disken. Hon kollade på mig med rynkade ögonbryn och jag släppte hennes arm.

"Han är här." sa jag lågt och visste inte vart jag skulle kolla. Jag satte händerna i midjan och började gå lite på stället.

"Vem är här?" Frågade hon. Jag stannade upp och mötte hennes blick.

"Vem tror du?"

"Jag skulle hoppas på Bradley Cooper, men det känns för bra—"

"Leo!" sa jag snabbt, hon höjde på ögonen och såg inte så förvånad ut. Hon såg snarare arg ut.

"Nu får du lägga ner, har du börja se i syne också?" hon vevade med armarna i luften.

"Nej, jag såg honom, han stod vid gatan." upprepade jag medan jag började ta av mig jackan och väskan. Hon såg fortfarande inte så övertygad ut. Hon skakade bara på huvudet.

"Gumman, jag tror det är dags att du glömmer honom." Hon satte händerna på mina axlar och kollade in i mina ögon.

"Jag tror jag vet vad du behöver." fortsatte hon, jag höjde ögonbrynen.

"Vad för något?" Frågade jag skeptiskt.

"Ikväll ska du och jag gå till baren." Sa hon stålt och gick ut till kassan igen. Jag tog med mig ett förkläde och gick ut efter henne. Kön hade blivit lång.

"Varför baren?" Frågade jag och ställde mig bredvid henne.

"För att. Du behöver släppa loss lite och glömma den där killen. Det har gått fem år nu. Det kanske är dags att gå vidare med ditt kärleksliv, träffa en ny kille kanske." Hon blev klar med latten och vände sig om till kunden igen. Jag stod kvar och funderade lite. Hon kanske har rätt. Han stod säkert inte där, det är jag som håller på att bli galen. Det gör det inte bättre att jag kollar på honom på tv:n heller. Jag måste glömma honom nu och verkligen gå vidare. Det kanske är dags att roa sig för en gång skull. Jag har inte varit ute vid baren på fem år. Även om jag hellre skulle älska att vara hemma med Logan kanske jag behöver ta hand om mig själv också. Det är inte många 23 åringar som är hemma på helgerna med sitt barn. Det är dags att jag ska börja roa mig.