Amore i Rom

undici; Hjulen På Cykeln Snurrar Runt, Runt, Runt

Sjuttonde juli - förmiddag

Jag tog min mosters cykel för att komma ner till stadsområdet så fort som möjligt. Jag var trotts allt redan sen eftersom jag hade spillt alldeles för mycket tid åt att välja den rätta klänningen för mitt återseende med Beto. Det slutade med att jag drog fram min korta sommarklänning i vitt tyg och med det gulliga trycket av gula små blommor. Klänningens axelvolanger och luftiga kjol fladdrade av vinddraget när jag kom rullandes genom staden och när jag svängde in på gatan där pastaresturangen låg kände jag hur mitt hjärta slog till i bröstet på mig. Beto stod redan utanför och underligt nog blev jag förvånad över att han tio dagar senare såg likadan ut. Det var som att jag hade förväntat mig en helt annan person.

Jag hoppade av cykeln och höll ett fast tag om den för att den inte skulle trilla när jag kramade om Beto. Han kramade mig starkt tillbaka och att jag knappt fick någon lufttillgång var inget som jag tänkte på eftersom doften av hans hår fick min kropp att bli varm.

"Ciao," mumlade Beto ner mot min axel och omedvetet började vi och våran kram att med små och långsamma rörelser gunga från sida till sida.

Jag suckade djupt av lycka och värme. "Ciao."

Trotts att ingen av oss egentligen ville bröt vi upp den intensiva kramen och när jag plötsligt kom på mig själv med att söka efter dolda sugmärken över hans hals (istället för att betrakta hans varmt leende ögon) kände jag hur skammen föll över mig.

Jag hade blivit som besatt av tanken på att Beto var min, trotts att absolut ingenting var officiellt. Han var lika fri att göra vad han ville som jag var, men ändå lät vi bli eftersom respekten gentemot varandra hindrade oss. Jag vill inte såra min italienare och han ville inge såra sin svenska.

Ju fler sekunder som passerade och ju djupare jag föll ner i mörkret som var Betos ögon började jag sakta att minnas alla de samtal och sms som hade färdats sina 700 kilometer från Rom till Sant'Agata del Bianco. Jag hade aldrig fått några svar tillbaka och därför hade jag tillslut insett faktumet och slutat sända iväg mina meddelanden.

Nu skulle jag få svar på varför.

"My calls ..." började jag och kunde se hur en mörk skugga löpte amok över hans ansikte. "Why haven't you answered them?"

Jag kunde inte låta bli att känna mig som Judge Judy, Judge Rinder eller någon annan rättssalsdomare när jag stod och utfrågade Beto. Jag försökte att se hård ut i blicken för att Beto skulle känna sig tvungen att svara, men hans plågade ansiktsuttryck gjorde genast att jag mjuknade på alla sätt och vis.

Beto suckade. "I'm so sorry, Bella, but I dropped my cellphone and it broke. I never had the chance to reach out to you before I came home again because I didn't remember your number."

Jag kände mig otroligt dum. Det som Beto sa lät ju fullkomligt rimligt och därför valde jag att inte nämna hur jag under tio dagars tid hade vridit och vänt mig i rädslan över att han tvivlade på sina känslor. För det var jag nästan övertygad om att han hade för mig - genuina känslor.

Beto drog in doften av Rom genom sina näsborrar och suckade rofyllt. "It's good to be home."

Jag kände detsamma. Att ha Beto tillbaka gav mig en sorts inre frid och utan förvarning av mina känslor hade en brinnande impuls från mitt varma hjärta kastat min kropp i Betos famn. Eftersom jag inte visste bättre kramade jag honom en gång till och självklart kramade han mig tillbaka.

Jag la min hand över Betos nacke och drog honom ännu närmare min kropp och när vi var så nära att inget annat än vakuum fanns emellan oss kunde jag nästan känna hur hans hjärta slog igenom hans t-tröja.

    "I asked you to come down here because I would like you to come with me to the carneval in the center of Roma," sa Beto när våran andra kram även den hade brutits upp och jag behövde inte säga några ord för att han skulle veta mitt svar. Mitt breda och lyckliga leende svarade gott och väl på hans frågor.

"I take that as a yes," log Beto och jag nickade. Jag ville mer än gärna följa med honom.

Beto drog fram sin cykel som hade stått bakom honom och tog ett språng upp på sadeln. Detsamma gjorde jag och innan jag visste ordet av var vi påväg mot Roms innerstad. Jag visste inte exakt vad en karneval var, men jag hade såklart hört talas om det. Jag gissade att det motsvarade en marknad eller någon form av nöjespark, men jag vågade inte skaffa mig några förhoppningar. Hur som helst var jag säker på att det skulle bli roligt.

    Cykelturen var lång och jobbig, men jag vägrade att visa min inre svensk och börja klaga. Uppförsbackarna fick mina ben att värka, men tanken på våran slutdestination gav en lindrande känsla. Jag skulle på date med Beto (om det nu var vad man ville kalla det) och blotta tanken på det fick fjärilarna i min mage att börja slå med sina vingar.

Beto cyklade framför mig i ett gott tempo och jag trampade på för att inte hamna på efterkälken. Då och då tittade han bak över sin axel för att vara säker på att jag fortfarande hängde med och varje gång mötte jag hans blick med ett leende.

Ju längre vi cyklade och ju närmare vi kom Roms centrum, desto tydligare hördes den tivoliliknande musiken. Glatt och sprättigt lät det och jag fick känslan av hur det alltid hade varit att gå på marknad hemma i Sverige. Jag och Cilla hade gått tillsammans varje år och köpt karamelliserat äpple som en tradition, men allt det rann ut i sanden när hon fick pojkvän och ämnet killar blev viktigare.

Jag hade aldrig riktigt förstått henne när hon hade sagt upp våra planer för att hänga med killen hon var hemligt förälskad i, men nu kunde jag inte längre klandra henne. Jag hade själv blivit träffad av Amors pil och därför kunde jag nu sätta mig in i hennes känslor. Det är nästan konstigt vad hoppet över att få komma en enkel kille närmare kan få oss att släppa taget om.

Frågan var vad jag skulle vara redo att släppa taget om för att få vara tillsammans med Beto vid sommarens slut - om det nu var så som det skulle bli.

Det var lätt att yttra sig om saken här och nu när det var fyra veckor kvar av mitt lov, men skulle jag vara redo att lämna hela Sverige bakom mig i augusti om det var vad som skulle krävas?