Jag har aldrig

16

Rebecca Chambers

Mina fötter möter golvet med hårda kliv. Händerna flexar mellan att vara knutna och helt öppna så att fingrarna spretar. En knubbig dam med en papillon under armen stannar och höjer på sina buskiga ögonbryn.

"Vad?" Fräser jag. Den stackars damen vänder snabbt bort blicken. Jag får genast dåligt samvete över att ha låtit ilskan gå ut över någon annan än Aiden som rättmätigt borde fått rida ut min brinnande vrede.

"Fan ta dig Aiden" skriker jag. Inte högt givetvis, utan inuti huvudet för att inte riskera att dra mer uppmärksamhet till mig och stämplas som en galning som går runt och öppet skriker bland folk. Som ett brev på posten tar Aiden över min hjärna. Jag skakar på huvudet för att göra mig kvitt bilden på honom och hans slarvigt knäppta skjorta.

Aarrhhh...

Jag kliver ut i den stekande kvällssolen och får syn på baren där jag hoppas finna distraktion från de översvallande känslorna och tankarna som håller på att äta upp mitt förstånd. Min önskan går i uppfyllelse direkt, för i baren står ingen mindre än Jackson. Mitt hjärta börjar banka hårt i bröstkorgen som om jag sprungit ett lopp. Jag torkar mina plötsligt fuktiga händer mot det svarta kjoltyget.

Jackson står lutad mot baren, nacken är lätt lutad framåt då han tittar i sin telefon. Hans ordentligt stylade hår ligger precis som det ska och kläderna sitter ordentligt, till skillnad mot Aidens opolerade utseende. Jackson märker inte när jag kommer fram.

"Hej!" Rösten känns obekant, alldeles för glad och pipig.

Jackson tittar upp med en kall blick.

"Varför ringde du inte?" Rösten är mörk och inte alls lika behaglig som annars.

"Vi vart inlåsta i förrådet." Jag förbannar mitt ordval, igen.

"Vi?" Precis som jag befarade så snappar Jackson givetvis upp ordet vi. Kanske skulle jag bara sluta att använda munnen? Den verkar ändå bara försätta mig i jobbiga situationer.

I samma stund kliver Aiden och Mason ut på uteplatsen och går mot baren. Aiden har det där kaxiga flinet på läpparna som driver mig till vansinne. Fantastiskt. Jag vänder tillbaka uppmärksamheten till Jackson och inser att han också följer Mason och Aiden med blicken och att döma av hans tickande käkar gör han sina egna antaganden just nu.

Hans ögon är stormiga när han tittar på mig igen.

"Är du okej? Gjorde han dig illa?"

Vad?

Jag rycker till och tar ofrivilligt ett litet steg tillbaka. Han tror att Aiden har skadat mig.

"Jag är okej. Aiden skulle aldrig göra mig illa." Säger jag sanningsenligt, inte fysiskt i alla fall. Jag gör ett patetiskt försök att lätta upp stämningen genom att le. Det funkar inte. Jacksons ansikte blir hårdare. Jag skruvar frenetiskt på ett par hårstrån som fallit ur min hästsvans.

"Kom så åker vi." Det är inte en fråga, det är en befallning och jag gillar det inte, inte ett dugg. Om det är något jag avskyr så är det att bli behandlad som ett barn, något mina föräldrar ofta gör. När Jackson gör det hatar jag det ännu mer.

Jag sätter händerna på höfterna och sträcker på ryggen.

"Jackson, jag kan inte åka, jag jobbar." Förklarar jag lugnt och försöker med allt jag har att behålla lugnet och inte få ytterligare ett utbrott idag.

"Inte längre. Kom nu." Jackson griper tag -hårt- om min armbåge, något som dränerar mitt ansikte från blod. Hjärnan sänder signaler till kroppens nerver i benen att stå still men de tycks vilja följa med Jackson.

"Släpp henne..." Ett dovt morrande får Jackson att stanna mitt i steget. Han snurrar oss båda så att vi kommer öga mot öga med Aiden som ser ut att vara redo att bryta loss Jackson från mig med våld. Nico lägger en hand på Aidens axel som för att stoppa honom. Aiden skakar av sig handen och tar ytterligare några steg mot oss. Hans ögon har fått en mörkare nyans och han ser faktiskt lite otäck ut.

"Jag sa släpp henne..." upprepar han med samma dova röst som förut.

Jackson brister ut i skratt.

"Annars vad? Ska du ge mig en omgång?" Jackson lyfter på ögonbrynen och hans mun formas till en hånfull grimas. Han sträcker på sig lite extra men det gör ingenting för att avskräcka Aiden som uppenbart har alla fördelar på sin sida om situationen skulle utvecklas till en fight med nävarna. Jackson ser dock inte ut att vilja slåss utan snarare göra klart för Aiden att han har en högre status, mer pengar och makt.

"Jag säger det en sista gång... släpp henne." Aiden tar ytterligare ett steg närmare och kommer så nära att jag kan känna hans kroppsvärme radiera ut. Jackson stelnar till. Hans grepp om min armbåge hårdnar och jag rycker till när hans fingrar borrar sig ännu djupare in i min hud.

Intensiteten i stämningen som lagt sig som en bubbla runt oss ökar. Aidens knutna nävar kommer snart att skada Jacksons stolthet. Nico och Mason står bakom sin kompis. De visar inga tendenser till att stoppa Aiden längre. De har lika mycket hat i blicken som honom när de tittar på Jackson.

Jag tar ett snabbt beslut, snurrar och kliver mellan de två alfahannarna. Min rygg hamnar mot Aiden och mina bedjande ögon mot Jackson.

"Sluta! Snälla, nu åker vi." Utbrister jag. En stund är det som att ingen verkar ha hört eller sett mig. De fortsätter att stirra på varandra. Till slut fnyser Jackson, bryter den utmanade blicken med Aiden och ser ned på mig som är ett huvud kortare.

Jag släpper ut ett långt andetag, lättad när Jackson börjar gå mot hotellet. Jag behöver inte vända mig om för att se hur Aiden fortfarande stirrar, jag kan känna det i ryggen.

Med snabba steg passerar vi hotellets entré och går mot Jacksons bil som står parkerad precis utanför.

"In i bilen!" Ryter Jackson samtidigt som han sliter upp passagerare dörren.

Jag kan inget annat göra än att sätta mig i bilen. Jag är alldeles för chockad och ärligt talat lite rädd för drömprinsens beteende.