Unforgettable love

Kapitel 9

Jag tog ledigt dagen efter vi var på baren. Att se honom i verkligheten var så jobbigt att jag behövde en dag att vara sjäv och tänka. Kate förstod mig, hon hade ett honom rusa ut från baren efter mig. Och imorse när jag såg hennes meddelande nästintill bad hon mig att stanna hemma och ta det lugnt. Hon var orolig att jag skulle bli deppig igen, men denna gång var jag inte orolig. Jag hade blivit så mycket starkare nu.

När jag var för mig själv den dagen låg jag inte och grät i sängen, jag funderade en del på hur jag ska möta det faktum att han faktiskt är här. Han kommer vilja prata med mig. Vad säger jag då? Hur ska jag kunna bemöta honom? Kommer jag bli svag och bryta ihop?

Jag har mått så dåligt de senaste åren på grund av honom och nu är han här. De första månaderna var jag en helt annan männisikan, en människa som stängde av sina känslor och brydde sig mindre. Logan, han hjälpte mig komma tillbaka till människan jag en gång var. Dagen jag födde honom slogs alla känslor på igen. Jag började inse hur min framtid skulle bli och det faktum att Leo inte kom tillbaka.

Men jag hade fel. Efter fem år är han tillbaka. Jag har bara föreställt mig själv i huvudet hur konversationen skulle vara om han kom tillbaka. Hur jag skulle berätta om Logan. Nu måste jag svara på dem frågorna som jag aldrig trodde jag skulle behöva besvara. Jag ska vara stark när jag ser honom igen. Det måste jag vara. Jag måste visa honom vad han har gått miste om och vad han har utsatt mig för.

Nästa dag var det jag som öppnade och David var snäll som vanligt att lämna Logan på dagis. Staden var ganska tom, det var bara ett fåtal som var påväg till bussen eller till sina jobb. Några fixade i skyltfönsterna inför öppning och andra ställde ut saker vid dörrarna. När jag kom fram till caféet tog jag fram nyckel och skulle precis vrida om då någon bakom mig sa mitt namn.

"Alice." den rösten kunde jag aldrig gömma. Leo. Jag stelnade till, stängde igen ögonen och rörde mig inte ur fläcken. Nu händer det, nu börjar han.

"Alice, jag är så ledsen. " började han med en sorgsen röst. Jag öppnade ögonen och tog ett djupt andetag. Sedan vände jag mig om.

Där stod han. Ena handen i fickan och den andra handen hängandes. Han andades tungt, har han sprungit efter mig? Mina blick mötte hans. De vackra ögonen blåa ögonen som jag kan se att Logan också har.

Jag kände mig genast svag, bara hans ögon gjorde hela mig svag. Han tänkte öppna munnen igen men han hann inte då jag tog några snabba, bestämda steg fram till honom och gav honom en hårt, bestämd och kraftfull käftsmäll. Hans huvud veck sig och hans hand placerade sig på hans kind. Jag vände mig om, öppnade dörren och stängde den genast. Sedan satte jag dit skylten som hänger på dörren så det stod stängt. Jag kollade honom i ögonen igen och kände att min svaga känsla var borta. Jag kände mig stark.

Jag fortsatte in i caféet gick bakom disken och vidare in till rummet där bakom. Jag slog mig ner på den lilla fåtöljen och andades tungt ut. Jag log för mig själv och var så jävla nöjd med mitt svar till honom. Den jäveln förtjänar mer smällar men då kommer jag göra mig illa.

"Det där gjorde du bra!" sa jag till mig själv. Jag kommer klara det här. Nu kommer all min ilska jag har velat få ut. All ilska jag haft på grund av honom i fem år. Äntligen. Jag skrattade lite för mig själv. Jag är så stolt över mig själv. Jag var orolig för hur jag skulle bete mig hela dagen igår. Skulle jag bryta ihop framför honom? Skulle jag börja må dåligt igen? Men nej mitt starka jag kom fram och gav honom lite av den smärtan jag har haft i fem år.

Leo stod inte kvar när jag kom ut igen. Så jag kunde andas ut och sätta igång med det som skulle göras innan öppningen.

När klockan började närma sig öppning hade några människor samlats utanför för att få komma in. Eftersom att allt var klart gick fram till dörren, vände skylten så det stod öppet och sedan öppnade jag dörren med ett glatt leende. Jag gick vidare in bakom disken och hjälpte de få stressade kunderna. De första som kommer är alltid de som tar med sig en take away kaffe innan jobbet.

***

"Vänta vad sa du att du gjorde?" Frågade Kate häpen när jag berättade hela incidenten men Leo i morse. Jag gick fram till kaffe maskinen och började göra en espresso till en kund.

"Jag gav honom en fet käftsmäll sedan stängde jag dörren framför ögonen på honom." Hon stod och gapade.

"Vänta berätta igen."

Jag suckade. "Men jag har ju berättat två gånger." sa jag och tog bort den färdiga koppen från maskinen.

"Okej förlåt. Jag är bara så chockad." Hon log.

"Tro mig, det är jag med."

Jag återgick till kunden framför mig. "Det blir 25 kr tack." Han betalde med sitt kort.

"Tack så mycket." sa han när han tog koppen.

"Tack själv, ha en fortsatt trevlig dag." Sa jag och vände mig sedan om mot Kate. Jag lutade mig mot bänken och korsade armarna.

"Fy fan vad jag älskar dig." Sa hon och omfamnade mig i en kram. Jag besvarade hennes bamsekram och log för mig själv.

"Du är den starkaste personen jag vet. Jag är så stolt över dig." Jag putade lite med munnen och kollade på henne.

"Och jag är så glad att jag har dig som vän."

"Snygg smäll du fick till i morse." sa någon bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på Leo. Jag la på mitt pokerface och stirrade ut honom.

"Hoppas det kändes." Han kollade sig omkring och frågade sedan.

"Så det är här du jobbar?"

"Jag äger stället tillsammans med Kate." Han nickade och kollade mot Kate.

"Hej Kate."

"Hej Leo." svarade hon känslokallt tillbaka.

"Jag tar lunch nu." Sa jag artigt mot Kate. Jag hängde mitt förkläde på kroken i rummet bakom, tog mina saker och lämnade caféet.

Han följde inte efter mig, vilket var konstigt. Jag trodde inte han skulle ge upp så fort. Det som berör mig är att han ser plågad ut. Det ser verkligen ut som han tar åt sig det jag säger och fattar vad han har gjort. Hans personlighet har inte förändrats alls. Det är samma kille jag vet det och det gjorde situationen ännu jobbigare. Varför kunde han inte blivit en egoistiskt narcissist? Då hade jag kunnat gå vidare ännu lättare.

•••••
Hoppas ni gillar det.

En fråga hur tolkar ni Kate och David. Tror ni dom är ihop eller inte? För jag har inte skrivit att dom är ihop men alla kanske tolkar det som det. Måste veta hur jag ska skriva i framtiden.

Att jag fått så många kommentarer betyder jätte mycket. Tack tack till alla.

❤️❤️