Jag har aldrig

17

Aiden Ossler

Rebecca tittar ned i marken och låter Jackson dra henne utom synhåll, in på hotellet och troligtvis... vart fan han behagar. Varje fiber i kroppen vill springa efter, bända loss hans hand ifrån hennes sköra kropp och bryta den i flera delar. Men jag står kvar eftersom Nico ställt sig framför mig som en jävla stoppkloss.

"Vad i helvete håller du på med?" Väser Nico. Han lägger sina starka händer på mina axlar, vänder på mig och skjuter mig mot en barstol. Jag protesterar inte -det är lönlöst- och sätter mig. "Fattar du inte vilket helvete Jackson kan ställa till med?" Fortsätter Nico samtidigt som han går runt till andra sidan baren.

När Jackson la sin hand på Rebecca såg jag bara rött och nu inser jag att mina handlingar varit ogenomtänkta, som vanligt. Fast trots att jag blivit upplyst om konsekvenserna och huvudet klarnat skulle jag försvara henne om jag såg något liknande hända igen. Jag skulle vilja tro att det beror på mig, att det är sådan jag är, en hjälte. Sanningen är att instinkten att "rädda" henne beror helt enkelt på henne, hon är speciell.

Nico vrider en aning på huvudet och har den där spända blicken som säger att han menar allvar. Den brukar också innebära att jag på något sätt måste bekräfta att jag har känslorna under kontroll och inte kommer att agera dumt.

"Okej, okej. Jag ska inte göra något idiotiskt. Jag lovar." Sucken som undslipper mig är en blandning mellan besegrad och frustrerad. Nicos ögon smalnar. Till slut verkar han bestämma sig för att lita på mitt ord och återgår till jobbet.

Mason skjuter fram ett glas whiskey. Eftersom jag inte jobbar ikväll tar jag det och tar en klunk av den brännande vätskan. Egentligen borde jag vara hemma, återhämta mig och låta kroppen läka från fighten men jag kunde inte hålla mig borta. Mason berättade att Rebecca var min ersättare och jag var tvungen att se det med egna ögon.

Tiden i spritförrådet tillsammans med Rebecca var veckans höjdpunkt så jag ångrar inte att jag tog mig in till jobbet. Jag ångrar inte heller att jag såg till att vi blev inlåsta. Att höra hennes röst, se hennes rosa läppar formas till små leenden och få vara nära henne gjorde allt värt det, till och med hennes söta raserianfall.

En man med palmer på skjortan snubblar fram till baren och sätter sig bredvid mig. Sluddrigt beställer han en whiskey och lyfter den till munnen. Vätskan rinner snabbt ned som att lösningen på alla hans problem skulle finnas på botten. Han ställer ned glaset mot bardisken med en smäll.

"Vad har hänt med ditt ansikte?" Sluddrar mannen utan att titta åt mitt håll.

"Vad har hänt med ditt liv?" Frågar jag både överraskad och irriterad över det nyfikna fyllot.

Samtalet dör.

* * * * *

En timme innan stängning när jag suttit på samma barstol i flera timmar och baren i princip dött ser jag två siluetter komma gående från baksidan genom det dunkla mörkret.

Fan.

Jackson.

Tönten har inte stake nog att komma ensam och har tagit med sig Rick Atkins. Inte för att Atkins kan göra någon fysisk skada, han är bara en mes med pengar och intresse för att organisera illegala fighter. Men Rick Atkins har definitivt verktygen för att förändra mitt liv, till det bättre och till det sämre. Men varför skulle han göra något? Vi tjänade allihop mycket pengar ihop för ett par dagar sedan?

De stannar ett par trygga meter ifrån mig, ett tecken på att han inte är här för att bråka, fysiskt.

"Håll dig borta från Rebecca." Säger Jackson med en auktoritär röst.

"Är det vad du vill eller vad hon vill?" Det låter kaxigt men det är en genuin fråga. Jag vill veta om hon sagt att hon inte vill ha något mer med mig att göra. Det är inte vad jag tror, jag har sett hur hon tittar på mig och det finns ett uppenbart intresse, även fast hon tycks kämpa emot det med näbbar och klor.

"Det spelar ingen roll. Rebecca spelar i en helt annan liga än dig, så låt henne vara."

Jag kan inte låta bli att fnysa åt hans dåliga argument.

"För i helvetet! Håll dig borta. Hon är MIN!" Jacksons ögon, mun och hela kropp talar för att han menar allvar. Och där kom en anledning jag skulle kunnat respektera om det inte vore för att Jackson är en sådan skitstövel och inte förtjänar Rebecca.

Istället för att reagera som en smart människa borde gjort och ge mig känner jag något förändras i mitt ansikte, hans osäkerhet är stört kul. Vart har hans miljonleende försvunnit nu?

"Om jag ser dig nära henne igen kommer jag att förgöra dig! Förstått?" Tillägger han mellan sammanbitna tänder och pekar ett menande finger mot mig.

Jag säger inget utan firar den lilla vinsten i huvudet. Den enda anledningen till att han är här är för att jag är ett hot och han vet att han gjort bort sig.

Jackson tar tystnaden som ett tecken på att jag har förstått och det har jag, jag är bara inte speciellt bra på att göra som jag blir tillsagd. Det är en av anledningarna till att vi befinner oss på Key west och inte i Michigan. Han vänder sig om och går. Rick som stått tyst vid Jacksons sida följer efter honom.

"Vad fan hände med att ligga lågt?" Mason lutar sig mot barskåpen och höjer ett par frågande ögonbryn mot mig.

"Släpp den där bruden nu. Hon innebär problem vi inte behöver." Nico skannar mitt ansikte och jag hoppas att jag kan hålla mina motstridiga känslor som vrider sig pågrund av orden i schack. "Att Jackson reagerar bevisar att du hade en chans men släpp henne nu, innan vi har större problem på halsen igen."

"Han gjorde henne illa!" Försöker jag.

"På grund av dig. Hade du inte satt dig emot honom hade han inte blivit förbannad." Fortsätter Nico men låter själv inte helt övertygad.

Att jag ändå indirekt kan ha orsakat Rebecca smärta blåser liv i en obekant känsla. Ångesten kryper upp i bröstet och tanken på att Jackson fortsatt göra Rebecca illa sätter sig som ett plåster på näthinnan. Innan jag vet ordet av går jag snabbt från baren och snart befinner jag mig framför familjen Chambers enorma villa där jag blir stående. Flera fönster är upplysta och plötsligt ser jag henne. Rebecca.

"Lämna Rebecca ifred." På hur många olika sätt har jag hört den meningen? Präktiga Melissa, Nico och Jacksons ord att lämna Rebecca ifred drar alla genom minnet.

Skit samma. Jag har aldrig varit duktig på att göra som jag blir tillsagd, varför börja nu? Ljudlöst går jag snabbt över tomten och närmare fönstret.