Amore i Rom

ventiquattro; Sanning Eller Konsekvens

Fjärde augusti - kväll

Klänningen som jag bara några dagar tidigare hade sett i den mysiga butiken och blivit fallande förälskad i passade min kropp som handen i handsken. Den satt åt och levde löst och luftigt på de rätta ställena, vilket gjorde att min figur framhävdes på ett kvinnligt och feminint sätt. Allra viktigast var dock att klänningen fick mig att känna mig som den vackraste tjejen i hela Rom när jag gick över gatorna med min hand omsluten av Betos.

Han hade flera gånger berömt mitt utseende och sagt uppskattade kommentarer från stunden då han först såg mig iförd klänningen, när jag öppnade min mosters ytterdörr för honom. Hans ord fick mig att känna mig ännu vackrare och att jag precis hade rakat mig, sminkat mig och satt på mig mina finaste underkläder bidrog också till mitt hus-höga självförtroende.

För tillfället var det de bästa 685 kronor jag hade spenderat i hela mitt liv.

    Kvällen var alldeles perfekt varm när jag och Beto promenerade ner till stranden där vi skulle möta hans vänner och trotts att min självsäkerhet för tillfället var bättre än någonsin tidigare var Betos hand allt som hindrade mina ben från att trilla ihop under mig. Jag var livrädd över att träffa människor som var levande bevis på att det fanns en värld och ett liv innan Bella och Beto. Jag blev helt förskräckt av tanken på att hans skolkamrater inte skulle tycka om mig, trotts att det i grunden inte hade någon betydelse. Beto avhöll fortfarande mig och jag avhöll honom som aldrig tidigare.

När asfalten under mina fötter byttes mot sand och klara vågor rullade bortanför strandkanten sa Beto åt mig att ta av mig skorna. Jag gjorde som han sa och höll dem i min hand medans jag tillsammans med Beto gick mot den delen av stranden där en lägereld var tänd och lyste upp i skymningen. Runtom elden urskilde jag tre stycken konturer av sittande människor och ju närmare gruppen vi kom, desto fortare slog mitt hjärta.

Det första som slog emot mig var värmen från brasan som brann med hjälp av några vedträn. Sedan togs jag på sängkanten när en av Betos vänner - en kraftig kille med rufsigt, blont hår och en grå collegetröja - drog in mig i sin famn. Killen kramade om mig så hårt att jag fick andningsbesvär och för en kort sekund kunde jag känna hur mina fötter lyfte från marken. Han var stark, men sättet han kramade mig på med ett brett leende avslöjade hans vänlighet.

När kramen bröts presenterade sig killen som Sandrino och jag tog vänligt hans stora hand och skakade den. Efter det första mötet med den stora killen hann jag knappt andas innan jag fick ytterligare två ordentliga kramar kastade över mig - en av en mager kille med snaggat, brunt hår och en av en vacker tjej med svart, kort hår. Är alla i Italien såhär trevliga, kunde jag inte låta bli att fundera.

Den magra killen verkade väldigt karismatisk eftersom han under sin presentation, tillsammans med namnet Alfonso, presenterade sig som Betos miglior amico. "Betos bästa vän".

Sekunden han sa det fick han dock en hård knytnäve mot överarmen av den korthåriga tjejen och både hon, de två killarna och Beto började skratta. Sedan var det hennes tur att ta min hand och när hon sa att hon hette inget mindre än Elena, föll mitt hjärta ner i min maggrop.

Min första tanke var vad hon gjorde här, men sedan påminde jag mig själv att hon och Beto fortfarande var vänner och att hon antagligen hade blivit bjuden precis som de två grabbarna. Jag kunde däremot inte hejda avundsjukan som spred sig som en löpeld genom min kropp. Elena var vacker, otroligt vacker, och jag hade nog aldrig sett en ung tjej som passade så mycket i kort hår som hon. Det framhävde hennes smala ansikte och rosiga kinder och kläderna hon bar var mycket simpla (ett linne och ett par shorts), men de framhävde hennes kvinnliga former.