Amore i Rom

sette; Vive La France

Sjunde juli - förmiddag

"Jag säger då det, Bella... du har några stora fucking metal issues!"

    Jag kunde se genom datorskärmen hur Cillas annars så ljusa skinn hade blivit gyllenbrunt av den stekande, spanska solen och när jag först såg henne igen var den första frågan som anlände till mitt huvud om jag hade blivit lika brun. Kanske hade mina dagar i Italien gett mig samma fräscha och somriga ton på huden, men att jag själv inte hade märkt det ännu för att allt mitt fokus låg på något annat. Eller snarare hos någon annan.

    När min bästa vän först kontaktade mig via FaceTime tog det inte lång tid innan hon bönade och bad om att jag skulle berätta om den italienska romansen med den italienska killen och trotts att jag helst inte ville erkänna det var jag glad över att hon ville lyssna. Det fanns mycket som jag ville befria mitt hjärta från och trotts att min moster hade min fulla tillit kände jag mig inte riktigt bekväm med att berätta för henne om hur Beto fick hela min kropp att tändas på som julbocken i Gävle vid advent. Jag undvek gärna att tala med Annelie om hur jag och min lilla italienare ett antal gånger hade delat den där erotiska stämningen som fick det att pirra i mitt djup, endast eftersom jag inte orkade lyssna på hennes långa och pinsamma (dock rätt så lustiga) predikan om hur stor och viktig roll kondomen hade under samlag.

Cilla var dock inte lika såld på att Beto var den rätta för mig som jag var eftersom Italien låg en aning långt bort. Närmare 300 mil långt bort.
Hon hade lite svårt att förstå varför jag var tvungen att söka mig hela vägen till det sydliga Rom för bli kär när det fanns så många olika killar hemma i Sverige att välja på. Vad jag hade uppfattat det som ville dock de jämngamla killarna där hemma bara ha en sak och det var inte jag redo att ge dem. Beto var annorlunda, eller det var vad jag tvingade mig själv att tro tills dess at motsatsen bevisades och när jag var med honom kände jag mig hemma, trotts de där 300 milen.

    "Tänk på att sommaren har ett slut!"

Jag suckade och kände hur en lätt irritation över Cillas negativitet bubblade upp inom min kropp. Varje gång vi snackade (efter det att hon med stort intresse hade lyssnat till mina smaskiga historier) nämnde hon alltid något i form med att jag skulle vara försiktig innan jag sjönk så djupt ner i hålet att jag tillslut inte skulle klara av att ta mig upp igen.

Tänk på att det snart är augusti! Tänk på att skolan snart börjar! Tänk på att sommaren snart är slut!

Den ständiga påminnelsen om det jag helst ville glömma gjorde mig arg. Jag visste att Cilla bara sa så för att hon inte ville ha en deprimerad och ledsen kompis, men jag var trött på att hela tiden tänka på. Det hade jag gjort under en hel livstid hemma i Sverige och därför trivdes jag så bra i Italien - jag behövde inte tänka flera mil in i framtiden eftersom jag kunde leva i nuet.

    "Bella din latmask, Beto är här!"

Min mosters ord från grundplanet fick hela min kropp att rycka till. Klockan var tolv och eftersom jag inte hade lämnat min obekväma bäddsoffa med en enda liten tå på hela förmiddagen låg jag fortfarande nerbäddad med ovårdad morgonfrisyr och i mina pyjamasbyxor. Vadå latmask?

Den farten som jag fick i mig då skulle kunna ha hjälpt mig att vinna ett maraton mot Usain Bolt.

    "Jag måste gå!", andades jag hastigt och innan Cilla hann säga några ytterligare ord hade jag smällt igen datorns skärm.

Med ljusets hastighet flög mina barnsliga pyjamasbyxor av mig och i all hast tog jag tag i de första plagg som mina händer lyckades riva åt sig från den stökiga resväskan - vilket var ett par högmidjade kortbyxor i mjukt tyg och den gråa hoodien som jag hade burit dagen innan.