Amore i Rom

tredici; Ett Välkänt Ansikte

Sjuttonde juli - middagstid

"Shhh... follow me!"

Med min hand i Betos sprang vi mellan dammiga bokhyllor och lika mycket som jag kände att kärleken rusade genom mitt blod gjordes den sällskap av det pumpande adrenalinet. Tillsammans hade jag och Beto gjort något olagligt och trotts att jag i början både hade varit skeptisk och rädd kände jag nu inget annat än bubblande glädje och styrka - så mycket att det var svårt för mig att kväva skratten.

Den kvävda skratten av galenskap klingade från oss båda och flera gånger hyschade vi åt varandra utan resultat. Vi var helt enkelt för glada och för höga på känslor för att någon av oss skulle orka bry sig om ifall vi lät lite för mycket.

Otroligt nog lyckades vi smyga in genom dörren till biblioteket när den sista bibliotekarien lämnade för att avsluta dagens skift och åka hem till sig.
Vi hade gömt oss i buskarna utanför entrén och när den gamla damen hade ryggen till - påväg till parkeringen för att hämta sin bil - passade jag och Beto på att smita in genom dörren som ännu inte hade hunnit stängas.

Det var mörkt både utanför och innanför bibliotekets entrédörr och gamla väggar. Biblioteket var stängt och det som jag och Beto gjorde var väldigt, väldigt busigt. Vi hade trotts allt brutit oss in.

    "We are going to get caught!", fnissade jag och försökte att tala så tyst som jag förmådde med den bubblande och pirrande känslan i min mage.

Jag kände mig både full och drogpåverkad, halvdöd och som om jag hade fått en stroke, och allt berodde på killen som hade sin hand i min och som jag hade fallit pladask för. Han gjorde mig tokig, helt rubbad, och jag älskade det. Min svenska jante var som bortblåst och inga regler spelade längre någon roll om de stod i vägen för mig att få vara nära Beto. Hans kärlek gjorde mig kriminell och blotta tanken av att få känna hans läppar mot mina igen var vad som hade fått mig att följa med honom in hit.

Vi var inte dåliga människor. Vi kom inte in hit för att stjäla gammal litteratur. Vi ville bara ha ett ställe där vi kunde njuta av varandra utan att bli störda (eftersom fotoautomaten tillslut hade blivit lite för folktät). Vi var inget annat än två tonåringar och när jag sprang efter Beto mellan de höga och dammiga hyllorna kändes det som att jag hade lämnat Disneyfilmen och istället hamnat i en amerikans ungdomsfilm.

    Beto drog med mig in mellan några hyllor och när han varsamt tryckte upp mig mot en av hyllorna drog jag efter luft. Hans ögon lyste upp i mörkret av det nedsläckta biblioteket och jag kunde nästan spegla mig i all den glädje som flöt omkring där inne.

Han la sin tumme mot min underläpp med ett brett leende över sina läppar medans hans kroppstyngd blev allt mer påfrestande mot min (fast på ett sätt som inte tärde på mig).

Vi båda var glada, vi båda var kära. Kunde detta vara vad jag hade saknat i hela mitt sjuttonåriga liv? Var Betos läppar och närvaro allt som krävdes för att jag skulle sluta att tänka på min mammas svek?

För tillfället hade jag inga konkreta svar på någon av de frågorna och därför struntade jag fullkomligt i tankarna som snurrade runt i mitt huvud och valde att sätta all tillit till mitt bultande hjärta.

    Våra läppar kolliderade med en smäll och som om vi båda hade fått nog av att trippa försiktigt på tå framåt slöt vi våra ögon och lät kyssens låga leva av sig själv och bära iväg med oss båda.

Betos ångande läppar gick vilda över mina och den varsamma smekningen av våra tungor var som bortblåst när vi båda kände att vi ville ha mer. Eftersom vi var ensamma och ingen heller stod i vägen vågade vi äntligen att ge varandra mer också.