Amore i Rom

ventidue; I Behov Av En Tolk

Trettioförsta juli - förmiddag

Det svåraste med att jobba som servitris i restaurangen var utan tvekan kommunikationen med kunderna. Att rakt och enkelt ta deras beställningar var ingen konst eftersom det bara var för mig att titta på menyn och försöka tyda deras grötiga italienska, men det kniviga började så fort gästerna ville ändra sina beställningar. Någon ville ha utan champinjoner och någon med extra sås - vilket var svårt för mig att förstå när det sades på ett frammanade språk. Då påbörjades någon sorts kommunikation mellan mig och gästerna med hjälp av teckenspråk eller charader, tills dess att Beto kom till undsättning.

Som hans pappa hade sagt till honom höll Beto ständigt ett öga på mig medans vi arbetade och varje gång han uppfattade att informationsbytet mellan mig och gästerna var svårlöst kom han genast till min sida och hjälpte till. Då förklarade han först och främst för gästerna att jag var ny och inte kunde Italienska. Då nickade gästerna förstående innan jag tvingades stiga åt sidan och istället se på när Beto utan problem tog beställningem åt mig.

Att vara så dålig på något kändes skämmigt, men varje gång Beto tog beställningarna och sedan gav mig papperslappen med ordern på gav han mig ett varmt och uppmuntrande leende. Jag gjorde mitt bästa och han visste det.

"Would you like to order?", frågade jag det äldre, italienska paret som precis hade stigit in genom den öppna entrédörren och satt sig vid ett av borden. Det var lunch och därmed rusningstimme, så innan jag gick fram till det gamla paret torkade jag bort svetten som vätte min tinning och klistrade på ett vänligt leende.

"Avremo un gnocchi salmone e un risotto," svarade damen efter att de båda hade betraktat menyerna som låg framför dem på bordet och den äldre herren nickade instämmande.

Jag började krafsa ner ordern i mitt lilla block med min blyertspenna, men fick ganska snart sudda när paret ångrade sig och kom med vissa smärre invändningar.

Herren - en gråhårig man iklädd en linneskjorta och en sofistikerad halmhatt - ville ha sin risotto utan svamp och hans fru försökte intensivt (men utan resultat) att förmedla denna informationen till mig på så enkel italienska hon kunde. Men dålig på språket som jag var förstod jag inte ett dyft och innan jag visste ordet av stod jag åter igen och viftade med mina händer i luften. Detsamma gjorde damen, men våran fysiska dialog kom ingenvart.

När jag insåg att vi inte skulle komma någonstans och att det antagligen skulle sluta med att paret blev så irriterade på min inkompetens att de lämnade restaurangen, gav jag upp. Jag höjde därför min blick och sökte efter Betos bruna hårväxt bland havet av bort, stolar och gäster. Han torkade av ett av de runda borden i restaurangens ena hörn för att det skulle vara fräscht när nästa besökare satte sig och när hans ögon fick kontakt med mina förstod han att jag åter igen behövde hjälp.

Beto stegade fram genom restaurangen och anslöt sig till mig vid det äldre parets bord. "Ciao, è di lei sua prima giornata. Come posso aiutarti?"

Jag räckte Beto mitt anteckningsblock och som väntat tog han utan problem beställningen och var väldigt trevlig på köpet.

Att höra Beto prata Italienska hade alltid gett mig en konstig känsla i hela kroppen. Jag blev varm som en spisplatta inombords varje gång jag hörde hur orden seglade fram över hans läppar. Det lät erotiskt, varmt och främmande och varför jag gillade det så mycket visste jag inte. Kanske åtrådde jag mystiken eftersom jag nästan aldrig visste vad han egentligen sa. Gud visste vad han egentligen kunde prata om. Eller så gillade jag det italienska språket som kom ur Betos mun så mycket eftersom det låg honom så varmt om hjärtat. När jag hörde det tänkte jag genast på Beto och så skulle det nog förbli i hela mitt liv framöver.