Alla kollar på oss, låt dom kolla då || Noel Flike

Nitton

Dantes perspektiv
Vi väntar otåligt på Ludde och tjejerna och när jag checkar mina sociala medier och ser jag bilden på Hanna. Jag lägger ner mobilen i fickan och efter ytterligare typ tio minuter hör vi fotsteg. Wilmas klara skratt fyller luften och vi ser alla sex kolla mot oss. Tjejerna är chockade. Det märks. Vi hälsar som vanligt och direkt känner nog alla av spänningen mellan Noel och Hanna. Det går egentligen inte att sätta fingret på vad det är, för allt är som vanligt. Men något känns annorlunda mellan dom. När vi sen sitter ner och har börjat käka är det Axel som bryter den njutbara stämningen.

"är allt okej Hanna?" Frågar han med en något bekymrad ton. Vi alla tittar upp på henne men det verkar inte riktigt störa henne. Något som däremot stör henne är det hon tänker på.

"Va? Ja.. eller såhär varför skulle det inte vara det?" Ler hon tyst och Linnea rycker lite på axlarna.

"har något hänt?" Frågar hon sen och Hanna möter hennes blick.

"koalabröderna" mumlar hon och Linnea suckar like crazy.

"Men asså om du inte slår dom i ansiktet snart gör jag det" utbrister Linnea och Hanna ska precis säga något när hennes telefon ringer. Hon reser sig upp och sätter mobilen mot örat.

"Sì?" Hörs hennes röst. En kvinnoröst hörs i andra änden men Hanna har börjat gå en bit ifrån oss. Jag börjar undrar om vi någonsin kommer vara med henne utan att hennes telefon ringer. Hon kommer tillbaka gladare iallafall vilket tyder på att det var ett positivt samtal. Hon tittar sig förvirrat omkring och vi inser att det är för att Wilma och Noel gått iväg. Hon ser dom en bit bort och fastnar med blicken på dom.

"vem va det?" Frågar Julia och lutar sig lite mot Ludwig.

"Gissa tre gånger" svarar hon utan att släppa Noel och Wilma ur sikte.

"vad ville hon då?" Frågar Natalie lugnt medans hon tar en tugga av en jordgubbe. Ville vem?

"vi ska tillbaka till USA" nästan mumlar Hanna som nu fäst blicken i mobilen. Jag sneglar över hennes Axel och ser att hon skriver något till någon men vad dom skriver ser jag inte. Noel och Wilma kommer tillbaka hand i hand. Luddes blick går direkt till Hanna och min vandrar mellan Hanna och Axel. Jag ska precis säga något när Hannas telefon ringer. Igen. Hon ser faktiskt ganska lättad ut och reser sig snabbt för att gå undan.

"guys jag måste dra. Burn bright die young nivet" säger hon samtidigt som hon tar sin väska. Hon vinkar och ska gå när Ludwig reser sig upp.

"jag följer dig till tunnelbanan" ler han och hon lägger huvudet på sned och suckar åt honom men ler sen.

"absolut. Följ mig" ler hon och dom börjar gå.

Hannas perspektiv
Kanske jättekefft av mig att göra så men jag bad Lucas ringa mig och typ låtsas att jag måste komma hem. Dels för att jag nog egentligen inte ens ville lämna lägenheten överhuvud taget idag, men Noel och Wilmas plötsliga relation är kanske inte helt oskyldig till det hela heller. På tunnelbanan kändes allting bara helt jävla fel, men såklart självdiagnostiserade jag mig själv med borderline för att det skulle ha en förklaring. Tunnelbanan är liksom min fristad. Varför skulle jag må dåligt på en tunnelbana? Ludwigs instagraminlägg borde gjort mig jätteglad men istället fick jag mer ångest av egentligen ingen anledning. Promenaden mellan tunnelbanan och skinnarviksberget som inte ens är så lång asså... No comment. Mitt mentala typ åkte bergochdalbana eller något. Så kom vi fram. Jag drunkna i Noels jävla ögon. Och helt plötsligt... så gjorde Noel ont igen. Jag tog dock ett steg närmre till att vara sann mot mig själv. Ville jag vara kvar?... typ inte. Kunde jag vara kvar? Verkligen inte. Nu är jag egentligen en bad guy som bara drar för att jag inte kan vara glad över min bästa vän när hon fått till det med någon.

"Gillar du honom?" Frågar Ludwig lugnt och jag kollar upp på honom.

"va?" Svarar jag med tårarna i halsen och ber till högre makter att han i.

"Noel. Gillar du honom?" Upprepar han. När han inte får något svar fortsätter han.

"du måste erkänna det för dig själv" fortsätter han samtidigt som jag börjar rota i väskan efter mitt tunnelbanekort.

"Varför bryr du dig?" suckar jag rätt otrevligt.

"Varför skulle jag inte bry mig?" fortsätter han sårat.

"förlåt. Allt bara... pappa är inte hemma, mamma är upptagen med jobbet hela tiden. Justin är... jag vet inte ens och Noel.... Noel bara... nåt" suckar jag men hinner inte så mycket längre.

"Det gör inget. Jag fattar att allt är kaos. Du är bra på att hålla ihop det men det märks att det börjar bli för mycket" avbryter han innan han ger mig en kram.

"vad är det?" Skrattar han och jag lägger ner mitt tunnelbanekort i väskan.

"jag tänker gå hem. Det går typ lika snabbt som att stå och vänta på nästa tunnelbana, åka, sen gå från stationen" ler jag och han skrattar.

"vi ses" ler jag och han nickar och går sen tillbaks mot skinnarviksberget. Snabbt i med AirPods. Snabbt på med solglasögon för att skydda mig från icke existerande paparazzis. Och existerande tonåringar som gärna säger hej.