Jag har aldrig

2.

Rebecca Chambers

Det är fantastiskt vad Maria kan åstadkomma på en eftermiddag. Jag beundrar atmosfären hon skapat under paviljongen på baksidan där middagen ska hållas. Den är magisk på ett enkelt men elegant sätt, till skillnad mot den annars tråkiga platsen inredd med en loungegrupp att koppla av i.

"Wow, Maria. Du har gjort ett fantastiskt arbete."

Maria fortsätter att dekorera bordet medan jag berömmer hennes arbete och kreativitet.

"Tack Rebecca. Du ser ..." Hon ser upp från det hon håller på med, mönstrar mig och lyfter chockat på ögonbrynen. "... jättefin ut ikväll."

Att döma av Marias reaktion har jag valt precis rätt klänning för ändamålet. Mitt ändamål vill säga. Jag ser ned på den rökigt lila klänningen som svävar runt benen. Överdelen är dekorerad med gnistrande diamanter och de centimeter tjocka axelbanden faller tungt ned på armarna. Det är en tvättäkta prinsessklänning. Ingen kan påstå att den är utmanande. Nej, den är snarare en kombination av utsökt söt och klassiskt elegant.

"Det är perfekt", utbrister min mor som kommer gående mot paviljongen klädd i en beige pennkjol, en vit blus och matchande stilettskor. Hon ler brett och belåtet över arrangemanget tills hon får syn på mig. "Rebecca, vad ... Har du på dig en balklänning?"

Hela hennes ansiktsuttryck går från belåtet till förfärat på några millisekunder. Jag njuter inombords, men spelar oskyldig och ger henne en oförstående blick, medveten om att jag leker med elden. Mors ögon blir smala och jag vet att hon inte köper mitt skitsnack. Hon öppnar munnen för att säga något precis när far ropar att gästerna har anlänt. Mor fnyser irriterat och lyfter ett pekande finger och fräser: "Uppför dig."

Jag ger henne ett strålande leende och nickar.

De mörka molnen som legat över mitt humör bleknar bort och lämnar plats för den sociala sidan av mig. Jag kommer på mig själv med att se fram emot kvällen, och det den kan tänkas bjuda på, men bestämmer mig för att behålla klänningen på för att genera min mor.

Ett par timmar senare sitter jag vid middagsbordet och lyssnar på samtalen som förs kors och tvärs över bordet. Sällskapet är tre stiliga gentlemän i dyra kostymer och deras lika vackra fruar. De har druckit ett par glas under middagen och det börjar märkas, speciellt på kvinnan bredvid mig. Hon heter Louise och är i 40 års åldern. Hon har djupa mörka ögon som är något glansiga för stunden, antagligen på grund av vinet hon hällt i sig. Louise är trevlig och är den enda personen runt bordet som verkar villig att prata med mig. Hon ställer många frågor och verkar genuint intresserad av svaren.

"Du skulle träffa min Jackson, han är underbar. Det är synd att han inte är här så att du kunde träffa honom. Du skulle tycka om honom. Det gör alla flickor ..." Louise lyfter vinglaset mot läpparna och tar en till klunk av den ljusa vätskan. "Han har precis lyckats slå igenom i fastighets världen och sedan har han sina företag inom nöjesindustrin också", berättar hon stolt.

Att Louise avgudar sin son är uppenbart. Han är hennes stolthet och det verkar inte finnas ett stopp på henne nu när hon börjat prata om honom. Enligt Louise är Jackson perfekt, den perfekta människan, en riktig svärmorsdröm. Vilket givetvis är hennes åsikt, men i mina öron låter det för bra för att vara sant.

"Ursäkta, jag måste gå och pudra näsan", säger jag när det blir för mycket. Mina öron klarar bara ett visst mått av en mors kärlek till sitt barn.

Louise verkar så otroligt stolt över sin son och av någon anledning gör det mig svartsjuk. För jag tvivlar på att mor någonsin pratar om mig på samma sätt som Louise precis gjort om Jackson.

Jag hamnar till slut i köket efter att rastlöst ha vandrat runt i det tysta huset. På köksbänken står flera oöppnade flaskor av olika slag. Min hals är torr efter att ha pratat med Louise så jag väljer en flaska med fin etikett, öppnar den och dricker direkt ur. Vätskan är söt, fruktig och lättdrucken.

Jag ska precis höja flaskan för ytterligare ett par klunkar vin när flera par röster närmar sig köket. En av dem kan jag placera, min far. Typiskt. Jag är trött på att bråka och är helt övertygad om att far inte kommer vara speciellt förtjust i att jag smitit från sällskapet, så jag gör det första som faller mig in och gömmer mig i skafferiet.

Rösterna tillhör männen från sällskapet runt middagsbordet. De kommer in i köket. Jag kan placera alla utom en röst, en ny manlig röst. Mörk och självsäker. En intensiv nyfikenhet växer i mig. Jag måste se vem rösten tillhör. Eftersom jag inte kan öppna dörren för att se efter vem nykomlingen är böjer jag mig långsamt ned och hoppas att prasslet från klänningen inte hörs genom dörren. Jag kikar ut genom nyckelhålet i skafferidörren. Till min stora besvikelse finns inget sevärt utanför, bara köksön. Personen jag så gärna vill se och de andra männen står för långt åt sidan.

Snälla flytta er närmare köksön.

Hur mycket jag än önskar och telepatiskt försöker flytta på dem förblir de stillastående. Jag ger upp och lutar mig tillbaka mot den svala väggen i väntan på att männen utanför ska gå sin väg.

Fotsteg hörs precis utanför skafferidörren. Instinktivt håller jag andan. Pulsen ökar. Tänk om far öppnar dörren för att hämta något? Vad skulle han säga? Hur skulle han reagera? Till min lättnad fortsätter stegen förbi och skafferidörren förblir stängd.

Det tar en evighet innan köket tystnar. När de gått andas jag ut, glider ner på golvet och lutar huvudet mot väggen.

Jag tar en klunk av flaskan som fått följa med, och sedan ännu en. Det är svalt och skönt i skafferiet. Alkoholen gör kroppen avslappnad. Det som kunde gjort stunden bättre är mjuka träningskläder istället för den stela klänningen. Varför valde jag den nu igen?

Jag tar ur hårspännen från håret och låt håret falla fritt över axlarna. Händerna faller till golvet och strax därefter hörs ett skrammel som nästintill från mig att flyga ur klänningen.

En metallskål jag råkat slå ner med handen snurrar missnöjt på det stenhårda golvet innan den plötsligt lägger sig upp och ned.

Jag andas lättat ut, och skrattar sedan bort reaktionen. Axlarna slappnar av. Det var ingen som hörde, de hade gått sin väg. Tanken har precis passerat i huvudet när dörren till skafferiet öppnas. Hjärtat dunkar hårt. Ljuset från köket bländar mig en kort sekund. Sedan vänder jag upp min skrämda blick mot figuren som fyller dörröppningen och möter hans.

Min drömkille.