Alla kollar på oss, låt dom kolla då || Noel Flike

Femton

Hannas perspektiv
Långsamt stänger jag dörren och sjunker ner mot den. Jag. Överreagerar. Det va en hoodie. Han gav henne en hoodie. No big deal. Fast... det brukar betyda att man är intresserad av någon. Noel och Wilma? I mean varför inte? Hon är längre. Smalare. Gladare. It makes sense.

"Donatella skulle du kunna hjälpa mig?" Ropar mamma och jag suckar knappt hörbart innan jag sparkar av mina skor och går ut i köket där mamma är.

"värst va du va glad" ler hon försiktigt och stryker handen mot min kind.

"jag vet att jag typ... va kär? I Justin mamma. Men... va jag verkligen det?" Mumlar jag och börjar peta på mina naglar. Hon återgår till att tömma diskmaskinen samtidigt som jag sätter mig ner vid köksön.

"du och Justin va speciella på ett sätt. Och det går inte att säga: ja ni va kära, eller: nej ni va nog inte det. Men det kanske är så att du va kär i Justin. Och det kändes på ett sätt. Men nu kanske det finns någon annan?" Ler hon samtidigt som hon höjer lite på ögonbrynen och jag skrattar lite.

"och denna andra kanske får dig känna på ett annat sätt, men det betyder inte att du inte va kär i Justin, och det betyder inte att du inte är kär i den här personen. Bara du kan svara på om du va kär i honom tesoro" avslutar hon med och kysser mig på huvudet.

"mi niña!" Utbrister pappa som kommer in från hallen med matkassar i händerna.

"fixade du...?" Mumlar jag och han sätter fram en piller burk på köksön.

"sömntabletter åt min kronprinsessa"ler han och kysser mig på huvudet. Jag ler åt honom innan jag går in på mitt rum och för första gången sen jag kom hem plockar jag upp mobilen ur väskan den legat i och suckar åt alla miljontals notiser. En av dom från Ludde. Jag ringer. Orka skriva. En signal. Två signaler. En Ludwig.

"Heeej" utbrister han glatt och får mig omedvetet att le lite. Jag går snabbt in på mitt rum och stänger dörren efter mig.

"hej" svarar jag tyst och sätter mig ner på min säng samtidigt som jag återigen börjar peta på mina naglar.

"Hur mår du?" Frågar han lugnt och i bakgrunden hör jag hur han stänger av bilen.

"Bra. Hurså?" Mumlar jag och hör själv hur det inte låter trovärdigt. Men det borde det va. Jag mår ju bara fint. Eller?

"Om du mår bra.... Skulle det göra nåt om jag kom över då?" Frågar han och jag skakar på huvudet men inser sen att han inte kan se mig.

"kom du. Samma hus som Julia bor i, allra längst upp. Dörren längst bort från trappan. Det står bianchi andrade på den så jag borde ju inte behöva komma ner och möta dig" halvt skrattar jag och får ett skratt tillbaks.

"vi ses om två röda" skrattar han innan han lägger på. Och mycket riktigt. Legit en halv minut senare knackar det på dörren. Jag går ut i hallen och ser att Jacob är den som öppnat dörren.

"Ludwig? Ludwig! Haannnnaaaaaaa Ludwig är häääär!" Utbrister han sen och ler stort. Ludde sträcker prövande ut sina armar och Jacob har snabbt nästan kastat sig på honom. Ludde skrattar lite och kramar honom tillbaka samtidigt som mamma kommer ut i hallen.

"ludwigo" ler hon och häver verkligen fram den italienska brytningen hon knappt har kvar samtidigt som hon sträcker ut armarna.

"vendela" ler han ännu större tillbaks och kramar om henne.

"hej" mumlar jag tyst och han ler åt mig också innan jag tar hans hand och vi går in på mitt rum.

"ville du något speciellt?" Frågar jag samtidigt som jag sätter mig på min säng igen. Han sätter sig vid min skrivbords stol och kollar sen på mig.

"hur mår du?" Frågar han sen och borrar blicken in i min.

"jag mår bra. Det sa jag ju. Du själv då?" halvler jag och börjar peta på mina naglar återigen.

"jag mår bara bra" ler han till svar men verkar inte riktigt övertygad av mitt svar.

"så... du och Julia?" Halvt flinar jag sen och han skrattar.

"det är lugnt. Du är fine. Hon är...också fine" svarar jag och han höjer ögonbrynen åt mig.

"Hanna" nästan utbrister han.

"ja?" Frågar jag som seriöst inte fattar grejen. Varför blev han orolig nu?

"varför tvekade du?" Fortsätter han och jag rynkar pannan.

"du tvekade mellan också och fine. Varför tvekade du?" Fortsätter han och jag suckar lite. Bra jobbat Hanna.

"det närmsta Julia kommit en kille är liksom champion... hennes häst" mumlar jag tyst och han kollar oförstående på mig.

"jag vet inte jag bara... jag har missat så mycket och limpen sa att det blivit konstig stämning mellan dom i skolan och jag vet inte riktigt...." Börjar jag men orkar inte ens fortsätta.

"juste. Ni går inte på samma skola" svarar han och jag skakar på huvudet.

"tänk inte på det. Det blir som det blir och så blir det av en anledning" ler han och kommer och sätter sig bredvid mig. Jag andas ut i världens suck samtidigt som jag lutar huvudet mot hans axel.

"vad hände förut? Du va glad ena sekunden och sen skulle du bara gå?" Mumlar han försiktigt sen och lägger handen på min rygg.

"jag vet inte det bara... blev typ..." suckar jag och kastar mig bakåt i sängen. Vad ska jag ens säga? Jag vet knappt själv.

"Hanna..." börjar han och jag ser på honom vad han kommer fråga. Gillar du honom?

"ge mig den är du snäll" mumlar jag och pekar på burken jag ställt ner på sängbordet. Han kollar dit jag pekar och ger mig långsamt burken. Snabbt sväljer jag en av tabletterna och blundar i två sekunder.

"kan du sova här?" Suckar jag sen och blundar hårdare för att få bort tårarna som håller på att byggas upp. Varför vet jag inte. Jag har ingen anledning att gråta nu.

"vadå inatt?" Får han något förvånat ur sig och jag nickar. Sekunden senare märker jag hur han ligger ner bredvid mig. Försiktigt känner jag hans armar dra in mig i hans famn.

"du vet... det är okej att inte vara okej" viskar han sen och jag känner tårarna rinna över.