Alla kollar på oss, låt dom kolla då || Noel Flike

Hundrafemtioett- gråt älskling

Junos födelsedag idag. Egentligen är det den 24 juli också. Han heter egentligen inte Juno men i boken gör han ju det. Tyvärr sa vi hejdå i söndags men tänkte ändå att jag kunde skriva om honom. Hoppas ni gillar boken.
_________________________________
Hannas perspektiv
"hur kan dom sova så jävla mycket?" Julias ord väcker mig. Eller Noels små kyssar kanske. Jag vet inte riktigt.

"vi va ute och gick. Eller... Hanna badade" ler Noel och dom andra kollar förvånat på mig.

"jag är en väldigt spontan människa vad kan jag göra åt saken?" Svarar jag kort. Dom båda suckar leendes innan dörren öppnas.

"Du är ju omöjlig" suckar Ludde innan han ler igen.

"kom igen! Frukost!" Säger Julia bestämt och jag suckar trött.

"och innan du säger något, nej du får inte skippa den. Obligatorisk aktivitet" fortsätter hon och jag suckar. Dålig dag. Eller egentligen inte. Men liksom Junos födelsedag. Julia släpar ner mig till köket där dom andra redan sitter.

"hur har du sovit egentligen?" Frågar Axel något bekymrat när jag lägger huvudet i armarna.

"jättebra faktiskt" säger jag.

"säker?" Fortsätter han försiktigt och jag lyfter på huvudet.

"nej! Hon gråter klart hon inte har sovit bra då" utbrister Wilma förfärat.

"varför gråter du hjärtat?" Frågar Noel lugnt samtidigt som han sätter sig bredvid mig och lägger handen på mitt lår.

"31 december" svarar jag tyst och dom alla kollar oförstående på mig.

"Junos födelsedag. Och jag får ytterligare ett år inte fira med honom" suckar jag. Noel suckar också innan han kysser mig mjukt på huvudet om och om igen. Jag sväljer hårt för att inte börja gråta, något han märker. Han drar upp mig för att sen lägga armarna om mig och direkt när jag lutar ansiktet mot hans axel kommer tårarna. Hans tröja blir blöt men som den underbara kille han är så bryr han sig inte.

"det är lugnt hjärtat. Gråt ut. Du behöver det" viskar han lugnt.

"jag vill inte" viskar jag. Jag hatar att gråta framför andra.

"kom" säger han innan han släpper mig. Han tar min hand och precis innan vi börjar gå ser jag Luddes oroliga ansikte.

"lättare nu?" Frågar Noel så fort han stängt sovrumsdörren.

"jag vill va med honom på hans födelsedag igen" suckar jag och känner tårarna rinna igen.

"gråt älskling. Bara låt allt komma ut" ler han och jag möter hans blick. Sekunden efter sitter han med sina armar runt min skakande kropp. Tårarna rinner hejdlöst och hulkningarna är högre än någonsin. Älskade Juno. Fina fina lilla shettis. Min första riktiga egna häst. Innan hade jag delat på hans mamma safira med Francesca men sen föddes han och jag fick honom. Jag va 10 då. 2013. Om jag bara fick spola tillbaka tiden. Till vår tid. När han bodde hos mig. I stockholm. När han va den jag spenderade mina eftermiddagar med. Han jag spenderade mina födelsedagar med. Nu bor han liksom typ 6 timmar bort. Noel stryker mig försiktigt över ryggen vilket lugnar en hel del.

"såja. Det kommer bli bra Hanna. Han saknar nog dig lika mycket. Jag lovar. Han vill vara med dig lika mycket som du vill vara med honom" säger han lugnt. Där sitter jag och gråter i typ en timme innan det övergår till bara några få tårar.

"Noel gå och ät" säger jag trött och han kollar halvt oroligt på mig.

"jag kommer. Men kan du hämta Ludde? Han verkade orolig. Jag ska bara..."

"samla dig lite?" Ler han och jag nickar. Han ler och kysser mig på huvudet innan han går.

Noels perspektiv
Dom andra sitter i vardagsrummet när jag kommer ner. Nästan som dom räknat ner vänder dom alla sina huvuden mot mig exakt samtidigt. Synkat delux.

"hur mår hon?" Frågar Linnea lugnt.

"jag vet inte hur många rivmärken mitt hjärta har efter dedär. En timme av hennes känslor som översvämmar. Varje sekund rev mer och mer i hjärtat på mig" säger jag tyst och hon nickar.

"men hon mår bra nu?" Frågar Ludde och jag nickar.

"hon ville att du skulle komma upp" säger jag sen och han kollar frågandes på mig och jag nickar. Direkt har han rest sig och nästan sprungit upp till hennes rum. Det är rätt gulligt hur mycket dom bryr sig om varandra. Och det Hanna sa i natt. Jag visste att Ludde skulle nå långt. Hon har alltid trott på honom. Jag vet inte men något i deras relation gör en typ Avis. Inte många har såna vänner.

"vad tänker du på?" Frågar Dante halvt flinandes.

"deras relation. Man blir avis ju. Tänk att ha en sån vän liksom. Hon har alltid trott på honom också. Hon sa det inatt" svarar jag enkelt innan jag går för att äta något. Klockan är typ 12 så det är väl dags att äta lunch kom jag dock på. Palla laga mat nu.