Jag har aldrig

11

Aiden Ossler

Nästan varje arbetspass ser likadan ut. Den enda skillnaden är att dagskiften är tråkiga, händelselösa. Tristessen gör att tiden går plågsamt trögt. Anledningen till att vi valt att utsätta oss för denna tortyr är för att arbetspasset annars skulle krocka med kvällens planer, så vi bytte från vårt vanliga kvällsskift till ett dagskift.

Det borde vara fördelaktigt med ett lugnare tempo, och på så sätt spara på energin till kvällen, till fighten vi kallats till. I stället tillåter tempot tankarna att surra högljutt i huvudet, likt ett jävla getingbo.

Vi är överlevare. Vi förlorar aldrig. Vi är bestar med en smak för blod. Farsans ord ekar i huvudet. Jag vet inte hur många gånger jag hört dem sägas, inför varje fight och några gånger till. Jag brukade gilla att förvandlas till "den hänsynslöse". Jag brukade gilla att höra de orden. Nu när de spelas upp i huvudet är hat det enda jag känner.

Mitt huvud borde vara lika klart som en molnfri sommarhimmel, med endast ett fokus - att vinna. I stället flyger tankarna till en plats och tid som inte hjälper mig överhuvudtaget.

Ett par fingrar knäpper framför mig.

"Vart är du idag?" Nico tittar bekymrat på mig. För en kille med 'värsting' stämpel och som ger ett sken av att han skiter i allt, är han mycket uppmärksam.

"Mycket i huvudet bara." Svarar jag och rycker på axlarna.

"Gå hem, gör vad du måste, men se till att vara redo för ikväll." Nico har rätt, han vet vad som står på spel. Jag behöver vara redo och kan inte hemsökas av mitt förflutna.

Jag nickar instämmande och bestämmer mig för att åka till gymmet för att brottas med demonerna där. När jag går genom lobbyn, på väg hem, ser jag Rebecca. Mina fötter ökar instinktivt takten.

"Rebecca?" Ropar jag. För ett par sekunder tror jag att hon inte hört mig, eller kanske ignorerar mig.

Hon stannar, vänder sig om och tittar på mig med sina hypnotiserande blå ögon.

Jag minskar avståndet mellan oss med sju långa kliv. Att hon stannar gör mig oväntat glad. Inget brukar få mig på bättre humör när de tankarna kommer upp till ytan.

"Jag har en fråga." Frågar jag när det är en meter kvar mellan oss.

"Okej?" Hon ser nyfiket på mig och biter sig i läppen för att dölja ett leende, men misslyckas.

"Vad gillar du mest, skaldjur eller biff?" Jag kan se att frågan överraskar henne och undrar vad hon egentligen förväntat sig. Sedan drar något trotsigt över hennes blick.

"Inget. Jag föredrar mat utan döda djur i."  Hon rynkar på näsan, vilket är riktigt... gulligt. Tagen av både tanken och hennes svar tar det ett par sekunder att återhämta mig, men lyckas göra det snabbt.

"Okej. Bra att veta." Rebecca höjer ett frågande ögonbryn och jag flinar för jag vet vad hon ska säga redan innan hon sagt det. Hennes ansikte avslöjar allt.

"Varför då?" Rebeccas ögon smalnar som att tror att jag har något på lurt på gång.

"För att jag tänkte bjuda ut dig." Informerar jag högt, samtidigt som ett par passerar oss. De kan knappt hålla händerna ifrån varandra. Jag skulle säga 'ta in på ett rum' men det är säkert just det de ska göra.

Nu är det min tur att rynka på näsan. Inte för vad de ska göra, utan på grund av blickarna de ger varandra och de kärleksfulla orden de yttrar. Jag kommer aldrig att förstå kärlek, och vem kan klandra mig för det? Jag är trots allt uppväxt med ett känslokallt monster.

Både jag och Rebecca följer paret med blicken.

Rebecca harklar sig när det försvinner utom synhåll och vi återigen är ensamma i korridoren vi hamnat i.

"Eh nej." Svarar hon snabbt och skakar på huvudet.

"Varför inte?"

"För att... för att jag inte känner dig." Kläcker hon till slut ur sig. Det ligger något mer bakom hennes beslut, säkert den där Jackson.

"Det är ju därför vi ska gå ut. Så att vi kan lära känna varandra." Säger jag roat.

"Tänk om jag inte vill lära känna dig?" Kontrar hon envist och lägger armarna i kors över bröstet.

"Varför skulle du inte vilja det? Se på mig. Jag är en fullpoängare." Jag gestikulerar med händerna över min klädda kropp, för helt ärligt, den är det inget fel på.

Rebecca ler åt min lekfulla gest. Hennes ögon rör sig sedan över min kropp. Jag känner mig mer än belåten, till och med njuter av uppmärksamheten.

"Du är inte min typ." Säger hon sedan. "Och jag tror inte att jag är din typ heller." Tillägger hon när hon ser min uppenbara besvikelse som lyckats skina igenom.

Jag ska precis fråga hur hon vet vad min typ är när Melissa dyker upp från ingenstans.

"Förlåt att jag är sen. Ska vi gå?" Melissa ser på Rebecca som ser lite överraskad ut. Jag förstår att den lilla häxan Melissa försöker agera wingman. Den jävla knulltullen. Jag hatar henne mer och mer för varje gång hon visar sig. Jag vill ge henne någon spydig kommentar men lyckas hålla alla jag kommer på för mig själv.

Melissa ler hånfullt mot mig för att visa att hon vunnit - igen. Sedan krokar hon återigen sin arm om Rebeccas och drar i väg med henne. Det verkar ha blivit något av ett mönster, att Melissa dyker upp och tar över. Det måste brytas, men inte idag. Idag sväljer jag den bittra förlusten, och fokuserar på kvällens fight som jag inte kan förlora.