Jag har aldrig

19

Rebecca Chambers

Långsamt och tyst smyger jag genom huset och ut genom ytterdörren. Aiden står redan och väntar utanför och ser fräsch ut trots den tidiga morgonen. Själv har jag försökt rädda mig själv från att se ut som Trötter genom att applicera lite mascara.

Minnesbilder från gårdagen flyter upp till ytan. Kinderna hettar. Men i Aidens ansikte finns inget som tyder på att han tänker på det som hänt mellan oss igår. Antingen är han bra på att dölja det eller så var gårdagen inget märkvärdigt. Det sistnämnda är troligast. Sådant är säkert vardagsmat för honom. Melissa sa ju trotsallt att han hade massor av tjejer, så han klättrar säkert in genom fönster hela tiden.

"Redo?" Rösten är raspig, den enda detaljen som indikerar på att han nyss klivit upp.

"Japp." Jag poppar P:na och låter piggare än vad jag är.

En timme senare blir vi serverade smörgås på en färja som tydligen ska ta oss till en ö där vi ska spendera dagen. Aiden säger inte mycket, han betraktar mig med sina skarpa ögon och det känns som att han försöker se rätt igenom mig. Utifrån de korta och klippta stunderna jag haft tillsammans med Aiden kan jag konstatera att han inte är speciellt social. Ibland får jag känslan av att han inte vet hur man har en passande konversation. Jag tänker på alla konstiga kommentarer och lustiga frågor. Vem pratar så?

"Vad?" Utbrister jag när han stirrat så länge att det börjat kännas olustigt.

"Jag vill vara din 'jag har aldrig'" Säger han och tror att jag ska förstå vad han menar, ändå tar hjärtat ett skutt vid orden 'jag vill vara din'.

"Ditt vaddå?"

Aiden släpper ut en lång suck, vrider sig och drar handen genom sitt hår.

"Det var inget.." Han fäster blicken på det klarblå havet och ser ut att mentalt försvinna iväg.

"Jo, snälla, berätta." Jag drar ihop mina ögonbryn och tittar upp på honom och hoppas att det liknar oemotståndliga hundvalpsögon. Aiden skakar på huvudet åt mig men ser road ut.

"Äh, det är dumt egentligen. När jag var liten hade jag en kompis som brukade säga 'berätta om något du aldrig gjort förut.' På den tiden fanns det mycket jag aldrig hade gjort så det var inte så svårt. Det utvecklades till en lek 'jag har aldrig' och varje gång någon av oss sa det såg vi till att ändra på det. Det var kul, vi kom nära varandra. Hon var den modigaste och roligaste personen jag träffat..."

Ögonen är fästa vid hans ansikte, eller rättare sagt hans mun, vart kom alla orden ifrån? Och vem var hon, tjejen som han gjort allt med?

"Hur var din barndom?" Frågar jag och hoppas att det leder till att han berättar mer.

"Säkert väldigt olik din.." Ett sorgset snett leende tar över Aidens ansikte och för en stund tycker jag lite synd om honom. Men sympatin är kortvarig när jag inser hur han måste se på min barndom som varit långt ifrån perfekt. Jag har haft allt jag någonsin önskat mig, förutom mina föräldrars tid och uppmärksamhet eller ett stabilt och tryggt hem. Jag växte upp tillsammans med mina barnflickor och större delen av min uppväxt har jag bott på oräkneliga, opersonliga hotellrum. Flyttandet har också gjort det svårt att bilda relationer och skaffa kompisar, till den dagen då jag började gymnasiet och träffade Aria. Men jag tänker inte börja tävla i vem som har värst uppväxt.

Aiden sitter och leker med vad jag trodde var ett mynt men i själva verket är ett halsband. Hans ärjade ansikte ser ned på händerna. Jag försöker föreställa mig en ung Aiden, brunhårig och full med rackartyg.