Jag har aldrig

18

Rebecca Chambers

I vanliga fall skulle huset fyllts av höga ljud. Fötter som hårt möter golvet, dörrar som smälls igen och frustrerade skrik. Jag skulle uppföra mig barnsligt åt som min mor brukar kalla det. Ikväll är inte som vanligt. Jag är inte frustrerad, jag är ledsen. Ledsen för att Jackson kört hem mig utan att yttra ett enda ord till mig. Ledsen för att han var arg på mig utan att förklara varför. Ledsen för att min mor sett Jacksons arga ansikte och startat ett förhör om vad som hänt. Ledsen för att både min mor och far var arga på mig för att jag gjort Jackson arg.

Fötterna känns kraftlösa när jag går upp för trappan till mitt sovrum. Synen är suddig på grund av tårarna jag vägrat släppa ut framför Jackson, Tom och Christine och halsen känns tjock. Jag halv springer sista biten fram till sovrumsdörren. Väl inne i sovrummet lutar jag mig mot dörren, låter kroppen glida ned på golvet och låter allt jag hållit tillbaka de senaste minuterna komma ut.

Det värsta med kvällen är inte Jacksons reaktion, inte heller att mina föräldrar tog hans parti för det oacceptabla beteendet han visat. Det värsta är att jag inte förtjänade någon av deras ilska. Jackson var svartsjuk, det var den enda förklaringen, men inget hände i förrådet. Jackson frågade inte ens, han bara antog det värsta och dumpade mig innan vårt förhållande ens börjat. Jag vet att jag inte gjorde något fel. Varför känner jag mig ändå som ett stort misslyckande?

För att du inte kunde bli den han ville ha... säger en hånfull röst inuti mitt huvud. Rösten jag hatar, som så många gånger förr retat mig för att jag inte lyckats leva upp till andras förväntningar hur mycket jag än försökt.

Jag reser mig när tårarna upphört, går till garderoben, öppnar dörrarna och byter om till ett par tights och ett linne. Garderoben är en enda röra, precis som jag själv just nu. Jag börjar slänga ut kläderna från garderoben med avsikten att organisera och hoppas att det får mig att må bättre. Och det gör det, tills jag vänder mig om och får syn på hur rummet ser ut. Det ligger kläder överallt. Klumpen i halsen är tillbaka och synen blir suddig igen.

Tre svaga knackningar får mig att sträcka på mig, torka bort de nya tårarna och rikta min uppmärksamhet till dörren. Ingen öppnar, ingen säger något på andra sidan. Märkligt. En snabb blick på klockan avslöjar att det är alldeles för sent för att min mor ska besvära sig att komma hit. Kanske var det bara inbillning?

Jag rycker till när de tre knackningarna ljuder igen, lite högre denna gång. Jag lokaliserar ljudet till fönstret, vänder mig om och går försiktigt fram. Jag tappar hakan när jag ser vem som sitter på taket till verandan utanför sovrumsfönstret. 

Aiden.

Minnet skickar svaga signaler att jag borde vara arg på honom, men efter allt som hänt de senaste två timmarna har ilskan mot Aiden bleknat bort.

Jag öppnar fönstret och släpper in den ljumna kvällsluften.

"Vad gör du?" Viskar-skriker jag för att inte väcka mina föräldrar som troligtvis gått och lagt sig.

"Klättrar in genom ditt fönster. Flytta dig lite så att jag kan komma in." Jag är alldeles för utmattad för att sätta igång ett gräl med Aiden så jag backar och tittar på hur smidigt han tar sig in genom fönstret. Han sträcker på sig och börjar se sig om i rummet. Jag gör detsamma och skäms när jag ser kaoset av kläder. Varför vet jag inte, det är ju bara Aiden...

Min nattliga besökare tar ett par steg in i rummet och stannar framför helkroppsspegeln. Han lutar sig fram och tittar på fotografiet av mig, Aria och Michael som sitter fasttejpad på spegelramen. Vi ser lyckliga ut, bekymmersfria. Det var andra tider. Innan Michael försvann. Michael och Aria står på varsin sida om mig och har armarna om mig. Michael  kysser mitt huvud. Jag kan se hur Aiden undrar och hur frågor bildas, frågor som leder till smärtsamma minnen.