Amore i Rom

cinque; Söta Apelsiner

Andre juli - förmiddag

Jag och Annelie stod och ägnade våran förmiddag åt att skala potatis till middagen - en middag som skulle bestå av grillad fläskkarré - när min mobiltelefon plötsligt ringde. Den hade jag haft nära mig och under stark uppsikt ända sedan dess att jag gav Beto mitt telefonnummer och jag hade gått under vad som kändes som åratal och väntat på hans samtal. När det äntligen var hans namn som lyste upp över skärmen visste jag dock inte vad jag skulle säga och innan jag svarade tvingade jag mig själv till att lugna ner mig med hjälp av ett djupt andetag.

    "Hallå?", sa jag och insåg först efteråt att den gamla vanan hade slagit in och att jag hade svarat i telefonen på svenska. Därför svor jag åt mig själv inne i huvudet.

"Hi Bella!", utbrast dock Beto på andra sidan av linjen, lika glad som vanligt. "What are you up to my love?"

    Beto hade både börjat kalla mig my love och mi amore när vi sågs eller skrev över sms till varandra och varje gång de orden kom från honom blev jag alltid varm inombords. Enligt honom var jag inte bara en älskade utan jag var hans älskade och inget gjorde mig så barnsligt förälskad som när han sa på det sättet. Kanske var det barnsligt att nästan bli knäsvag av två små ord, men jag kunde inte hjälpa det för allt som kom ifrån Betos mjuka läppar fick fjärillarna att cirkulera genom mina tarmar.

Dock var ord allt som jag fick från hans läppar och om kvällarna låg jag och fantiserade långt in på nätterna om hur det faktiskt skulle känns att ha dem pressade mot mina under en kyss. Men tillfället för den sanningen skulle jag tvingas vänta på tills Beto tog initiativet för själv skulle jag aldrig våga vara den som lutade sig in. Den staken som krävdes för något sådant ägde jag inte.

    "Nothing much, mostly potatoes," sa jag och kunde höra hur Beto skrattade på andra sidan av linjen.

"Well in such cases would I like to ask you out on a date, if the lady accepts."

    För att inte börja le som ett fån satte jag min knutna hand framför min mun, men trotts det arma försöker till att hålla känslorna tyglade drogs mina mungipor uppåt.

Som de flesta kunde gissa hade jag aldrig tidigare varit på något ens i närheten av en dejt och trotts att jag inte visste vad som skulle hända kunde jag inte låta bli att få höga förväntningar.

    "I would love to," sa jag med bubblor av glädje i magen.

"Great! meet my down by the resturang in an hour. See you then!"   

Linjen dog ut och med ett högt skrik av glädje vände jag mig mot min moster. Euphorin gick inte längre att hålla tillbaka och därför skrek jag allt vad jag orkade medans jag spring runt och hoppade i kökets som en yr höna. Min moster tittade oförstående på mig och hann aldrig fråga vad som stod på innan jag hade flygit ner till källaren för att välja den rätta klädstilen för dejten.

Resten av potatisarna fick hon skala själv.