Amore i Rom

due; Guds Kvinna

Tjugonde juni - middagstid

"Did you know that Gabriella has the meaning of 'Gods woman'?"

    Med kisande ögon tittade jag upp mot den klarblåa himlen och då och då kändes det som att jag skulle drunkna i det blåa havet då jag låg där på rygg i gräset bredvid Beto. I själva verket låg vi dock på en filt som han hade snott med sig från sin pappas lägenhet, men jag kunde ändå känna hur gräset kittlade mig i ryggen genom filtens tunna tyg. Förutom gräset kände jag även Betos kropp bredvid min och doften av honom - blandad med ett tiotal olika sommardofter - kittlade i min näsa.

Otroligt nog tog jag modet till mig och frågade ifall han ville hitta på något innan jag var tvungen att ta mig hem till min moster igen och lyckligtvis hade han svarat på ett väldigt positivt sätt. Därför låg vi nu i gräset bredvid varandra och jag kände mig för första gången på väldigt, väldigt länge fylld av ro. Det kändes inte längre som att tiden och klockan ständigt jagade mig och alla oroväckande tankar om vad som pågick där hemma var som bortblåsta när jag låg bredvid Beto och försiktigt lekte med mina fingrar mot hans.

    "Do you belive in God?", frågade jag och vinklade mitt huvud åt sidan så att min blick mötte Betos. Hans sydeuropeiska skinn kysstes av ljuset och när jag tvingades kisa lurades mina ögon att tro att hela killen glittrade som glänsande honung. Han var vacker, faktiskt en av dem vackraste killarna jag hade sett, och jag kunde inte låta bli att titta på hans ansikte.

    "I wish I did, but no," sa Beto och mötte min blick kisandes.

"Why do you wish for that?", frågade jag och kände hur min handflata kittlade och pirrade när Beto försiktigt och en aning osäkert smekte den med sina mjuka fingertoppar. Jag kunde se hur en lätt nervositet lyste i hans ögon och jag kunde även känna hur den uppenbarade sig på precis samma sätt i mina egna blåa ögon. Det som gjorde oss båda en aning tillbakadragna var den mycket underliga dragningskraften som låg mellan oss båda och som jag kände av så fort Beto rörde eller tittade på mig. Aldrig tidigare hade jag känt en sådan attraktion till någon jag precis hade träffat och aldrig heller hade jag känt känslan av att både vara osäker och helt trygg i en annan människas närvaro. Jag kunde även ana hur Beto kände samma sak, för varför annars skulle hans fingrar leka en flirtig lek med mina.

    Beto bröt våran ögonkontakt och tittade åter igen upp mot den klarblåa himlen. "Because you sometimes wish for someone who can help you and I truly belive that the human gets a more peacefull life if she belives in something bigger than herself."

Betos ord lät filosofiska, som något min svenskalärare hemma skulle ha fått för sig att spotta ut från tomma intet. Kanske hade han rätt. Kanske blev man en bättre människa av att tro på Gud och ju mer jag tänkte på saken desto vettigare lät det i mitt huvud och desto mer överygad om den saken blev jag.

Som om jag förväntade mig att helt plötsligt få se Gud uppenbara sig i molnen som för att ge mig ett tecken på hans existens tittade jag upp i himlen. Eftersom den var molnfri fick jag dock ingen uppenbarelse och ärligt talat hade jag inte heller förväntat mig det.

Den lilla parken vi låg i hade få besökare, endast fem om man räknade med mig och Beto, och den såg inte heller särskilt välskött ut. Gräset var högt och oklippt, trädens grenar hängde nästan hela vägen ner i backen och rosbuskarna som växte bakom parkbänkarna och som hade trängt upp genom stenplattorna i den ej fungerande fontänen omgavs av ogräs. Jag gillade det dock. Inget var perfekt eller fyrkantigt utan det såg ut som att parken levde sitt egna liv. Man lät den även leva och växa som den ville, vilket resulterade till den igenvuxna växtligheten.