Jag har aldrig

5.

Rebecca Chambers

Mor som tidigare pratat med en kvinna ur gruppen ansluter sig till min sida. Hennes ögon glittrar när hon ser Jackson stående framför mig.

"Jackson! Så fint att träffa dig idag igen, och givetvis att ha dig som ansvarig för evenemangen här på Chamber Charm resort", utbrister mor förtjust med en extra ljus stämma. Varför låter hon så pinsamt löjlig? Hon låter inte alls som sitt vanliga behärskade, och något stränga jag. Hon fortsätter charaden genom att stryka Jackson över armen.

Under ett ögonblick överväger jag att säga åt henne att sluta göra sig till, men biter mig i tungan för att inte ställa till med en scen inför alla.

"Jag håller med, vi är mycket glada att ha dig ombord", tillägger far som också ansluter sig till oss och skakar Jacksons hand.

Är det här ett skämt? Vill alla i familjen dejta Jackson?

Jag vill vara ensam med Jackson men har ingen aning om hur jag ska få dem att gå.

Snälla, bara GÅ.

"Tack. Jag ser fram emot att jobba med er", säger Jackson lugnt och samlat, men nog måste han säkerligen också tycka att de inkräktar. "Jag tänkte bjuda ut Rebecca på lunch", fortsätter han.

"Det är en fantastisk idé!" utbrister mor och slår dramatiskt ihop händerna.

Hennes blick pendlar konspiratoriskt mellan mig och Jackson. Det är inte svårt att förstå vad hon tänker. Det är uppenbart i sättet hon ler på. Och för en gångs skull tror jag att vi har ett gemensamt mål.

"Vill ni göra oss sällskap?" Jackson ser frågande på mina föräldrar.

Vad? Vad sa han?

Jag verkar inte vara den enda som är överraskad. Att döma från mor och fars ansiktsuttryck är de lika förvånade. Tom och Christine Chambers har förlorat all beslutsamhet och den ogenomträngliga fasaden som annars präglar deras ansikten. Jag hoppas jag har ett bättre pokeransikte än dem, och inte visar hur besviken jag egentligen är.

Mor och far ser på varandra med höjda ögonbryn. Det syns inte, men mellan dem pågår en tyst kommunikation där de överlägger ett beslut. Jag har aldrig förstått hur de gör. Men jag önskar med hela mitt väsen att jag visste hur, så jag kunde lägga mig i och påverka deras beslut.

Säg nej, säg nej, säg nej, upprepar jag för mig själv.

"Ja, varför inte? Det låter trevligt. Jag beställer en bil som tar oss dit vi vill", säger far och krossar alla förhoppningar om en ensam stund med Jackson.

Fantastiskt.

Restaurangen skulle kunna beskrivas som romantisk, om det bara hade varit jag och Jackson. Eftersom så inte är fallet, är fin, exklusiv, med en förstklassig vy över det klarblåa havet en bättre beskrivning.

Lokalen är fylld med lunchgäster men på något vis lyckas Jackson få ett fönsterbord.

"Jag måste säga att jag är imponerad, Jackson. Du är bara tjugofem år men har redan byggt upp flera framgångsrika företag. Det måste ta mycket av din tid. Vad gör du när du inte driver företagen?" Mor har återhämtat sig från den tidigare överraskningen och är tillbaka i sitt esse.

"Precis som du påpekar tar företagen mycket tid, men när jag har tid över unnar jag mig en båttur och träffar lite kompisar."

"Ingen flickvän?" frågar mor framfusigt och verkar helt obesvärad.

Mina kinder där emot blir alldeles varma. Jag önskar jag kunde sjunka genom golvet och ta min pinsamma mor med mig.

Jackson skrattar till. "Nej Mrs. Chambers, jag har ingen flickvän ..." Han sneglar på mig och lägger sedan till: "... än."