Jag har aldrig

7.

Aiden Ossler

Vad fan håller jag på med?

Jag har ingen aning om vad jag ska säga till skönheten i mitt sikte. Nico brukar ofta anklaga mig för att vara alltför spontan och göra ogenomtänkta saker. Och just nu känns den förebråelsen väldigt befogad. Om jag var smart skulle jag vända, kamma håret och duscha, och tänka ut vad jag ska säga. Fast att vara förberedd har aldrig varit min starka sida, så jag fortsätter mot mitt mål.

Det finns inte mycket som skrämmer mig, men tanken på ett episkt misslyckande när det gäller Rebecca får hjärtat att banka hårt. Om hon avvisar mig nu, framför Mason och Nico, kommer jag få höra det resten av mitt liv. De kommer göra ett spektakel av hela grejen, av mitt misslyckande. Den föraningen stärks ytterligare när jag kastar en blick mot baren. Mason och Nico har slutat jobba. Istället hänger de på baren med ögonen fästa på mig, som om jag är kvällen underhållning. De förväntar sig ett episkt bakslag.

Jag får inte misslyckas. Jag måste göra ett bra första intryck på Rebecca. Men hur?

Jag drar nervöst fingrarna genom håret.

Melissa och Rebecca står vid hotellets utkant och tittar ut över stranden nedanför. Det tillåter mig att studera henne, mönstra hennes kurviga men välhållna kropp. Rebecca har händerna knäppta bakom sin raka rygg. Bland de solbadande turisterna sticker hon ut i sin formella klädsel. Fast jag slår vad om att hon skulle sticka ut i mängden även om hon försökte smälta in. Hon är urläcker.

Klänningen sitter tight. Jag anar fylliga bröst som säkert passar perfekt i mina händer under tyget. Instinktivt fortsätter jag att spana in hennes kurvor. Rumpan är rund och ser alldeles klämvänlig ut. Synen får det att pulsera i min vän nere i kalsongerna.

Helvete. Jag tappar det. Fokus!

Jag ökar farten, ivrig att nå fram till målet, men får hastigt stanna när jag nästan snubblar över en unge. I allra sista sekund lyckas jag hitta balansen och rädda mitt ego som annars skulle legat i spillror på stenplattorna. Först översköljs jag av irritation, det försvinner dock snabbt när jag ser in i pojkens lekfulla ögon. Pulserandet i kalsongerna är som bortblåst och jag känner istället tacksamhet över distraktionen.

"Du är!" tjuter ungen och sätter fart igen.

I bakgrunden hör jag Mason och Nico skratta högljutt åt min – nästan - fadäs. Jag ignorerar dem.

Med tre långa steg är jag ikapp pojken, lyfter upp honom och kastar honom i poolen. Han skriker av glädje när han flyger genom luften och sprattlar med armarna så gott han kan med de stora armpuffarna på. Det ser hysteriskt kul ut, men jag har inte tid för mer lek.

"Igen!" hör jag pojkens röst bakom mig när jag återigen sätter av i kurs mot Rebecca.

Melissa och Rebecca står fortfarande kvar och pratar. Eller Melissa pratar och Rebecca lyssnar med ett litet leende på läpparna. Jag närmar mig och vet fortfarande inte vad jag ska säga, det får helt enkelt gå som det går.

"Hej." Min röst låter självsäker och ett 'hej' är alltid en bra början.

Nöjd med den blygsamma prestationen drar jag på mungiporna. Båda tjejerna tittar på mig och jag förstår att de förväntar sig att jag ska säga någonting mer, men jag blir tagen av Rebeccas djupt blå ögon som är inramade av långa svarta fransar.

Shit. Hon är finare på nära håll och en obeskrivlig lust att smaka på hennes rosa fylliga läppar infinner sig. Jag fuktar mina egna.

Rebecca vänder osäkert blicken mot Melissa och sedan tillbaka till mig.

"Hej?" säger hon osäkert när Melissa inte tar något initiativ att prata med mig.

Rebecca ler, och det gör mig djärv. Jag sträcker fram min hand och hon lägger sin silkeslena hand i min.

"Aiden, eller så kan du kalla mig för pojkvän."

Melissa fnyser och i periferin ser jag henne rulla med ögonen och korsa armarna över bröstet. Rebecca lyfter förvånat på ögonbrynen.

Var det för mycket?

"Lite väl påfluget, tycker du inte?" frågar hon, men avfyrar ett roat leende.

"Inte alls." Jag blinkar åt henne och hennes kinder färgas ljust rosa. En obekant känsla av tillfredställelse sprider sig i kroppen.

"Åh, vad du är jobbig. Lämna Rebecca ifred", suckar Melissa.

Kan fröken präktig vara mer irriterande? Fan, vad hon gör mig frustrerad. Idag är hon mer irriterande än vanligt och jag kan inte stoppa den växande avsmaken för henne.

Även fast det tar emot vänder jag uppmärksamheten från Rebecca till Melissa och stirrar henne rätt i ögonen.

"Är du här?! Ledsen, jag såg dig inte. Hej Melissa", säger jag med uppenbar sarkasm.

Melissa fnyser till igen och sätter kränkt upp sin haka i vädret.

"Du är en sådan idiot, Aiden Ossler! Vad vill du, egentligen?" fräser hon.

Rebeccas ögon pendlar mellan oss. Hon biter sig kinden. Kanske är hon obekväm med vårt tjafs? Vilken får mig att undra vad jag håller på med? Jag kom inte hit för att tjafsa med fröken präktig. Hade jag velat det kunde jag bara gått förbi receptionen. Jag kom hit för att bevisa att jag också har en chans på Rebecca. Hur jag ska lyckas med det är fortfarande oklart.

Vilken tur att jag är en jävel på att improvisera.

Jag öppnar munnen för att bjuda ut Rebecca men blir avbruten av Melissa.

"Nu har du träffat Key West största skitstövel, låt oss gå vidare", säger Melissa avfärdande.

Jag skrattar åt hennes försök att förolämpa mig.

Melissa krokar sin arm om Rebeccas som om de är bästa vänner och släpar med henne in mot hotellet.

Rebeccas höfter svajar fram och tillbaka. Plötsligt vänder hon sig om och tittar på mig. Medveten om att jag blivit påkommen med att spana in hennes rumpa, vinkar jag och belönas med ett leende. Musklerna i magen drar ihop sig när hoppet börjar brinna i mig.

Det finns en chans.