Amore i Rom

dieci; När Djävulen Knackar På Dörren

Sjuttonde juli - förmiddag

Tio dagar hade passerat och det var dagen då Beto skulle komma hem. Jag var utan tvekan överlycklig, men även en aning nervös och fylld med frågor. Varför hade han inte svarar på mina samtal eller sms?

Det jag fasade mest för var att han hade råkat ut för en olycka och istället för att hålla mig lugn och bara överväga att det kanske var dålig täckning förberedde jag mig på det värsta. Antingen var han död, låg på sjukhus eller hade helt och hållet glömt bort mig. Jag vet inte vilken jag hoppades mest på av de tre.

    Jag satt i min mosters soffa och drack min färskpressade apelsinjuice till ljudet av nyheterna. Självklart förstod jag inte vad reporten sa eftersom hon pratade på italienska, men jag bytte inte kanal eftersom Annelie tittade medans hon diskade tallrikarna från våran frukost. Dessutom gillade jag ljudet av det italienska språket.

Jag sjönk ner i den mjuka soffan och stängde njutande mina ögon eftersom takfläkten snurrade precis över mig. De senaste dagarna hade hade det varit så varmt att termostaterna nästan sprack av det kokande kvicksilvret där i och jag tog varje tillfälle jag fick till att antingen bada eller svalka ner mig på andra sätt. Dock höll den fyra dagar långa värmeböljan på att gå mot ett slut enligt väderkvinnan på tv:n, vilket jag tackade för.

I min mun och mellan mina tänder hade jag en klubba och jag rörde den rytmiskt fram och tillbaka mellan mina tandrader. Då och då föreställde jag mig även att den söta kulan av smaksatt socker var Betos tunga, men det var alldeles för skamligt för att jag vågade erkänna det för mig själv.

Hoppets gnista fanns trotts allt fortfarande kvar inom mig trotts Betos avlägsenhet under de tio dagarna som hade passerat och därför vågade jag ändå att hoppas på att saker och ting fortfarande skulle vara som innan han åkte. Jag hoppades helt enkelt på att vi skulle börja där vi slutade och jag ville ha mer än sist gång. Jag ville göra det på rätt sätt och jag ville våga ta för mig. Det var ju såklart lättare sagt än gjort, men ändå.

    En plötslig knackning på dörren fick mig att slå upp mina ögon och för en kort sekund kändes det som att jag blev hypnotiserad av den snurrande takfläkten.

Jag sneglade bort mot Annelie som såg lika oförstående ut som mig. Det var aldrig direkt någon som kom på besök (förutom Beto, men han skulle komma hem först framåt eftermiddagen) och därför bytte vi varsin fundersam blick. Kanske var det Ermanno.

Men självklart reste jag mig ur soffan och klev fram till dörren för att öppna den. För det är ju vad man gör när det knackar på dörren, öppnar den. Men oj vad jag två sekunder senare önskade att jag aldrig hade lagt min hand på handtaget.

    "Mamma?!"

Mitt hjärta föll och föll och föll och föll och jag trodde aldrig att det skulle slå i botten av min mage. Som om min kropp hade förvandlats till ett svart hål som förintade världen såg jag hur den rasade framför ögonen på mig och kvar stod jag och min mamma. Hon var här, i Italien.

Hennes skarpa och blåa ögon stack som knivblad mot mitt skinn när hon iakttog min kropp från topp till tå. Hon hade samma bittra och missnöjda mimik som alltid när hon såg mig och hur jag än kämpade och försökte kunde jag inte förmå att svälja ner den klump som täppte igen min hals.

Blåtts åsynen av min egen mor strypte tillgången av luft till mina lungor. Jag höll på att dö.

    "Hej Gabriella!", klämde min mor ut sig - som om varje ord hon sa smärtade att säga - och med ett leende över de rödmålade läpparna som såg både påtvingat och en aning kväljt ut. Det var som om bilden av min kropp framför hennes ögon äcklade henne.

Men jag kunde utan problem säga att hon fick mig att bli ägare av samma sorts äcklad känsla. Det vred sig i min mage bara av att känna doften av hennes billiga och starkt doftande parfym och själva anblicken av hennes blonderade och förlängda hår fick mig att undra ifall jag behövde gå och spy. För det var vad jag kände mig när jag såg min mamma stå i dörröppningen till det enda stället där jag hade kunnat få vara ifrån henne - spyfärdig.

Hon la sina armar runtom mig på ett så nätt och klent sätt att jag mycket väl hade kunnat vara en främling istället för hennes egna dotter, men istället för att krama min mamma tillbaka stod jag fastfrusen i golvet och försökte att förstå vad hon hade här att göra.

    "Men vad gör du här, Carolin!", utbrast min moster och kramade om sin syster. Om Annelie var glad av att se min mamma eller inte var jag inte helt säker på, allt kunde vara rent skådespel, men jag kunde se hur min mamma kramade om sin syster på ett mycket mer kärleksfullt sätt än vad hon hade kramat om mig.

Men jag brydde mig inte, inte det minsta faktiskt, och allt jag ville göra nu var att sjunka ner under marken för att slippa titta på kvinnan som förstörde hela mitt liv.

    "Ja, jag kom hit för att jag ville träffa Bella-Plutt och dig," sa min mamma med sockrig röst medans hon slätade till den långa kjolen tillhörandes den långa, blommiga klänningen som gick hela vägen ner till hennes fötter. Att hon hade lång klänning förvånade mig inte.

"Hur länge tänker du stanna?"

Orden bara trillade ur mig och innan jag hann hindra dem från att falla ur min mun flöt de runt i det kyliga utrymmet mellan mig, min mamma och min moster. Man kunde minst sagt skära igenom stämningen.

Hade jag haft en kniv till hands vet jag dock inte om jag hade använt den till det ...

    Mamma brydde sig inte om min spydiga kommentar utan svarade på den med samma ihåliga röst som hon alltid svarade på alla mina frågor med. "Över helgen hade jag tänkt. Om det passar bra för fröken?"

Det där sista sa hon med en blick lika sur som citronsaft och jag svor inombords. Fan för den kvinnan och hennes blickar.

    "Du är alltid välkommen hit Carro, det vet du," sa min moster vänligt och till min stora lättnat kände jag hur hon la sin hand över min axel. Den sände lugnande strålar genom hela min kropp och jag förstod nästan att Annelie önskade att hon kunde försvinna härifrån lika mycket som jag gjorde. Men eftersom de var systrar sa hon inget.

"Jag hoppas att det är okej om du sover på soffan," sa Annelie och började genast att plocka fram lite nytvättade lakan ur vitrinskåpet i det lilla, öppna vardagsrummet.

"Å, men vad hände med rummet när nere?", utbrast min mor hejdande och jag förstod genast vart hon var påväg med denna konversationen.

"Bella sover där," förklarade Annelie som hade stannat i sina rörelser med sängkläderna i händerna och tittade förvirrat mellan mig och min mamma. Hon var rädd för åt vilket håll konversationen skulle gå.

"Jag tror säkert att Gabriella kan sova här uppe över en helg. Eller hur gumman?"

Jag orkade inte ta upp striden mot min mamma och därför nickade jag. Jag skulle helt enkelt tvingas hitta en annan sovplats för helgen, för aldrig i livet att jag sov under samma tak som den oinbjudna häxan. Då spenderade jag hellre natten i hammocken ute i trädgården och blev uppäten av myggor eller sov på en parkbänk som en tiggare.

    "Vad säger ni flickor," sa min moster som kämpade med sina ord för att lätta upp den tunga och kvävande stämningen som hade sänkt sig över det annat så luftiga huset. "Ska vi ta och spela lite kort? Carro, minns jag rätt är ju du jättebra på ..."

Annelie kvävdes i hennes ord när min mobiltelefon plingade till och både hon och min mamma vände sina blickar mot mig (den ena strängare än den andra) i väntan på att jag skulle titta efter vad det var som hade avbrutit konversationen.

Jag plockade upp min mobil ur mina kortbyxors bakficka och genast slog mitt hjärta en näst intill paralyserande volt i mitt bröst.

Det var från ett okänt nummer, men när jag läste vad som stod visste jag vem avsändaren var... och jag blev lycklig.

"We came home a little earlier than expected. Can you come down to the restaurant? - Beto"