Jag har aldrig

15

Rebecca Chambers

En. Två. Tre sekunder passerar, sedan börjar hjärtat slå i takt med en kolibris vingslag. Det försöker hamra sig ut från bröstet. Flaskan faller ur handen och tillbaka på sin plats i lådan. I stället lägger jag handen över det rusande hjärtat som tycks ha överreagerat igen.

Dumma hjärta.

"Du skrämde mig!" Fräser jag och blänger ilsket på Aiden som oförskämt nog bara rycker på axlarna. Det rätta vore att be om ursäkt. Ett; förlåt om jag skrämde dig. Hur svårt kan det vara? Men det är klart, det är Aiden vi talar om, den ohyfsade, påflugna och fräcka Aiden, så vad förväntar jag mig egentligen?

"Varför sprang du i väg? Kom jag obekvämt nära sanningen?" Aidens grå ögon dras ihop en aning och utmanar mig.

Jag avskyr honom. Varför är han så himla jobbig?

Jag korsar mina armar över bröstet och bildar en sköld mellan oss, samtidigt som kroppen blir hel spänd och gör sig redo för ännu en flykt om det skulle behövas. Min hjärna jobbar frenetiskt med en plan för att skapa distans från Aiden. Det kan dock bli svårt eftersom han har mig fångad, han står placerad framför dörren och blockerar rummets enda utgång men sin... kropp.

Det är första gången idag jag lägger märke till vad han har på sig. Till skillnad från tidigare gånger jag sett honom har han vanliga kläder och inte arbetskläderna. Han är klädd som många andra på ön, i jeansshorts och en kortärmad skjorta, men den halvt knäppta skjortan exponerar en hård tatuerad bröstkorg.

Aiden harklar sig. Mina ögon flyger upp från hans bröstkorg. Han flinar självbelåtet.

"Bara lämna mig ifred." Fnyser jag och vänder honom ryggen för att visa att vi inte har något mer att säga varandra.

"Kan inte."

Någonting i mig spricker och gör det helt omöjlig att stoppa orden som forsar ut från min mun.

"Sluta Aiden! Om du lämnar mig ifred nu så lovar jag att gå på en dejt med dig." Skriker jag samtidigt som jag spinner runt och kastar upp mina händer i luften. Jag vill ta tillbaka orden så fort de lämnat min mun. Jag skulle ju tänka på Melissas förslag först... och så gick det med det.

Jag stålsätter mig för Aidens respons på mina flyktiga ord, men de kommer inte. Han tittar på dörren och det har bildats en bekymmersrynka i pannan på honom. Jag överväger om han överhuvudtaget hört mig för han tittar inte ens åt mig.

"Den är låst."

Det tar en stund innan min hjärna hunnit bearbeta vad han menar. Aidens hand vilar på dörrhandtaget. Jag tar ett par steg fram till dörren och känner på det. En frustrerad suck undslipper mig när jag inser att min nyckel hänger kvar på andra sidan dörren.

Jag är inlåst, tillsammans med Aiden.

Varför fortsätter detta att hända? Ödet måste ha en väldigt kul åt att placera mig i små utrymmen med killar, först Jackson och nu Aiden.

Jag tar fram telefonen.

"Den funkar inte här nere." Säger Jackson som insett att jag försöker ringa efter hjälp.

Jag letar upp min fars kontakt och klickar på den gröna luren men inget händer, det är bara en oändlig tystnad innan telefonen ger upp och skickar mig tillbaka till kontaktuppgifterna. Jag gör samma sak igen med samma resultat.

"Jag sa ju det." Aiden lutar sig mot ett par lågor och hasar ned på golvet.

"Vi kan inte bara sitta här och vänta! Jag måste jobba, sedan kommer Jackson snart och hämtar mig." Utbrister jag desperat.

Aiden ser inte ett dugg påverkad ut av situationen vi hamnat i. Uppenbarligen har han inget viktigt som väntar på andra sidan dörren. Han lutar huvudet bakåt och sluter ögonen. Lugnet han utstrålar gör inget för den bubblande paniken som stiger i min kropp. Jag börjar vanka av och an för att hålla den i schack.

"Kan du snälla sluta springa fram och tillbaka." Han har en något irriterad ton men hans ögon är bedjande. Jag stannar och ser in i dem, de är genuina. Aiden drar sina fingrar genom sitt hår. Kanske är han inte så opåverkad trots allt? Och underligt nog får det mig att känna en liten förbindelse mellan oss som ger mig ett klartecken att sätta mig bredvid honom.

"Gillar du att snorkla?" Aidens plötsliga och märkliga fråga får mig att se på honom och undra om jag verkligen hörde rätt. Han börjar leka med ett silvermynt.

"Jag har aldrig provat det så jag vet inte om jag gillar det eller ej. Troligtvis inte." Svarar jag ärligt.

Rummet fylls av vår tystnad.

"Gör det ont?" Frågar jag när tystnaden börjats kännas olustig. Jag pekar på hans blåslagna ansikte.

Aiden rycker på axlarna.

"Har du polisanmält det?" Frågar jag och den nyfikna delen i mig hoppas att han ska berätta vad som hänt.

Aiden skrattar till men jag har ingen aning om varför.

"Har det inte slagit dig att det kanske är jag som är den onde?"

Det blir tyst igen. Det har faktiskt inte slagit mig att Aiden är en av de "onda". Han är mycket men inte "ond". Jag vet inte hur jag vet det, jag bara vet så jag skakar på huvudet.

Aiden skakar misstroget på huvudet men det rycket svagt i hans mungipor.

Det blir tyst igen.

"Har du provat lime paj med choklad?"

Kontrasten mellan samtalen och Aidens slumpmässiga frågor får mig att börja skratta. Min kropp släpper mycket av spänningen som byggts upp under en lång tid.

"Nej det har jag inte."

Det blir tyst.

"Hörde jag att du sa att du skulle gå ut med mig?" Jag ser på honom med uppspärrade ögon eftersom jag för en stund sedan varit helt övertygad om att han inte hört mig yttra de orden. Aiden har ett listigt flin på läpparna och jag får lust att sudda bort det.

"Om du lämnade mig ifred, i stället gjorde du så att det vart tvärtom... så det blir ingen dejt för dig." Jag grinar tillbaka.

Aidens leende försvinner. Han skjuter ut sin underläpp och ser miserabel ut. Det är en hård kontrast till hans annars tuffa utseende. Han ser gullig ut. Synen får mig att skratta igen.

"Okej. Jag går ut med dig." Jag suckar dramatiskt men kan inte hålla leende tillbaka.

Aidens ögon glittrar och han ler brett nu. Jag kommer på mig själv med att gilla lekfullheten i vårt samtal.

Det rasslar till i dörren, sedan öppnas den och Mason kliver in.

"Är ni klara? Vi skulle behöva förstärkning i baren." Masons ögon studsar mellan oss. Klara? Jag blir förvirrad över hans fråga. Aiden skakar diskret på huvudet åt Mason. Vad i helvete?

Som en uppspändfjäder lättar jag från golvet och är uppe på fötter på nolltid.

"Du såg till att vi blev inlåsta, eller hur?" Jag pekar med hela fingret mot Aiden. Mason visslar oskyldigt och vänder sig sedan om för att försöka ge oss avskildhet i det lilla utrymmet. Hans beteende förstärker givetvis min misstanke.

Jag hade fel. Aiden är ond!

Jag knyter nävarna och känner hur det börjar ryka ur öronen.

"Idiot!" Gapar jag och stormar förbi Mason som står i dörröppningen och håller upp dörren.

"Jag hämtar dig på lördag morgon halv sju."

Jag låtsas inte höra honom utan fortsätter framåt, bort från Aiden och all frustration han lyckas skapa i mig. Om han tror att jag tänker gå ut med honom nu så tror han fel.

Aldrig. Jag tänker inte gå ut med Aiden.

Men någonstans i bakhuvudet skriker en röst att jag måste det... för att bli av med honom förstås.