Jag har aldrig

9.

Rebecca Chambers

"Mmmmm..."

Jag gnuggar in ansiktet i den bekväma kudden, drar in ett djupt andetag och känner doften av det friska sköljmedlet. Min utsövda kropp och mitt morgontrötta humör strider om beslutet att gå upp eller ligga kvar en stund till. Jag drar armen över det sammetslena lakanet. Det är lent och så mysigt. Nej, jag är definitivt inte redo att lämna denna underbara plats än.

Jag älskar att vakna så här, utan klocka eller en Maria som knackar på dörren.

Min älskade säng, jag älskar dig.

Likt en blixt från bar himmel slår känslan av att jag missat något ned. Lika snabbt spärrar jag upp ögonen och blir genast klarvaken. Jag tittar på telefonens skärm. Klockan är tio. Vad gör jag fortfarande i sängen?

Fa-an.

Jag hade tänkt följa med mina föräldrar till hotellet idag igen, men nu har de troligtvis redan åkt. Redan innan mina ögon hunnit bli klara efter sömnen är jag uppe på fötter och snubblar ut från rummet. Med rappa steg springer jag ned till köket, som visar sig vara tomt.

Skit.

Maria kommer gående med en tvättkorg i händerna.

"Jag har försovit mig. Varför väckte du mig inte?" säger jag frustrerat.

Maria ser på mig med ett förvirrat ansiktsuttryck.

"Rebecca, jag var inne och väckte dig vid klockan åtta och då sa du åt mig att gå", säger Maria lugnt.

Det hon säger är säkert sant. Det låter som något jag skulle kunna göra och jag får dåligt samvete över att ha anklagat Maria för att inte ha väckt mig. Den enda som har någon skuld i detta är jag själv.

"Åh. Jag har missat mina föräldrar. Jag tänkte följa med dem till hotellet idag", klagar jag.

"Jag är så ledsen. Jag fick aldrig den informationen och dina föräldrar sa inget om det när de åt frukost heller." Maria ger mig en ursäktande blick innan hon fortsätter mot tvättstugan med korgen.

Klart de inte sa något, jag hade inte berättat något för dem. Min tanke var att komma ner, redo och klar för en dag på jobbet och se deras överraskade ansiktsuttryck igen.

Jag suckar ljudligt, vänder mig om och går tillbaka till rummet. Nu kan jag lika gärna lägga mig i sängen igen, en stund i alla fall, innan jag tänker försöka få tag på far och se om han kan skicka en bil som kan köra mig till hotellet.

Ett ögonblick senare tar jag mobilen från nattygsbordet och ser till min glädje ett meddelande från Jackson. Jag flyger upp som en raket och ett pipande läte bubblar upp i strupen.

Jackson: Jag är ledig idag och vill träffa dig. Jag hämtar dig vid 11. Jackson

Klockan har redan hunnit bli tjugo över tio. Jag slänger telefonen på sängen och dyker in i garderoben efter något avslappnat men ändå sofistikerat. Jag önskar att jag hade mer tid och inspiration, men nöjer mig till slut med en beige pennkjol och en vit ärmlös blus.

Fem minuter i elva ringer det på dörren. Jag gör ingen ansats att öppna utan låter Maria ta det medan jag applicerar det sista av sminkningen, en färgad läppbalsam som gör läpparna mjuka och fuktiga.

Med ett leende går jag ned och möter den stiligaste mannen jag någonsin sett. Jackson står i hallen och våra blickar möts så snart jag visar mig i trappen. Det är svårt att läsa hans ansiktsuttryck. Ser han belåten ut?

"Hej", hälsar jag.

"Hej."

Jag vet inte var jag ska placera mig när jag kommer ned för trappen. Det visar sig att jag inte behöver tänka på det då Jackson möter mig så att han står alldeles framför, så nära att jag kan känna hans andedräkt mot mitt ansikte.

Utan att släppa min blick lutar han sig fram, och jag tror att han ska kyssa mig. Hans blå ögon är paralyserande och jag inser inte att han lagt en varm hand på min nacke förens han viskar.

"Kan du inte släppa ut håret?"

Det var inte vad jag förväntat mig, men jag lyckas nicka.

Jag känner hur snodden som håller allt mitt hår bakåt i en hög tofs sakta dras av från håret och landar på ryggen. Jackson drar fram håret och sedan ger han mig en öm kyss.

"Kom." Hans stora hand griper tag i min mindre och tillsammans lämnar vi huset. Hjärtat bultar av förväntan men också av någonting annat jag inte kan sätta fingret på, och det irriterar mig.

Utanför väntar en svart sportbil. Gentlemannamässigt öppnar Jackson passagerardörren, svänger runt mig och gör en gest att kliva in.

"Var ska vi?" frågar jag nyfiket när Jackson graciöst kliver in i förarsätet.

"Till Rosalie." Han har en sådan mjuk, kärleksfull ton när han nämner Rosalie att det sticker till i magen.

Motorn morrar igång och medan Jackson manövrerar bilen ut från fastighetens uppfart funderar jag vem den där Rosalie kan vara ...