Jag har aldrig

13

Aiden Ossler

Det är mörkt när vi kommer fram till den öde lagerlokalen i utkanten av Miami. Den svaga belysningen från byggnaden är vår enda ljuskälla och lyser upp den för tillfället fulla parkeringen som fyllts av tjusiga bilar. Imorgon innan solen hunnit gå upp kommer den risiga byggnaden att stå här helt ensam igen, övergiven, och inte ett spår av kvällens händelser kommer att finnas kvar.

Mason kommenterar entusiastiskt bilarna när vi navigerar oss fram till byggnaden. Nico är tyst och hans spända ansiktsuttryck säger mig att han inte känner sig bekväm. Det beror inte på vad vi ska göra - det har vi gjort många gånger förr, det beror på varför vi är här och vilka som kommer att vara här med oss som gör honom obekväm.

En man i svart kostym möter oss vid entrén.

"Den här vägen." Jag har aldrig sett mannen förut men han verkar veta precis vilka vi är. Mannen säger inte mycket mer. Vi följer honom in i byggnaden, genom en korridor och in i ett omklädningsrum. "Matchen startar om 30 minuter. Ni kan förbereda er här." Säger han och lämnar oss.

En obeskrivlig tystnad lägger sig i rummet. Jag antar att alla är upptagna med sina tankar, precis som jag. Själv tänker jag tillbaka på dagen, hur arg jag varit och på Rebecca. Hon är så jävla snygg, men för stunden kan hon inte finnas i mitt huvud, mitt fokus får enbart vara på matchen.

"Jag går och kollar läget." Mason reser sig och går ut genom samma dörr vi kom in i.

Nico släpper sin väska på bänken bredvid mig. Utan att säga något öppnar han väskan, plockar upp tejp och sätter sig framför mig. Automatiskt håller jag fram mina händer mot honom och låter honom linda mina händer.

Jag stänger mina ögon och befinner mig i ett bekant mörkt rum. Jag vet precis varför jag är här. Jag är här för att släppa lös monstret som bor inom mig, monstret som för tillfället sitter fastkedjad. Utan att tveka låser jag upp låset till de tunga kedjorna och befriar honom. Hatet och ilskan sprider sig i kroppen och jag tillåter det att hända. Jag låter känslorna ta över helt för det är dem som kommer att hjälpa mig att vinna.

Nico stöter sina knutna nävar mot mina för att ordlöst berätta att han är klar. Jag tar av mig tröjan, sedan är jag redo.

Dörren öppnas och in kommer Mason. I ena handen har han ett champagneglas och i den andra håller han en cigarr. Nico spänner ogillande blicken i honom.

"Vad?" Han ser oskyldigt tillbaka på Nico.

Den tunga metalldörren öppnas igen. Denna gång är det Ben Atkins och hans son Rick Atkins som kliver in i det sunkiga omklädningsrummet. De är klädda i kostym och det ser snarare ut som att de är på väg till en gala och inte till en illegal fight.

"Ikväll möter du 'Järn-näven'. Är du redo?" Ben ser mig rätt i ögonen.

"Jag är redo." Svarar jag utan att tveka. Han nickar gillande.

"Ikväll är alla höjdare här. Vinner du kommer vi att tjäna mycket pengar ikväll." Säger han.

Det knackar på dörren och mannen som visat oss in för tidigare sticker in sitt mörka huvud.

"Det är dags."

Nico och Mason börjar gå mot dörren och jag ska precis följa efter när en hand griper tag i min axel. Mina ögon möter Bens allvarliga. Hans ögon säger det hans mun inte gör. Jag måste vinna detta annars kommer han att göra våra liv till ett helvete. Jag ger honom en stel nickning för att visa att jag förstått hans tysta varning.

Vi lämnar omklädningsrummet, går genom korridoren och sedan in till en stor lokal. Det är en välbekant känsla, ändå är det annorlunda. Lokalen är till största delen fylld av kostymer och lukten av cigarrök är överhängande i stället för samhällets avskum och den fräna svettlukten från tidigare fighter som vi är vana vid.

Den gamla lagerlokalen som någon gång i tiden använts för lagring har idag förvandlats till en lekplats för rika män med en smak för blod och andra skruvade begär. Runt armarna på några av männen klamrar sig ett par kvinnor fast. Jag slår vad om att det inte är deras fruar eller flickvänner, utan deras leksaker som säkert kommer att vara kvällens avslutning.

Jag börjar förstå varför Nico hatar rika människor. De förtjänar inte allt de fått och har. Men det hindrar mig inte från att kliva in på den inhängande ytan där jag snart kommer att möta min motståndare. Jag är beredd att ge de rika männen deras blodiga underhållning hur illa jag än tycker om dem, kanske beror det på monstret jag släppt ut som måste mättas eller det faktum att jag inte har något val.

"Stäng av känslorna, använd huvudet och kom ihåg att andas." Säger Nico samtidigt som en barbröstad, biffig man kliver in i ringen. Han ser på mig och flinar självbelåtet. Hans kropp är enorm jämfört med min och det är tydligt att han tagit ut vinsten i förväg. Det spär på ilskan som redan sjuder inom mig.

Medan en annan man presenterar oss och informerar om regler ser jag ut över publiken. Min blick fastnar på tönten Rick Atkins och hans kompisar som ser ut att vara gjorda av pengar, bland dem står Jackson Stone. Jag börjar koka. Han förtjänar inte Rebecca. Men vem gör det? Gör jag det?

En signal ljuder. Plötsligt kastas mitt huvud bakåt och jag faller till marken. Nico och Masons röster hörs, de låter långt bort trots att de står några meter ifrån mig. Jag är inte säker på vad de skriker. Den biffiga mannen står över mig, höjer sin knutna näve och slår mig rakt i ansiktet igen.

Stjärnorna dansar framför mig. Jag känner den metalliska smaken i munnen från min spräckta läpp och minns första gången mitt ansikte blödde på grund av ett slagsmål, om det ens kunde kallas slagsmål eftersom jag fungerande som en slagpåse. Jag var tretton och farsan hade precis sett mig förlora mot en äldre kille med mer än erfarenhet. Han slog mig och skrek att det skulle motivera mig och att jag aldrig mer skulle förlora, och om jag mot förmodan skulle göra det så skulle han döda mig.

Jag vann fight efter fight efter det, ända tills jag förlorade. Min farsa som satsat mycket pengar på mig som vinnaren var ursinnig. Nico och Mason släpade mig i ett halvt medvetslöst tillstånd ut från det sunkiga parkeringshuset innan min farsa hann sätta klorna i mig. Jag har inte sett honom sedan den kvällen.

Jag påminns om varför vi är här och allt klarnar. Jag måste kämpa annars kommer inte bara jag att få ett helvete, Nico och Mason är också måltavlor för min fars vrede nu. Han skulle döda dem också. Och den enda som står i vägen för min farsa är Ben Atkins, därför måste jag vinna det här.

Jag börjar förstå varför min motståndare kallar sig järn-näven när hans näve kolliderar med mitt ansikte en tredje gång. Trots hatet mot min farsa upprepar jag hans ord; Vi är överlevare. Vi förlorar aldrig. Och sedan samlar jag kraft för att få bort muskelpaketet över mig.