Amore i Rom

ventinove; Vinden Mellan Mina Fingrar

Fjortonde augusti - förmiddag

Min resväska stod packad, redo för mig.
Taxin stod utanför vid grinden, redo för mig.
Annelie stod på övervåningen, redo för mig.

Allt och alla verkade vara redo för att jag skulle resa hemåt igen. Alla förutom jag.

Det kändes som att luften hade gått ur mig där jag satt hopsjunken på min sängkant. Eller snarare det som under sommaren hade varit min säng, men som nu inte var mer än en hopfälld bäddsoffa. På den hade jag förlorat min oskuld. Hade soffan fått plats i  min resväska hade jag antagligen övertalat Annelie att få ta med mig den hem till Sverige, endast för att få leva kvar med minnena på andra ställen än i mitt huvud.

Mellan mina händer höll jag min telefon som lyste upp av meddelandet från min mamma: "Jag sitter i bilen utanför Arlanda när du landar."

I väntan på att jag skulle få sms:et slängt i ansiktet stirrade jag blint ner mot mobilens skärm. Mitt huvud snurrade av alla tankar som skrek där i, panikslaget försökande att komma med en sista-minuten-lösning på problemet som jag under hela sommaren hade puttat framför mig.
Jag hade haft åtta veckor på mig att klura ut hur jag på något otroligt sätt skulle kunna stanna i Italien även efter sommaren, men blind som jag hade varit satt jag därför på bäddsoffan i Wallace gamla arbetsrum och kände hur paniken slet i min kropp.

Men hur hårt jag än pressade min hjärna över bristningsgränsen till att brinna upp, såg jag ingen lösning på problemet. Situationen var för omöjlig. Det var omöjligt.

Utan mitt medvetande hade tårar börjat rinna nedför mina kinder och innan jag ställde mig upp från bäddsoffan torkade jag av min snörvlande näsa på min skjortärm. Jag ville inte att Annelie skulle se mig gråta, trotts att det var allt jag för tillfället ville - köra ner ansiktet i kudden och skrik-gråta ur mig sorgen som härjade i min kropp.

    Den före detta Italienska sommarstugans grundplan stod tomt och tyst när jag kom uppför källartrappan med min resväska släpandes efter mig. Annelie stod ute i trädgården och betalade taxichauffören - ironiskt nog samma man som i början av sommaren hade kört hit mig.
Innan jag sammanstrålade med min moster ute i hennes trädgård för att säga ett smärtsamt hejdå, gav jag huset en sista blick. Det var verkligen vackert, varenda kvadratmeter av det. I rädslan över att glömma bort hur tapeterna såg ut eller vart soffan stod tittade jag en sista noggrann gång innan jag vände ryggen till och steg ut genom ytterdörren.

Som många, många gånger tidigare slog den italienska sommarvärmen emot mitt ansikte - som denna gången var täckt av mina insjunkna tårar.

Annelie som stod borta vid grinden och talade med chauffören genom taxins neddragna ruta vände sig om vid ljudet av mina steg mot grusuppfarten. Det knastrade ljuvligt under mina skor och jag insåg att jag även skulle sakna det - ljudet av något annat än asfalt under skosulorna.

Synen av mitt bedrövligt olyckliga ansikte gav Annelie en besvärad min över sitt och för att inte börja gråta ännu en gång försökte jag att inte möta hennes blick. När hon sedan drog in mig i sin famn kunde jag dock inte hålla tillbaka känslorna och några ynkligt menlösa tårar rann nedför mina kinder.

    "Vi kommer snart ses igen," började Annelie och jag visste inte vem av oss det var hon försökte intala det. Jag visste nämligen att sådant var inte fallet och trotts att hon inte ville erkänna det för sig själv, visste hon detsamma. Jag hade ett helt år kvar i skolan, mitt viktigaste skolår hittills, och att packa mina väskor och dra till Italien var inget som skulle gå att göra bara sådär.

När våran intensiva kram bröt upp och Annelie tog mitt ansikte mellan sina händer kom jag till insikten att även hon grät. Hennes blåa ögon var glansiga av tårarna som solade sig på deras yta och blotta synen av min mosters ansikte, kanske sista synen av hennes ansikte på en väldigt lång tid, la sig som en klump i min mage.

Jag var inte redo för detta, inte över huvud taget.

Ljudet av en gnisslande kedja fångades upp av mina, min mosters och taxichaufförens öron (han hade precis slängt in min resväska i bagageutrymmet och satt nu otåligt och väntade på mig i framsätet). Jag tittade upp över min mosters axel och när min blick fångade upp bilden av Beto som i sin brådis hade cyklat sig svettig hit, blev klumpen allt större.

Jag slet mig ur Annelies omfamning, Beto slängde sin skramlade cykel på grusvägen och med tårarna sprutandes nedför bådas ansikten möttes vi i en kram. Med ansiktet nedtryck i hans axel kramade jag om Beto med all den kraft och styrka som min kropp hade rum för och detsamma gjorde han. Hans hårda omfamningen var dock inte vad som smärtade mest av att behöva säga hejdå till honom.

"I love you," mumlade Beto snörvlandes ner mot min skjorta, som blev våt av hans tårar.

"I love you too," svarade jag med samma svaga röst ner i hans vita t-tröja. "I love you so much."

Beto suckade, ärrat och förtvivlat. "We'll keep in touch. We'll talk over phone every day if we have to! Just don't walk away from me Bella. Don't leave me."

Jag drog undan mitt ansikte från Betos tårdränkta axel och mötte hans blick. De bruna irisarna som annars var fulla av värme och kärlek var nu täckta av ett tjockt lager med tårar som väntade som galopphästarna i sin fålla på att få ge sig iväg. Det var en hjärtskärande syn att se Beto så ledsen, han som alltid var glad, och tyvärr fick det mig att endast älska honom ännu mer.

Precis som Annelie hade gjort på mig, tog jag Betos ansikte mellan mina händer. Hela hans kropp skakade under mina handflator och lika illa darrade min. Hade det inte varit för att vi höll om varandra hade båda två antagligen fallit vika för alla hårda känslor som rev och slet i våra hjärtan. Våra sammanlänkade hjärta.

En tår lämnade Betos ögonvrå och innan den hade hunnit falla över hans kindben fångade jag upp den med min tumme. Sedan mötte jag åter igen Betos förtvivlade blick, drog hans ansikte närmare mitt och sa med tungt hjärta: "I may have to go, but I will always stay with you."

    En sista kyss delade jag och Beto där vid min mosters vitmålade grind. Samma ställe där vi delade våran första, ironiskt nog. Denna gången kändes det dock hundra gånger värre än vad det då hade gjort, trotts min okunskap. Betos läppar kändes så nära mina, ändå så avlägsna. Det kändes som att jag redan var påväg ifrån Italien och innan jag visste ordet av var jag även det. Åter igen klibbade mina lår mot den varma läderklädnaden i taxins baksäte. Åter igen gav den mörka taxichauffören mig ett leende och en uppmuntrande blick genom spegeln i taket. Åter igen pratades det om den italienska värmen på radion.

Trotts likheterna var allt annorlunda.

Jag tittade efter Beto när taxin började rulla och såg hur Annelie med tårar i ögonen la sin hand över hans axel. De båda blev mindre och mindre ju fler varv däcken som höll upp taxins kaross snurrade. Tillslut var de båda utom mitt synfält och jag tvingades bita tag om min underläpp för att hålla tillbaka alla de tårar som tryckte på bakom mina ögonlock.

Precis som när jag sist satt i ett taxibaksäte sträckte jag ut min arm och hand genom den neddragna rutan - endast för att få känna på Italien en sista gång.