Amore i Rom

tre; Annelies Hammock

Tjugoandre juni - morgon

Bäddsoffan i min mosters minimala gästrum i form av en helt vanlig källare var liten och trång, men den var fortfarande bekvämare än en tunn filt över en hård gräsmatta. När solljuset som strålade in genom fönstret väckte mig denna morgon slapp jag känna av en bitande ryggsmärta och jag var även lättad över bristen på griniga poliser.

Jag kliade mig trött i ögonen med mina fingrar och satte mig upp i sängen med en gäspning.

Hur kunde detta ens räknas som en sovplats, tänkte jag och betraktade den extremt smala bäddsoffan som en normalstor, vuxen människa knappast skulle kunna sova gott i. Flera gånger under natten hade jag varit nära på att trilla över kanten vilket hade resulterat till en ganska orolig sömn, men jag antog att jag snart skulle vänja mig. Den var ju fortfarande bättre än gräsmattan trotts allt. Det enda som saknades vat Betos varma kropp bredvid min och jag tänkte drömmande tillbaka på vad jag och Beto hade gjort för endast en dag sedan. Vem hade trott att ett hårt skott i huvudet av en fotboll skulle få en sådan långvarig verkan för efter det kunde jag inte få ut Beto ur mitt huvud. Han var allt jag kunde tänka på och så fort jag stängde ögonen såg jag bilden av hans vänliga ansikte eller kände känslan av hans mjuka, varma läppar mot min hand.

Undrar om det ens vore möjligt för två personer att sova bredvid vrandra i bäddsoffan. Kanske om de låg riktigt nära, i varandras armar eller uppepå varandra. Genast kom jag på mig själv med att drömma om hur det skulle kännas att få ligga i hans famn och att få känna hans läppar mot mina och skakade snabbt bort bilderna. Visst hade det varit underbart, men jag befann mig inte i Rom för att få skeda nätterna igenom med en italiensk kille som jag knappt kände. Jag var här för att slippa se min mamma i ögonen och det tänkte jag göra idag - slippa henne helt enkelt.

    På trötta ben reste jag mig ur sängen och stapplade fram till min resväska som låg öppen och täckt i klädesplagg på golvet. Klyftigt nog av mig hade jag packat alla de bästa kläderna längst ner och därför tvingades jag att dra ut vartenda plagg på golvet igårkväll när jag skulle hitta min fem storlekar för stora Nike-t-tröja för att sova i. Efter det hade jag aldrig orkat vika och lägga tillbaka kläderna, därför låg allt utslängt i en hög över resväskan.

Jag drog av mig t-tröjan och rotade fram en svart, enkel och slät bh ur kaoset av kläder som jag knäppte runtom mig. Medans jag rättade till bh:ns band tog jag mig ytterliggare en ordentlig titt i källaren och drog slutsatsen att det lilla utrymmet ändå var rätt så mysigt.

Källaren var förutom gästrum även min mosters vinförråd och i en stor hylla av trä som stod mot den ena väggen låg mer vinflaskor än vad jag hade orken till att räkna. Många av dem hade säkert följt med när hon och hennes dåvarande make köpte huset, men vissa hade Annelie även säkert fått av goda vänner. Dock verkade det som att hon sällan drack vin eftersom varenda flaska var fylld till både bredden och höjden.

    I källarens tak och mellan balkarna hängde även ett dussintal ljusslingor som liknade vanlig adventsbelysning som de flesta hemma i Sverige pyntade sina verandor med under juletiderna. Annelie hade sagt att jag fick sätta på belysningen när jag ville, men ännu hade jag inte testat. Jag kunde dock föreställa mig hur det skulle se ut om man släckte taklampan och det enda som lyste upp källaren var det varma ljuset från ljusslingorna.

    Källaren var även inredd som ett kontor och jag visste varför. Annelie hade aldrig varit i behov av ett skrivbord, en skrivare, en hyfsat dyr dator eller något av de andra grejerna som tillhörde kontorsytan av rummet. Jag visste mycket väl att det var Wallace gamla saker som han använde ifall han skulle vara tvungen att återgå till jobbet för några minnuter medans min moster, han och deras söner spenderade somrarna här i stugan. Jag visste även att bäddsoffan hade varit Leos gamla sovplats medans Fredrik hade fått sova där uppe i den vanliga soffan.