Amore i Rom

nove; Det Snyggaste Folket Kommer Från Italien

Fjortonde juli - morgon

"You are my fire, the one desire. Belive when I say: I want it that way.
But we are two worlds apart. Can't reach to your heart when you say that I want it that way.
(Tell me why) Aint nothing but a heartache. (Tell me why) Aint nothing but a mistake.
(Tell me why) I never want to heat you say: I want it that way."

"Tjo-hej, världen anropar Bella!"

En aning irriterat drog jag av mig mina vita JBL-hörlurar och tittade med surmulen blick mot min moster som stod i vid foten av källartrappan med en tvättkorg full av mina kläder i famnen.

"Vad?", frågade jag och plockade upp min telefon som låg på sängen bredvid mig. Fortfarande inga svar.

"Jag har lite kläder till dig, men om du hellre vill kan du ju gå naken," svarade min moster sarkastiskt åt min bitterhet och jag himlade med ögonen. Dock förstod jag att jag hade uppfört mig ovanligt otrevligt gentemot min kära Annelie som trotts allt lät mig bo gratis under hennes tak med mat och hela paketet, och därför reste jag mig upp ur sängen och började hjälpa henne att plocka ur mina ihopvikta och nystrukna plagg ur tvättkorgen. Vissa av dem la jag ner i resväskan på golvet igen, men de som inte fick plats lät jag bara ligga på det gamla kontorsskrivbordet.

"Tack," suckade jag när tvättkorgen var tom och jag gick tillbaka till min säng. Där hade jag spenderat min vardag de senaste sju dagarna (när jag inte satt ute i min mosters solstol och lapade D-vitamin).

Man kunde minst sagt säga att jag var lite bitter, vilket var något som min moster och hennes ständigt snokande näsa hade lagt märke till. Eftersom hon var självaste Sherlock Holmes i egen hög person visste hon även såklart varför jag var nedstämd. Beto skulle vara borta i tre dagar till och trotts att jag regelbundet hade skickat sms till honom - precis som jag lovade att jag skulle göra - hade han inte svarar på ett enda.

Jag drog på mig hörlurarna över mina öron igen för att stänga in mig i min bubbla av 90-talsmusik, men de åkte snabbt av igen när Annelie satte sig bredvid mig på sängkanten. Hon hade ett uppmuntrande leende över läpparna och jag behövde inte höra hennes ord för att veta vad hon tänkte säga.

"Jag vet att du saknar Beto, Fisen, men ..." Ah shit, here we go again ... "... ska du inte försöka att glömma honom, bara för en liten stund. Han kommer att komma tillbaka och ni kommer att ha fyra veckor kvar tillsammans som ni kan hitta på jättemycket roligt under!"

Jag tittade upp på min mosters snälla ansikte och suckade. Jag förstod poängen i hennes ord och jag förstod att hon var trött på mitt ständiga gnällande och min eviga bitterhet, men jag hade absolut ingen lust att resa mig upp ur den hårda bäddsoffan som hade blivit min kokong. Speciellt inte för att glömma bort Beto, bara sådär.

"Måste jag muta dig?", sa Annelie och rättade till mitt täcke som som vanligt låg ihopknycklat eller utslängt utan minsta omtanke. "Om jag ger dig en hundring, följer du med upp då?"

"Nu låter du som mamma."

Som om jag hade stuckit henne med en nål fick Annelie ett besvärat ansiktsuttryck och hon suckade - fast med glimten i ögat.
"Jag gjorde det, eller hur?"

Nu kunde ingen av oss hålla tillbaka skratten och istället för att tjata på mig ännu mer och få ytterligare överrensstämmande beteende som min mödosamma mamma, bad Annelie mig att hasa åt sidan så att även hon fick plats i den smala bäddsoffan.

"Här sover du inte gott du," sa hon besvärat och kände efter på soffans hårda madrass med sin rygg.

"Jodå, det finns värre," svarade jag och tillsammans stirrade vi upp i det vitmålade taket och på ljusslingan som hängde mellan balkarna. Jag hade ännu inte provat att ha den tänd under nattens mörka timmar, men jag hoppades på att få den chansen innan jag åkte härifrån. Jag kunde verkligen se framför mig hur det varma ljuset liksom myste till hela det avskalade rummet.