Alla kollar på oss, låt dom kolla då || Noel Flike

Hundrafyrtiotvå- för alltid ska vi tillhöra varandra

Den riktiga Natalie fyllde faktiskt år i förrgår men hann inte skriva typ något. Jag borde ju ha gjort det för hon är den enda av mina kompisar som faktiskt läser den här. Men är sjuk också så orkar typ ingenting. Så jävla härligt att börja sommarlovet med feber och snuva ju. Hoppas du gillar boken❤️
_________________________________
Hannas perspektiv
Äntligen. Klockan är typ bara 9 och vi har jullov men asså skit i. Jag ska till Noel vid 11 ändå så. Lyckan just nu. Jag sätter mig försiktigt upp vilket resulterar i att Texas vaknar. Försiktigt tassar han upp i mitt knä och slickar mig lite i ansiktet. Jag ler och drar in honom i en kram innan jag ställer mig upp med honom i famnen. Som vanligt öppnar jag balkongdörren och Texas gnyr när kylan träffar oss. Sen styr jag stegen mot garderoben. Jag drog bara på mig nya mjukis eftersom jag ändå bara skulle träffa Noel. Snabbt kastade jag i mig lite frukost innan jag gick ut med hundarna. När jag kom tillbaka insåg jag att om jag går långsamt kan jag börja gå redan nu. Efter två långa promenader är klockan äntligen 11. Vi skulle mötas på plattan så det är dit jag är på väg.

Noels perspektiv
Redan på avstånd kan jag urskilja Hanna från alla andra, men när hon vänder sig om och möter min blick blir det ännu lättare. Först när hon kastar sig runt min hals och jag får andas in den härliga doften av Hanna inser jag att "bara" två veckor utan henne är tortyr. Hon står bara länge och håller om mig innan hon släpper lite och kysser mig mjukt.

"blir du sjuk igen... smitta mig så jag slipper vara utan dig" ler hon.

"jag lovar att jag inte tänker bli sjuk förens vi bor tillsammans iallafall, mer än så kan jag inte lova" svarar jag innan jag återigen kysser henne.

"vem är det som verkligen behöver din uppmärksamhet mer än jag?" Suckar jag efter att vi nästan kommit hela vägen hem till henne.

"ingen" ler hon och tar min hand medans vi går upp för den sista backen.

"ändå låter det som andra världskriget brutit ut i din telefon" säger jag menande.

"det är nog bara Valter som verkligen vill träffas idag" svarar hon lugnt och jag höjer ögonbrynen åt henne.

"har jag glömt berätta att min farmor kom för typ 20 minuter sen?" Skrattar hon vilket får mig att ge henne en chockad blick.

"så du valde mig över din farmor?" Frågar jag skeptiskt och hon nickar med ett lugnt leende. Det förklarar varför hon skyndar sig så mycket.

"jävlar vilka uppoffringar du gör" ler jag och hon ger mig en lätt axelryckning till svar. Sen stannar hon, slår in portkoden och tillsammans går vi upp.

"abuela" nästan skriker hon när vi kommer in i lägenheten. Inte kort därefter står hennes farmor framför oss.

"hola cariño" skrattar hon när Hanna kastar sig om hennes hals.

"Noel! Va kul att se dig!" Utbrister hon sen med ett leende innan hon ger mig en kort kram.

"detsamma" ler jag och hon ska precis säga något när hon blir avbruten.

"farmor kan d... Noel!" Kylie nästan skriker mitt namn innan hon hoppar upp i min famn.

"hej busunge" skrattar jag.

"jag trodde ni hade gjort slut" säger hon sen och ser väldigt ledsen ut.

"skulle dom göra slut mija?" Ler deras pappa som även han kommit ut i hallen. Kylie himlar lite på ögonen innan han visar att hon ska komma till honom.

"du kanske kan låta dom klä av sig Kylie" ler han sen och Kylie ser ännu mer irriterad ut.

"här" säger Hanna och kastar liten marabou till henne. Hela Kylies ansikte lyser upp när hon fångar den innan hon springer upp på sitt rum. Hanna tog min hand och ledde mig genom hela lägenheten fram till hennes sovrum.

"jag gissar på att en viss valp ligger och sover här inne" suckar hon leendes innan hon öppnar dörren. Och mycket riktigt. På bänken hon har under fönstret ligger ingen mindre än Texas och sover. Jag hade nog också kunnat somna där om jag hade varit lite mindre för den är otroligt skön. Helt plötsligt slingrar Hanna armarna runt min midja igen och jag kan inget annat än le.

"jag har saknat dig" viskar hon mot mitt bröst. Jag stryker henne lätt över håret innan hon kollar upp på mig och jag ger henne ett lugnt leende.

"jag har saknat dig också" ler jag vilket ger henne ett ännu större leende. Jag tar ett mjukt tag om hennes haka och lutar mig neråt samtidigt som jag märker hur hon ställer sig på tå för att nå upp. Hennes läppar möter mina igen och ett stort leende sprids på hennes läppar. Min fina Hanna. För alltid ska vi tillhöra varandra.