Jag har aldrig

1.

Rebecca Chambers

Solen lyser in genom fönstret till rummet jag en tid framöver ska kalla för mitt. Utanför svajar palmernas spretiga blad. Vyn borde ha en lugnande effekt, istället påminner de bara om flytten från takvåningen i New York, som jag hastigt behövt lämna på grund av mina föräldrars plötsliga beslut att expandera hotellkedjan och flytta till Key West i Florida. Allt här är litet i jämförelse med den stora levande staden jag växt upp i. Och hur i all världen ska jag hitta honom här? Om det var svårt i New York måste det vara nästintill omöjligt här.

Snabba fotsteg hörs utanför sovrumsdörren, fotsteg jag redan lärt mig känna igen under den korta tiden här. De tillhör hushållerskan, Maria. Hon stannar utanför sovrumsdörren och knackar den sedvanliga melodin som påminner om den topphemliga knackningen man brukade använda som barn för att identifiera sig och beviljas inträde till trädkojan. Det får mig att le.

"Kom in."

Maria öppnar dörren precis så mycket att hon kan sticka in huvudet.

"Din far söker dig. Han är på kontoret", informerar hon.

Jag drar in ett djupt andetag och släpper långsamt ut luften igen. Maria ger mig en sympatisk blick.

"Okej. Tack, Maria."

Med släpande steg går jag till fars kontor. Han sitter bakom sitt massiva skrivbord med laptoppen framför sig. Som vanligt är han oklanderligt klädd i en mörkblå kostym. Mor står bakom honom med en stöttande hand på hans axel. Tillsammans påminner de om en målning av ett par som utstrålar makt och klarar allt de tar sig an. Och precis så är det också.

Far lägger sin hand över mors och klappar den. Hon böjer sig ner och kysser honom kärleksfullt på kinden. Trots alla år av uppoffringar och hårt arbete är de fortfarande kära. Jag avundas det. Jag vill ha det, det oändliga stödet, närheten och tryggheten de ger varandra. Det sticker till i hjärtat, för just nu känns det väldigt långt borta.

Jag knackar försiktigt på dörrkarmen vilket får mina föräldrar att se upp från datorskärmen de har framför sig.

"Ni sökte mig?"

"Ja. Vi har skrivit klart alla papper för en affär och bjudit hit våra affärspartners ikväll", kungör far. Han stänger datorn och ser rätt in i mina ögon på det där sättet han gör när han har något viktigt att säga. Det är tyst ett ögonblick. Kanske förväntar han sig att jag ska gratulera och vara glad över det faktum att de precis förstört mitt liv genom att köpa ett hotell. Ett hotell som kräver deras närvaro en tid framöver, vilket betyder att jag är fast här. Fint.

"Vi vill att du närvarar på middagen", tillägger far.

"Måste jag?" Frågan slinker ut innan jag hunnit tänka ut en ordentlig plan för att slippa.

"Ja." Mors slutgiltighet är uppenbar i det korta, bestämda svaret. Hennes ögonbryn är ihopdragna och läpparna hårt sammanpressade. "Det är dags att du slutar sura, Rebecca, och accepterar flytten. Börja uppföra dig som en vuxen människa istället för att tjura som ett trotsigt, otacksamt litet barn. Det här är vårt hem nu och du gör bäst i att släppa barnsligheterna, närvara på middagen och uppföra dig som den vuxna kvinna du påstår dig vara."

Jag blänger på mina föräldrar. Jag hatar vartenda ord som lämnar mors mun. Jag är vuxen. Och om de bara lät mig för tillgång till mina pengar så skulle jag inte tvingas bete mig som en barnrumpa. Jag vill skrika åt henne men vet att det är lönlöst att protestera. Kontoret skulle snabbt förvandlas till en krigszon av verbala attacker och i slutänden skulle jag lämna rummet som en förlorare. Igen.

"Okej." Jag biter ihop käkarna och lyckas klämma fram ett leende. Jag vänder mig om för att avlägsna mig från kontoret men mors röst stoppar mig.

"Rebecca, var snäll och klä dig lämpligt för en affärsmiddag. Jag vill inte veta av att du har på dig någon av dina utmanande tygbitar du kallar för klänningar."

Jag fnyser. Jag påminner mig själv att det inte är någon idé att skrika, istället stormar jag ut från kontoret och upp på mitt rum. Uppe på rummet går jag fram och tillbaka. Tygbitarna som mor kallar mina klänningar är moderna och ungdomliga. De är jag. Min stil.

Frustrationen övergår till ilska. Inombords kokar jag.

Jag greppar en kudde och slänger den över rummet. Helt onödigt, att slänga kuddar hjälper inte min situation. Men det känns faktiskt bättre.

Ett bubblande skratt fyller rummet när jag inser att jag precis betett mig som det barn mor påstår att jag är.

Fan.

Jag har levt med min mors kontrollerande översittarstil i 19 år och trampar fortfarande i hennes fällor. Hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att göra mig frustrerad, få mig att reagera. Hon gör mig barnslig. Hon vill ha anledningar att låsa mina pengar år efter år för att hon påstår att jag inte är mogen.

Ilskan eldas på av insikten och ett hämndlystet begär väcks till liv i mig.

Okej. Om hon tycker att jag är barnslig, då ska hon få se på barnsligt.

Jag öppnar dramatiskt garderobsdörren med en smäll och jag börjar gräva efter min hämnd.