Amore i Rom

ventotto; I Himlen Skymtar Man Oss

Trettonde augusti - eftermiddag

Skratt vällde ur både mig och Beto när han med sina fotsulor mot min mage skickade upp mig i luften. För att inte tappa mig i gräset eller på sig själv höll Beto sina fingrar flätade med mina och trotts att det både svajade och gjorde lite ont mot bålen, kände jag mig trygg uppepå Betos fötter.

Minnen om hur min pappa brukade göra såhär blixtrade till i mitt huvud, men jag försökte trycka undan dem. När jag var yngre lekte vi ofta på morgonen, precis efter att jag hade vaknat och smugit in i hans och mammas sovrum. Oftast började leken med att jag kittlade honom för att han skulle vakna och innan jag visste ordet av hade min pappa skickat upp mig i luften. Medans jag låg där uppe på hans fotsulor gjorde han alltid flygplansljud med sin mun och så höll vi på tills dess att vårat ståhej antingen väckte mamma eller tills dess att jag trillade ner med en duns på henne eller i madrassen.

Det var dock många år sedan, men trotts det levde minnena kvar som om det hela hade utspelat sig dagen innan.

Jag försökte att inte tänka på min pappa och hans svek eftersom jag då alltid fick andningsbesvär på grund av klumpen i min hals. Hur mycket jag ville kunde jag inte heller hata honom, inte som jag hade hatat min mamma. Minnena jag hade med min ständigt glada pappa var för fina och för många för att jag skulle ha styrkan som krävdes för att genom ren vilja börja hata honom. Han hade lämnat oss utan någon större förklaring, min mamma hade tagit på sig skulden för han svek och han hade aldrig övervägt att ringa eller skriva till mig. Trotts det saknade jag förmågan att känna avsky gentemot mannen som var den viktigaste människan i mitt liv genom min uppväxt.

Då och då fick jag även skuldkänslor över min oförmåga att hata min pappa, eftersom jag hade hatat min mamma så enkelt när jag trodde att allt var hennes fel. Jag visste att han förtjänade att känna den avskyn som min mamma under ett års tid hade varit min slagpåse för, men det gick bara inte. Han var min pappa, min bästa vän under sjutton år, och trotts allt älskade jag honom.

    "You look pretty from up there!", sa Beto med ett brett leende och jag tittade ner på honom med de sorgsna minnena om min pappa omvandlade till ett brett smil.

Beto låg på rygg i det höga, gröna gräset och i ljuset av solen glittrade hans bruna irisar som varm knäck. Han berättade hur jag såg ut som en tavla från hans perspektiv. En vacker tavla, möjligtvis en Mona Lisa, med den blåa himlen och dess fluffiga silkesmoln som bakgrund.

Efter att ha legat en stund med benen rätt upp i vädret och med mig liggandes över fötterna, började Betos knän att skaka och han satte ner mig igen. Det höga gräset kittlade mot mina bara fotsulor och mellan mina tår.

Parken vi för tredje gången umgicks i hade blivit min favorit eftersom den både var lugn och inte lika folktät som de andra. Endast några få människor passerade oss och varje gång med vänliga leenden.

Det kändes nästan ironiskt hur vi i början av sommaren hade legat bredvid varandra i det höga gräset och hur vi gjorde det även nu i slutet. Det var min sista dag i Rom, i morgon gick mitt flyg hem, och min sista vecka här hade gått alldeles för fort. Min resväska stod redan packad och jag kände mig kusligt nära slutet. Snart skulle eftertexterna börja rulla och mitt vanliga liv hemma i Sverige skulle återkomma till sitt. Gamla vanor, gamla vägar. Inget Italien, ingen semester, ingen Beto. Bara Sverige, Sverige, Sverige.

    "It's bothering me that you've spent a whole summer in Italia and still haven't seen any cultural heritages," sa plötsligt Beto och gjorde plats åt mig bredvid honom och jag la njutande mitt huvud mot hans utsträckta arm. Fy fan vad jag skulle sakna honom.